Vaknar upp i ett soligt Åre men med grusiga backar. Klockan var strax innan elva då jag slog upp ögonen och SOM VANLIGT är jag den som vaknar sist i denna stuga. Hur hände det här? Att min person förvandlas till en lat, osportig, tråkig, fisande människa? Är så otroligt less på mig själv och över min bristande lust att åka skidor eller vara sportig just nu.
Och jag har liksom inte ens börjat. Värst är ändå det skavande samvetet över mina nya skidor som står i förådet. Jag fick dem av Anton och mina svärisar i julklapp och nu står skidorna bara där och blir kalla. Men jag VILL/HAR INGEN LUST/ORKAR inte åka skidor i grusiga backar.
Jag funderar mycket på det här vad en gör för andras skull och för sin egen skull. Runt jul läste jag tamejfan tjugo krönikor från kvinnor som kände hur de inte räckte till i julmyset. De hann inte göra egen skinka, pynta perfekta granen, baka etc. Jag tänkte för mig själv ”jaha?” och kunde absolut inte identifiera mig med den pressen och kände mig nästan dålig pga det. Men tänker att det KANSKE beror på att jag helt enkelt inte umgås med människor som håller på och gör egen skinka, alternativt identifierar mig som en person som uppfyller andra ”krav”.
Dessa krav hörrni. Fy fan.
När det kommer till att vara en ”sportig” och ”frilufsande” människa förstår jag ju precis vad krönikörkvinnorna menar med en press en inte kan leva upp till. Jag VILL ju vara sportig. Jag VILL tycka om att åka skidor, VILL bli rosig om kinderna och gå omrking i ett jävla underställ, VILL dricka en öl i backen (vill jag nästan mest…) och framförallt VILL jag ge mina eventuella framtida barn ett sportigt utomhusliv.
SÅ VAD ÄR PROBLEMET DÅ HANNA PERSSON?
Jag orkar inte. Eller det är egentligen bara ett svepskäl, jag vet ju det. Den riktiga anledningen handlar ju helt enkelt om att jag är livrädd för att känna mig ……dålig.
Jag tror det här med mitt dåliga sport-självförtoende grundar sig i barndomen. Jag var aldrig bra på sport och när jag väl ville börja med något var jag aldrig bäst på en gång (såklart). Ofta var jag rätt dåligt ganska länge. Och vem i helvete vill vara DÅLIG på något? Jag började istället hata sport och identifiera mig som en slags ”estet” som hellre spelade teater, ritade och skrev istället för att röra på min kropp. Därför är jag ju så enormt obekväm i den här typen av sportiga sammanhang.
Nu ska jag grina lite. Sen åka och göra något jag är mycket bekväm med: shoppa.
Och förhoppningsvis uppfyller jag kravet om att vara en ung snygg tjej ;-)))))
TJOHOOOO!! ÄLSKA LIVET!!
Tack snälla Hanna för att du sätter ord på min sportar-ångest! Hade samma problem i barndomen (plus att mer än hälften i min klass 1-9:an var kommande elitidrottare, kul sällskap) och nu är jag något av en periodare.
Så länge jag tar mig iväg och tränar regelbundet mår jag bra men ifall jag av nån anledning inte orkar/hinner/vill på länge så vågar jag aldrig ta tag i det igen! Hela detta år har varit träningsfattigt trots ett gymkort som betalas på autogiro varje jäkla månad.
Om nån har tips på vad en kan göra för att få tummen ur och sluta tänka att man måste vara i bra form för att orka träna – dela med er snälla! Jämför mig hela tiden med hur jag var när jag hurtade som mest och får prestationsångest över hur kass jag är nu. Buhu.
<3 <3 <3 Vi är fler <3 <3 <3
Åh vad jag känner igen mig i friluftsliv-ångesten! Älskar att klättra och kan inte börja klättra i min nya stad pga känner mig dålig.
HP! Såg i twitterflödet här till höger att du vill ta en öl med en nazist, och vet ju såklart att det är för att du är nyfiken på vad som händer i hans hjärna och att du inte på några sätt vill bli kompis med honom eller så. Men vill bara påminna dig om (på samma sätt som jag vill bli påmind om mina privilegier) att du oavsett dina antirasistiska åsikter ändå är ganska trygg med honom. Du kan liksom ta den där ölen, debattera lite, och gå hem utan att vara rädd för att han kommer vilja slakta dig. För för honom är du en ren svensk med lite tokiga åsikter bara, du är inte ett riktigt hot för honom. Jag hoppas precis som du att du lyckas få honom att tänka om, att han kanske kommer gå därifrån och inte vara lika övertygad om sina åsikter, men det kommer ha skett på ett problematiskt sätt ändå. För då har du i egenskap av vit lärt honom något om något du egentligen inte har personliga erfarenheter av. Ungefär som när cismän mansplainar feminism och tar en plats som egentligen är någon annans. Och nu är det säkert så att hade du varit rasifierad så hade han vägrat ta den där ölen med dig, så klart det är bra att du får en chans att ge honom ett nytt perspektiv, men ändock problematiskt.
Know the feel, bro. Jag var heller aldrig bra på sport när jag var liten och det har resulterat i att jag skiter i att delta i den här träningshetsen som omger en nuförtiden (fitspo eller vad det heter) – because I just don’t orka. tack för att du skrev detta <3
åh, igenkänningen…… <3
Tack för att du delar med dig<3 Åhh, du är ej ensam! Tror (som du antydde också) att det är många som har liknande känslor av krav, som-->självförakt. T.ex….jag:) Jag slits också mellan känslorna att dels VILJA vara en viss person, dels inse att jag inte ÄR den personen. Typ imorgon, bjuden på en nyårsfest. När inbjudan kom var jag jättepepp (för jag VILL ju vara den som går på fezt och är rolig och skön liksom)…så inbjudan var liksom ett sätt att ba’ bli den som jag tror att jag är. Oj, jag skulle minsann ha så snygga kläder och vara så social och kul osv osv, såå skoj det skulle bli!! Och idag då, när festen snart är? Jag har ångest. Jag vill ju mkt hellre sitta hemma och ta det lugnt! Inte dra ut bland folk och anstränga mig för att vara spännande och underhållande inför främmande människor, inte bli bakis en hel dag, jag vill inte det! Men samtidigt kan jag inte bara skita i att gå imorrn, och inte heller säga nej nästa gång det kommer nåt liknande erbjudande. För jag ”vill ju vilja” gå. Varför har en såhär konstiga idéer om att en ska vara på ett sätt som en inte är?!
Jag har följt dig sedan jag var 19 år, är nu 22. Du har på nåt omedvetet sätt hjälpt mig bli den jag är liksom. Sjukt nog. Började läsa den för att du av så jäkla skojsig och ja såg likheter och hittade inpiration från dig i min egen blogg.
Du har även fått mig starkare i mig själv. Att veta vem jag är som kvinna i ett samhälle där vi inte är lika mycket värda.
Sedan ett och ett halvt år sedan inledde jag min stora kärleksrelation med en kille jag vill leva resten av mitt liv tillsammans med. Men han som många andra lever i dedär old school tänket när de gäller tjejer och killars roller. Men med tanke på allt stöd jag fått från dig har jag blivit såpass stark att jag liksom aldrig kuvat mig eller gett med mig oh jag har fått honom att ändra sin syn till ett mer modern och jämnlikt tänk.
Han har t.ex sagt att han aldrig haft sex på de sättet vi har eftersom jag sagt att jag har bara sex om jag får komma precis som han. Efter att ha läst de inlägget för nåt år sedan i din blogg har jag liksom känt att de är en självklarhet. Så har jag inte varit förut. Utan hade de till killen kom och sen var de över. De e inte förren nu som jag inser att jag har sex för min egen skull och ingen annans. Idag kan jag fundera på hur vanligt dedär är egentligen. Hur tjejer liksom har de skönt endå men inte alltid får tiden till att komma. Hur arg jag kan bli på de tänket. Och alla såna ”öppningar” i min hjärna och rättigheter jag fan ska ha rätt till har jag fått från dig och vill visa dig en tacksamhet för att människor som du borde få mer beröm och tackelser för du gör skillnad verkligen och de du vill få fram, de nås ut. De kanske tar sin lilla tid men du gör skillnad och de ska du ha cred för!
Ååååh vad jag känner igen mig i ALLT detta! Är tillsammans med en sportälskare (som dessutom tydligen är bäst i världen på alla sporter han testar?!). Hela hans gigantiska familj är assportig och typ hyr skolgympasalar och sportar på helgerna bara för att det är så himla ”kul”. Sen kom jag….. världens mest obekväma människa (i sportsammanhang) in och ska spela cool och världsvan. har typ aldrig ens sparkat på en fotboll och suger på allt så tror inte de gick på mitt skådespel :)))))) Så ska alla vara snälla och LÄRA mig allt och ge mig massa tips om hur jag ska göra… behöver jag säga att ångesten blev enorm??? Jaja.. har insett att det är som det är. Och han verkar ju gilla mig ändå… :)
Hej Hanna! Det här är ganska off topic men jag skulle bara vilja tipsa dig, ifall du inte redan är med på noterna (vilket kan vara rätt troligt med tanke på ditt jobb samt ditt stora intresse för detta), om SVT:s miniserie Fröken Frimans krig! Kram på dig!
Hanna,
Jag tycker en verkligen inte behöver vara bra på sport för att tycka om det och hålla på med det! Jag tycker om att sporta på olika sätt men är inte särskilt bra på något och det skiter jag fullständigt i och jag är rätt säker på att mina kompisar/familj skiter i det med. Det är ju tex härligt att åka skidor för det är skönt att vara ute, i bästa fall är det soligt, kul och göra något med kompisar/familj, det är skoj själva åkandet och äta god mat i backen! Det är ju det som spelar roll, inte hur mycket skidskills man har. Prestationstankarna hämmar att njuta av saker, när en faktiskt kan ha kul och trevligt. Om skidåkning däremot inte lockar dig tycker jag inte du ska syssla med det, men då ska det inte vara för att du inte känner dig bra på det utan för att du inte ser charmen i sporten. Bara mina tankar ;)
Btw, älskar älskar älskar din blogg, den är bäst! Du inspirerar mig jättemycket och dessutom är självdistansen du har sällsynt i bloggvärlden – du bjuder alltid på skratt :D
Du är bra precis som du är kära HP <3
Vill tacka dig för detta året!
Allt fint,roligt,viktigt du delat med dig av. Jag har lärt mig såå mycket mer om feminism detta året tack vare dig.
Hoppas du får ett riktigt bra 2014 bästa Hanna!