Älskar livet igen?

13:38 2013-12-31

slbcLT on Make A Gif, Animated Gifs

ÄLSKADE NI

Älskar livet igen. Har åkt skidor hela förmiddagen och det gick jättebra!? Skrattade hela tiden? Sjöng olika rap-låtar i liften och bah rockade backarna!! Mvh misstänkt manodepressiv person.

I övrigt händer något med min klädstil här i fjällen ….den går… ner sig. Tror jag konstaterade det här på bloggen även förra skidsäsongen, men jag älskar det. Älskar att få vara riktigt jävla obrydd om *utseende* i längre perioder. Här handlar det ju liksom inte om det.

Förutom ikväll då. DÅ DET ÄR NYÅRSAFTON. Vi är 28 personer som har bokat bord med femrätters på Dahlboms mitt inne i Åre. Jag har bestämt mig i förväg för att dricka högst sex ”enheter” under kvällen, samt inte shotta. Detta pga att jag kommer vara så överpepp och det hela kommer spåra ur om jag inte sätter gränset. Jag har liksom varit med förr. Så det får vara mitt nyårstips till er: Bestäm antal enheter innan. Mvh misstänkt alkoholist.

 

Nu ska jag skriva en årskrönika till er mina små duv-ungar. Den publiceras innan middagstid. 

13 kommentarer | “Älskar livet igen?”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Fredrika skriver:

    Älskade master Hanna! Jag är en tjej på 16 år och går nu mitt första år i gymnasiet. Jag är väldans blyg av mig och har inte vågat vara social och skaffat nya vänner i gymnasiet. Har mått riktigt dåligt sedan skolan började i augusti, tappat lusten till allt känner att mina föräldrar är besvikna på mig för att deras dotter inte har några vänner osv… Är inte så att jag är utstött eller så, pratar ibland med någon från klassen och de små pratar med mig ibland. Men aldrig så att någon vill lägga upp planer med mig eller bjuda in mig på fester. Har lite fått en stämpel som den tråkiga tjejen som är duktig i skolan. På nyåret ska jag fira med min familj och mår så dåligt över detta. Min mamma har frågat mig om jag inte vill stanna hemma och fira med några kompisar eller om hon ska köra mig till någon fest. Och jag mår så dåligt över att säga till henne att nej det behövs inte, jag har ingen att fira med. Så nu undrar jag Hanna, har du några råd för hur jag ska våga mera 2014? Vill verkligen bli bättre och skaffa vänner och slippa all denna ångest. Snälla Hanna hjälp mig!

  2. Emma G skriver:

    Vill bara skriva till dig som kommenterade först att det är fullt normalt! Det är så himla svårt att skriva något som låter bra nu, men jag vill bara få dig att slippa den där känslan. Jag har firat nyår själv motvilligt flera gånger, men också firat med många okända på stora fester (vilket jag tycker är tusen gånger värre, känna sig obekväm men låtsas ha trevligt ändå) men också några fantastiska år med människor jag verkligen älskar! Jag har alltid varit som du beskriver dig själv, och det är tungt ibland. Men vet du, du är bra! Du är fan grym! Försök att inte tänka så mycket, och prova umgås dig fram. Utsätt dig för lagom jobbiga situationer. Kanske prova en ny sport? Eller skaffa ett extra jobb? När man gör saker man gillar med andra som gillar samma sak brukar det bli bra – ochdet brukar kunna leda till vänskap. Det är klyschor men funkade för mig. Men ha inte ångest, du har så himla många roliga nyårsfiranden att se framemot! Och egentligen så är det ju bara en tisdag som är lite för överreklamerad. Kram från mig!

  3. Elina skriver:

    Hej Frederika! Jag går också i 1:a ring och känner så väl igen mig i dina ord. Nästan hela hösten kände jag mig fruktansvärt ensam och mådde dåligt över att inte ha några vänner. Jag menar, liksom du var jag inte utstött, men det kändes som om allt jag hade var bekanta. Jag hade klasskompisar som jag umgicks med i skolan, men aldrig utanför… fastän jag så gärna ville och hade ångest över hela grejen. Jag googlade till och med ”how to make new friends”, vilket gjorde att jag kände mig så patetisk att jag dagen efter gick fram till två tjejer i min franska som jag knappt pratat med, men som jag tyckt verkade schyssta. Jag frågade om de hade lust att gå på en pärldag till förmån för ungcancerfond. De sa kanske, och vi bestämde aldrig att mötas eller så, men de kom och vi satt tillsammans och pärlade och småpratade. Det var ett litet steg, men jag kände mig så himla BRA. Vi har aldrig träffats igen, jag har inte ens deras mobilnummer, däremot sitter vi brevid varandra på franskan ibland och hejar i korridorerna. Vad det gäller mina klasskompisar hade jag tur och det hela utvecklades ganska naturligt till ett litet gäng, varav en del har jag träffat någon gång efter skolan.
    Som du själv skriver handlar det mycket om att våga, vare sig det endast gäller att starta en konversation eller att fråga ut någon på en fika. HUR man vågar är en helt annan femma. Jag vet inte hur du känner, men när jag själv ska fråga ut en kompis känner jag mig nervös och rädd för att personen i fråga ska svara nej. Så alltid innan jag frågar något övertänker jag det hela i en oändlighet, innan jag kommer på att: fan vad dumt det här är! Se på dig själv utifrån en stund, om någon kom fram till dig och frågade om du ville ta en fika inte skulle du vara otrevlig, inte skulle du skratta. Det värsta som kan hända är att du får en flyktig ursäkt och det kommer kanske att svida lite, men du kommer vara så lättad att du blivit av med det nervösa molnet i din mage att du främst kommer känna dig bra och modig för att du vågade. Mitt allra främsta tips är att fråga ut ett gäng (minst två). Det kanske borde kanske kännas ännu värre ju fler personer som kan neka dig, men när det gäller nya personer känns det oftast lättsammare och mindre nervöst att göra någonting om en är flera, vilket gör att det även känns lättare att fråga. Också, peppa dig själv! Lyssna på en låt som stärker dig, ha på dig kläder som får dig att känna dig självsäker, läs en artikel om Nacy Wake eller visdomsord om självkänsla på Rookimag och känn dig empowered. Jag behövde framförallt bygga upp min självkänsla, lyssna på Roar tusen gånger om och sluta ha så höga förväntningar. En får inte vänner direkt, det tar sin lilla tid. Så ett steg i taget, hur litet det än är.
    Det här blev ganska långt, men jag har så mycket mer att säga dig. Så om du vill och vågar (jag är själv alldeles för rädd för cyberspace) kan du väl lämna din mejladress här under i kommentarsfältet. Kramar och styrka till dig! Lycka till!

  4. Nina skriver:

    När äter du middag egentligen?! Du måste ju vara jättehungrig om du inte ätit sedan 13:30 igår. Börjar bli orolig.
    Publicera krönikan så jag vet att du har fått lite mat i dig.

  5. Ida skriver:

    Hej Hannapeee!

    Är desperat så därför försöker jag med detta långsökta försök!

    Jag är påväg upp till Åre för att jobba som skidlärare åt funktionshindrade barn o vuxna hela säsongen men har blivit grundlurad på två boenden så min långsökta fråga till dig är :vill inte dina svärisar hyra ut sin stuga till denna lilla (desperata) tös i februari, mars o april?
    Eller så kanske de har en liten skidbox man kan bo i?

    Detta är långsökt men de visar hur krisad jag är!
    De kanske känner nån där uppe som hyr ut nå?

    U are my maaaster!

    Cyber love<3

  6. Ellen skriver:

    Liar

  7. Fredrika skriver:

    Elina, min mejladress är: fblomqvi@gmail.com Snälla mejla mig!

  8. Lisa skriver:

    Fredrika: Jag vet hur det känns och jag vet att det känns SKIT just nu. Jag går i trean nu men ettan och en del av tvåan var hemskt, kände mig så ensam. Jag är blyg själv och tycker det är jobbigt att ta kontakt med andra, speciellt när man inte har någon aning om vad man ska prata om. En grej som kanske kan uppmuntra dig är att det kan bli bättre. Det blev bättre för mig, jag lärde känna en som jag hängde med i skolan och började känna mig tryggare. Så ett tips, försök prata med en i klassen som du tycker verkar trevlig och som du känner dig ”bekväm” med. Blir ju så himla krångligt att prata med någon som sänder ut dåliga vibbar, eller vad man ska nu säga. Ju mer bekväm/trygg du blir i din klass, ju lättare kommer det bli att prata och umgås med de andra. Och det kanske är något som kommer med tiden. Men en annan sak är viktig att veta: Det är INTE dig det är fel på. Att man hamnar i en klass där man inte klickar med någon annan händer hela tiden, och man får inte känna sig misslyckad bara för att man inte fick det där perfekta kompisgänget. Jag började själv gymnasiet med dom förväntningarna, och blev så sjukt besviken och ledsen när det inte blev så. Men om man inte hittar någon i ens klass att umgås får man försöka hitta dem utanför. Kanske finns det någon skolförening du kan gå med i? Eller någon annan aktivitet där du bor? Försök hitta ett annat sammanhang där du kan hitta vänner så löser det sig till slut. Det blir bättre. En stor kram till dig!

  9. jennyg skriver:

    Hej! Jag började också första året på gymnasiet i början av terminen vågade jag knappt prata med någon i min klass mer än att säga typ hej. så jag ‘pratade¨ runt med nästan alla i min klass. Med det menar jag att jag stog i ett gäng och verkade intresserad. Var kanske inte bästa iden, men efter ett tag så lärde jag känna 2 tjejer lite bättre som jag skulle kalla kompisar. Men jag har mina gamla kompisar kvar som mer känns som kompisar, antagligen för att jag har svårt att vara helt mig själv runt nya människor. Men livet går vidare, om ett år kommer det kännas bättre. Ett år är iofs ganska lång tid så tänk 1-2 månader! :D Men jag har ändå lite ¨stämpeln¨ att vara den där tysta blyga tjejen, men det är inget fel med att vara blyg! :D

  10. Cornelia skriver:

    Något som har fått mig att bli starkare i mig själv och fått mig att våga mer är feminismen. Så mitt tips är att läsa massa feministiska bloggar (tex hanapee, ladydahmer, Fanny Åström, feministbloggen, kakan, gilla supersnippan på facebook) och kanske engagera dig i Unga feminister eller något liknande. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan alla peppande bloggar! Och alla har vi haft ensamma stunder, men de får i alla fall mig att känna mig mindre ensam, och att ta för mig mer i sociala sammanhang. Jag själv har i många (skol)sammanhang haft den blyga och tysta rollen, aldrig utanför och mobbad bara tyst och lite tråkig. Och det är inte något som jag har tyckt stämt överens med min egen bild av mig själv. Nu har jag förstått att så himla mycket har att göra med hur en som tjej förväntas vara. Att en som tjej förväntas ta mindre plats, inte vara rolig, gjorde mig nervös varje gång jag ville ta plats eller dra ett skämt. Istället för att så många killar som ser det som självklart att ta plats (ofta för mycket) så ifrågasätter många tjejer sig själva om vi har rätt att ta plats. Normer håller en tillbaka så sjukt mycket. Men det är skitsvårt att ta plats! Särskilt när en inte är van vid det. Men jag tror att om en förstår lite mer varför en inte har tagit plats, plats som då andra tagit åt en, är det lättare att känna att ”Fan, nu är det min tur!” <3 <3

  11. En som känner igen sig skriver:

    Fredrika, precis som flera andra har kommenterat så känner jag igen mig i din beskrivning en hel del. Var de första veckorna av gymnasiet helt förkrossad då jag och min bästa kompis (sedan dagis) valt helt olika gymnasium och jag kände mig ensam och uppgiven. Sedan hade jag dock turen och lärde känna tre i min klass som nu är mina närmaste vänner och som jag är så jäkla tacksam för. Men det har inte varit och är inte alltid lätt. Min största osäkerhet hos mig själv är att jag ständigt anklagar för mig att vara tråkig. Trots att jag har vänner som får mig att skratta varje dag så upplever jag ångest över den sociala biten i livet. Att jag borde ha mer vänner, att jag borde vara ute på fester som alla mina andra jämnåriga verkar vara etc etc. Tycker de andra i kommentarfältet har gett dig väldigt bra tips. Att våga lite mer, bit för bit. Och kanske viktigaste av allt, oroa dig inte för mycket. Ibland är det viktigt att kunna vara sin egen vän. Jag har spenderat nyår alla 17 ggr i mitt liv med min familj, och vet du vad? Jag tycker det är genuint trevligt och skäms inte ett dugg. Kommenterar aldrig på bloggar, men detta träffade bara rakt in i hjärtat.
    Vill bara önska dig all värme och styrka i världen! (:

  12. Maja skriver:

    Hanna. Det heter bipolär och inte manodepressiv.

    oxox

  13. Elina skriver:

    oj vad jag önskar att jag läst dessa kommentarerna i ettan. Känner igen så jäkla mycket! trodde nästan att jag själv undermedvetet skickat den kommentaren som den andra Elina skickat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg