Fick två snaps av Anna och skrek rakt ut.

Det här båda bilderna är alltså från HÄRLIGA nyåret 2004-2005. Vi hade gått i ettan på gymnasiet i ungefär tre månader men det kändes som om vi känt varandra hela livet. Från att ha haft problem med att hitta kompisar som jag kände helt var som mig till att hitta fyra själsfränder.

Jag, Linso (se nedre bild), Anna och Frida (senare också Johanna, Sara och Carro). Alla gick vi i ”estet teater” på Skvaderns gymnasieskola i Sundsvall – och alla var vi uppmärksamhetstörstande svinroliga, hysteriska, tuffa och ängsliga men framförallt SUGNA PÅ LIVET.

Jag och Linso hängde mest och var inte utan varandra en sekund det där första året. Vi kunde ligga inne på hennes flickrum (med hästtapet) och älta killar, klasskompisar och kläder. Allt till tonerna av den här nya artisten Kanye West album ”Collage dropout”.

Nyår det året firades hos Linso. Hennes föräldrar var bortresta och jag, Linso, Anna och en hästtjejskompis hade Pepino-vin och säkert 10 norrlands guld. Jag hatade öl men hade bestämt mig för att ”lära mig” dricka det. Förmodligen någon killgrej. Hade ju trots allt snackat på MSN med den här snygga Anton W som gick två klasser över mig.

Innan tolvslaget drog vi för att möta upp Frida och Sara i ett hus på Södermalm i Sundsvall. Känslan av vuxenhet och frihet var total när vi obekymrat beställde en TAXI till huset där vi skulle vara. När vi på plats kravlade oss ur taxin och såg hur Frida, iklädd lånade för stora skor och sprayad lockig nyårsfrisyr, komma springandes med öppna armar mot oss pirrades det av förväntningar i tonårstaniga kroppen. Det var kanske tionde fyllan i mitt liv och där låg jag och kompishånglade i snön (så som man ju gjorde) helt bedövad och lycklig.

I huset satt vi i knäet på bekanta, sprang runt och härjade, drack slattar, testade snus, dansade till hits från lågstadiediscon och Broder Daniels nya låt Shoreline. Jag fick och gav kärleksförklaringar i fjuniga kompisars öron. Linso hittade den där snygga killen i parallellklassen och försvann in i ett rum för hångel. PRECIS när hon kom ut stod Anna beredd med engångskameran. Killen höll henne fortfarande i handen – SE BILD OVAN(!!!).

Själv stod jag på en balkong halva kvällen. Han killen som alltid hade bandana och gick i parallellklassen stod också där och i fylledimman insåg jag ju hans gullighet. När tolvslaget närmade sig hängde jag mig modigt runt halsen på honom redo för att hångla. Som man ju gjorde. Minns hur han snällt men bestämt klämde ur sig att han ”hade flickvän”.

FÖRNEDRAD pep jag iväg till köket och fortsatte dricka slattar i nån annans knä.

När klockan slog tolv hittade jag Linso och Anna på balkongen. Vi skålade i bubbel som någon rikare än oss tagit med sig. Utanför kom plötsligt en ambulans och vi fick höra att en kille på festen har fått en raket i ögat, situationen kändes läskig och från att ha varit redo att erövra världen minns jag hur jag längtade till Linsos hästtapeter. Vi tog en taxi hem och kvällen var slut. Lyckliga men trötta av all denna enorma livserfarenhet somnade vi omslutna av ljusblå hästar i galopp.

12 år senare är han Anton på MSN den jag levt ihop med senaste decenniet. Och han jag hängde runt halsen på är alltså killen (som också heter Anton!) som är ihop med min kompis Emelie Kagart och som vi numera firar midsommar med, åker till Nerja med och äter parmiddagar med. Han har dock slutat använda bandanan :-(

Ja, saker ändras både utanför och inuti, men fint är det att mina bästisar fortfarande är mina bästisar och att lusten till livet fortfarande är som allra starkast när jag är tillsammans med dem.