Snöfall och känslosvall

17:42 2015-01-11

Det var nån dag efter jul. Det hade kaos-snöat i ett par dagar och från gästrumsfönstret såg det nästan overkligt ut med decimeterhöga snödrivor på träd och buskar. Jag satt på sängkanten med telefonen tryckt mot kinden och lyssnade till signalerna. Min puls syntes utanpå tröjan och medan jag väntade på att någon skulle svara pillade jag kallsvettigt på fransarna till en röd filt. Det tog tid för signalerna att nå fram, jag hann både fläta och fläta upp de röda fransarna.

Men så svarade hon. En röst som så många gånger förr tröstat och hjälpt till, mamma.

Jag hulkgrät i säkert två minuter innan jag ens fick fram något vettigt, men ingen hade ju dött, det kunde jag försäkra henne om. Fast, kanske hade det varit bättre om så vore fallet? För i mig kändes det som om något var dött. I flera veckor, säkert månader hade det känts så. Ingenting inuti någonstans. Som att det hela tiden måste hända något, göras något, bli något. NÅGONTING ANNAT ÄN DET HÄR. 

Men nu plötsligt började något kännas och finnas där. Det hade det ju alltid gjort. Men jag hade lyckats tappa bort det. Gömt det. Glömt det. I nattliga bråk, slängd mat, skitiga klädhögar och tid från varandra försvann allt. Och det som alltid varit min största skräck kändes nu som en axelryckning. Eller nej, inte ens det. 

Det kändes ingenting. Såpass lite att jag inte ens hade orken att titta under klädhögarna, leta i disken eller ens ringa ifatt det. 

Men så kom snön. Och med den kom tankevurpor, feltänk, felsteg och märkliga försök till att hitta något slags svar på hur INGENTING skulle bli NÅNTING.

Och så kom det mer snö. En storm ute väckte en storm inne. Ett slags uppvaknande. 

Så hamnade jag där i telefon med min mamma som nästan altid kunnat hjälpa. För henne var det enkelt; livet är inte så enkelt. Kanske är den attityden gemensamt för de som blev vuxna under 70-talet, för dem är sällan livet en moralkaka med enkelspåriga stigar. Medan hon tröstade i telefon flätade jag fler fransar på filten och tänkte att om det är någon gång jag faktiskt ska lyssna är det väl nu, med hennes decennier av erfarenhet om livet, tvåsamhet och av ingenting.

Så jag lyssnade.

När vi la på hade det börjat snöa igen. Pulsen syntes inte längre utanpå tröjan och filten var färdigflätad. Jag satte mig på ett tåg och påmindes plötsligt om det jag varit så nära att slarva bort, glömma bort, tappa bort.

I en kram, i ett sms, i en skidbacke och i ett gråtigt bråk på ett kaklat golv kom det tillbaka. Det som kändes som tusentals mil mellan oss blev åter till milimetrar. 

 

I helgen blev Stockholm vitt och på trädgrenarna från vardagsrumsfönstret balanserar högar av snö. I soffan inne sitter han som jag är så glad över att han aldrig riktigt försvann. En förstående, accepterande, varm, trygg och alldeles fantastisk människa att få möta vintrarna och somrarna med. Han som ibland gör mig sjuk av lycka. Kanske tappar vi bort varandra igen, kanske sker fler tankevurpor och förmodligen kommer vägen fortsätta att inte vara enkelspårig, precis som snöfall går det ju liksom inte att till 100 procent förutspå vad som kommer ske. 

Men idag är snön och vi här, och ingenting mer behöver hända just nu. 

 

77 kommentarer | “Snöfall och känslosvall”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Matilda skriver:

    FYFAN vad fint.

  2. Jenny L skriver:

    behövde detta

  3. Sarah skriver:

    Fint! <3

  4. N skriver:

    grät :( finast

  5. Karin skriver:

    Så himla fint. Puss.

  6. Elin skriver:

    Så fint skrivet!
    Är himla glad att jag har hittat tillbaka till den dära kärleken till min sambo. Även om den försvinner ibland så vet jag att den dyker upp igen inom en snar framtid. Det gör den alltid. Men vägen går nog aldrig riktigt rakt fram. Du är så klok Hanna! Du fick mig att tänka jättemycket nu…

  7. Sara skriver:

    Så fint. Älskade mammor, dom är bäst.

  8. Bodil skriver:

    Wow va fint, ryser på hela kroppen, bästa Master!

  9. Nora skriver:

    Fyfan GRÄT, så fint.

  10. Elin skriver:

    Fan gråter nu. Är precis sådär mellan mig och min pojkvänsambovaddetnuär just nu. Här, med varandra fast ändå tusen mil emellan. Och jag bara känner fanfanfan hela tiden och fan det lättaste vore att börja göra slut för nu kommer det aldrig bli bra igen för såhär dåligt har det aldrig varit.

  11. Signe skriver:

    Läste hela inlägget med ett hjärta som bultade så att det syntes utanpå tröjan. Så bra, fint och ärligt skrivet.

  12. Paulina skriver:

    <3

  13. Sofie skriver:

    <3 <3 <3 <3

  14. Kristin skriver:

    Jäklar så fint. Du är bäst, jag tycker så mycket om dig Hanna! :) Kram

  15. Tinis - en blogg som vill göra dig glad! skriver:

    Åh gud vad fint. Det är så svårt det där att ibland inte tappa bort varandra. Ibland försöker jag tänka att man får vakna upp och typ välja varandra helt enkelt. Om man gör varandra lyckliga i grunden.

    Jag hade världens kris en gång och var så nära att ”tappa bort” det jag hade och känslorna du beskriver liknade mina. Och precis när allt var på väg att göra slut så tänkte jag hur det skulle vara om jag gick vidare och var med någon annan. Och det kanske skulle vara bra en stund. Men om jag går igenom samma sak med den personen skulle jag aldrig förlåta mig att jag släppte det här, för om det är någon jag ville gå igenom det med så är det han. Alla gånger.

    Kram/Tina

  16. Frida skriver:

    Grät redan INNAN jag läste, har slutat nu. Du är bäst, master, visst vet du väl det?
    Vi kan starta en liten klubb med mensvärk och tankevurpor, sambosar som en skriker på (men han ska gode veta att han är den enda i hela världen som jag skriker och blir arg på, mest troligt för att han betyder så mycket?)

    Vi är bra. It is what it is.
    Nu kommer min genom dörren efter en arg promenad med hunden. Ska gå och försöka bli sams. Kram Queen Hanna <3

  17. Moster Maggan skriver:

    Tur att mammors kloka ord lyssnas på. Kram.

  18. Karin skriver:

    Fint å jobbigt, verkar vara livet.

  19. Maja skriver:

    Tack för att du delar med dig, går igenom något liknande just nu och ditt inlägg fick mig att må bättre..

  20. marika skriver:

    alltså, grät som ett barn. fan. men skönt att en inte är ensam i att känna så.

  21. S skriver:

    Har haft precis samma känsla som dig! Den där känslan att ”nånting måste ju hända!!?”. Jag gick och grubblade i månader på om jag och min sambo verkligen skulle vara tillsammans, det hände ju aldrig nåt! När vi väl pratat om det släppte all press och jag slutade fundera så mycket. Detta var 3-4 år sedan och vi är ännu ihop (snart 9 år ihop). Och (har lärt mig av dig!) man är ju faktiskt inte superkär i varandra hela tiden! Alla förhållande har toppar och dalar!

  22. Sophie skriver:

    Gråter. Så fint skrivet. Du är bäst <3

  23. millannnnn skriver:

    ….. nu gråter man.

  24. Mathilda skriver:

    Så gripande. Fällde en tår, faktiskt. Har inte hamnat i det här med mannen i mitt liv ännu, vi har knappt varit tillsammans i 4 år och har en liten knodd ihop. Men den dagen kommer att komma och då ska jag läsa den här texten igen. Tack för att du är så bra <3 Kram på dig!

  25. Elina skriver:

    Tror att detta är det mest brutalt ärliga och finaste jag någonsin läst. Master, du är helt fantastisk!

  26. ann skriver:

    Av alla de år jag läst bloggar har jag aldrig kommenterat, men nu var det tydligen dags.
    Jag kunde inte hålla tårarna inne, inte ens lite. Fantastisk text. /Ann

  27. Louise skriver:

    Världens bästa Hanna

  28. Erika skriver:

    det viktigaste du skrivit. tack. du är en soldat och jag älskar å beundrar dig för det.

  29. Ellen skriver:

    Meeeeh <333333

  30. Lina skriver:

    Så gripande ärlig text. Jag känner ibland samma med min sambo sen 4.5 år tillbaka. Ibland tror jag att det kommer lite för ofta men jag har den senaste tiden omvärderat vår tillvaro och inser att jag trots allt inte vill dela vardagen med någon annan. Det är fan tufft ibland men så länge man tar sig igenom det jobbiga och kommer ut på andra sidan TILLSAMMANS så är det nog rätt. Du är så bra som delar med dig av det här <3

  31. Lisa skriver:

    åh gu va SJUKT fint Hanna!!! <3333

  32. Linnea skriver:

    Tack! <3 Behövde verkligen hoppet och den där försäkran om att alla har det tufft ibland. Att det inte bara är jag som är crazy i min relation.

  33. Linn skriver:

    Tack! Behövde det där, så himla mycket. Veta att andra inte har ett förhållande som är fantastiskt hela tiden, att andra också kanske tappar bort varandra ibland.

    Bästa texten jag läst på länge! Tack igen!

  34. Ellen skriver:

    Men gråååter ! <3 Så otroligt fint och ärligt och sant och vackert och rakt-in-i-hjärtat bra skrivet!

  35. Elsa skriver:

    Alltså åh vilken fin text <3

  36. josefinwww skriver:

    tack för att du delar med dig! så fint <3

  37. R skriver:

    Precis vad jag behövde läsa idag, jag och pojkvännen min har gått och stört oss på allt vad den andre gör nu ett tag. Nu åkte jag tillbaka till min lägenhet några mil bort för att skolan började och vi har knappt hörts på ett par dagar. Men så pratade vi i telefon idag och jag insåg varför jag ändå tycker om honom. Det är inte alltid som att skutta på moln, men vem har det så? Och vem vill ens ha det så? Längtar till helgen då jag åker dit igen, allt blir nog bra tillslut

  38. Lina skriver:

    Det viktigaste jag läst den här veckan.. eller året.
    och alla kommentarer, att så många känner så lika. Jag har världens finaste här hemma, vi bråkar inte. Vi skriker inte. ”Vi har en stadig grund” brukar jag säga när vänner och bekanta frågar hur det är. Det har funnits så mycket kärlek, men nu känner jag ingenting. Tittar på honom och försöker vara så där kär, men känner ingenting. Går in i ett annat rum och gråter, vill inte att han ska se när han tror att allt är så himla bra.
    Jag bara väntar på att det ska vända. För det gör det väl?

  39. Julia skriver:

    Åååå vad fint! Å så starkt av dig att dela med dig! Kändes så himla bra att få läsa detta istället för t.ex. blondinbellas ”livet-är-inget-annat-än-bra”-inlägg! Inte för att det är bra att du mår dåligt men för att det är skönt att höra att de flesta (alla?) har svackor, då känner man sig lite mänskligare!!

  40. Cecilia skriver:

    Åh, gud, tusen tack, behövde detta idag <3

  41. J skriver:

    Tack Hanna! Det där var precis vad jag behövde höra.

  42. Amanda skriver:

    Så himla fint och ärligt skrivet. Du är grym Hanna!

  43. Linda skriver:

    Tack fina Hanna för din berörande text <3 Känner verkligen igen mig i det du skriver.

  44. Rebecca skriver:

    Detta, både inlägget och kommentarerna, fick mig precis att inse att detta är det finaste jag vet hos människor. När hjärtan bultar okontrollerat, när händer skakar, gråt i fosterställning, skratt ända ner från maggropen. Sådant. Nakna, avskalade känslor. Fy fan, vad fint.

  45. J.a skriver:

    Bästa du <3

  46. Ida skriver:

    Tack för att du delar med dig! Fantastiskt fint skrivet! Kärlek till dig!

  47. Lina skriver:

    Aahhh!!! Tack!!!! Detta var det viktigaste jag läst på länge. All lycka till dig och er

  48. victoria skriver:

    så. jävla. fint.

  49. Annie skriver:

    Hej ! Jag är själv inne i nån slags jobbig alldeles jövlig kris just nu, i både kärleksliv och andra saker . Så otroligt skönt att läsa det här, som en påminnelse om att det kan (kommer?) vända. Det du skrivit fick mig till tårar och det var så skönt att få släppa ut lite . Tack för en jättejättefin text! Kram

  50. Elisabet skriver:

    Tack så mycket för detta inlägget! Det är så skönt att få veta att man inte är ensam om att ibland tappa bort sina känslor. Ibland får jag för mig att ”vi kanske inte ska vara ihop om man inte alltid är jättekär som alla andra är”, så då är det så himla skönt att få veta att andra par går igenom samma sak. Tack!!

  51. Amanda skriver:

    Hanna du är bäst.

  52. Sofia skriver:

    Grät en skvätt över morgonkaffet när jag läste detta. Du är bäst <3

  53. A skriver:

    Detta kan tamejfan vara det bästa jag har läst av dig

  54. Malin skriver:

    Så otroligt fint skrivet, vad rörd jag blir. Precis sådär kände jag förra året, pratade också med min mamma och kände mig så himla maktlös. Googlade på hur man blir kär igen och fick bara mer ångest. Såhär i efterhand kommer jag ihåg att jag läste massor på din blogg, sökte på ”Anton” för allt du skrev om kärlek lugnade mig, det känns som att du har en så hälsosam syn på kärlek. Jag är tacksam för det också nu efter all skit, att ingenting kändes, man lär sig så mycket när man mår som sämst.

    Tack för att du är så bra! :)

  55. mb skriver:

    det är så konstigt att du blivit en slags ”förebild” när det kommer till relationer. inte konstigt för att er relation inte är ”bra nog” utan för att varje relation ju är speciell. men ändå är det så många som ser upp till er. märker liksom det bland kommentarerna och känner det själv. och du kanske märker det? jag hoppas att det inte är något som ger dig prestationsångest för jag tror att anledningen till att man ser upp till er är just för att ni inte är perfekta. för att du skildrar er vardag så bra. det är inte bra hela tiden, och det är ok. det är bråk ibland, men du pratar om att ni inte kränker varandra. er relation känns sund liksom.. och det är nog väldigt ovanligt, och just därför blir ni någon slags förebild även för mig som inte ens är intresserad av tvåsamhet just nu. när jag läste första raderna så kände jag typ ”shit.. nej.. nu gör de slut” och redan sekunden efter ”men om det är så, så är det ändå ok”. inte för att jag önskar er det utan för att det känns bara som att ni kommunicerar så pass bra att OM det skulle ta slut så hade det inte varit pga något dumt utan för att det känns som att det måste bli så. för båda två. och det är ju så konstigt att en som läsare ens är så engagerad? men man bli ju det.. alltså balbalblablbal. jätteglad för att ni kämpar er igenom detta, men ännu gladare för att ni kämpar ihop och inte kränker varandra, utan pratar igenom saker osv. tror det är viktigt både för er och dina läsare faktiskt, för ni sätter ribban på något sätt? skulle aldrig tolerera att min respektive skulle prata till mig på ett annat sätt än moget, vuxet osv medans jag 5 år sen nog bara hade tänkt att såna bråk där man kallar varandra fula ord osv är en del av det och att det räcker med att man säger ett halvhjärtat förlåt. ni är bra hanna, men ni är och behöver inte vara bäst. jag uppskattar att du är ärlig och inte skapar någon falsk fasad, även fast jag förstår varför andra känner ett behov av att göra det.

  56. Melinda skriver:

    Det är så jävla viktigt att lyfta fram relationer inte bara i sina bästa dagar. När vardagen spatserar med klädhögar, dammiga golv och diskberg är det inte alltid helt lätt att ha en rosenskimrande lycklig relation. Men det pratas aldrig om. Tack för att du får mig att känna att min relation kanske inte är så jäkla konstig ändå.

  57. al skriver:

    Alltså master: puss vad fint .

  58. Anna skriver:

    Detta var det bästa men samtidigt värsta som jag läst på länge. Behövde detta. Älskar dig och alla i detta kommentarsfält som är så kloka.

  59. Fanny skriver:

    Alltså jag känner igen mig så väl i både ditt inlägg och i kommentarerna! Jag har mått så dåligt över att inte känna lika mycket för min pojkvän som han känner för mig. Han uttrycker sin kärlek för mig dagligen och jag känner att jag mest stör mig på saker han gör. Jag vet att man inte kan vara superkär hela tiden och din text och kommentarerna har verkligen tröstat och gett hopp om framtiden. Nu har jag varit bortrest en vecka så vi har inte pratat så mycket och jag ser jättemycket fram emot att träffa honom om några dagar vilket gör mig sååå glad!

  60. Isa skriver:

    FINT master HP!

  61. Claudia skriver:

    <3333333333333333333333333333333333333

  62. J - utan mamma skriver:

    Ja alltså… jag vet liksom inte…. Jag hatar att läsa det här. Jag hatar det för att jag också vill ha en mamma att ringa. Och nej, hon är inte död, hon bara är bara inte den där mamman…. fan. Precis som många som längtar efter barn bara ser barnvagnar och gravidmagar överallt, så ser jag mammor överallt. Alla verkar ju fan ha en mamma att ringa till, fika med, åka hem till, prata i telefon med.
    Fint skrivet i alla fall. kram.

  63. tissel skriver:

    Typ finaste texten jag har läst. Grinar. Oj vad jag ska ta hand om min fina kille nu.

  64. A skriver:

    Fällde en tår! tack för att du delar med dig av livet, <3

  65. fanny skriver:

    såhär kanske man inte får skriva men GUD va skönt att flera är i sådana här situationer. det ger en höpp om livet!

  66. Ella skriver:

    Så fint! tack för att du delar med dig <3

  67. Mella - stolt medlem i PK-maffian skriver:

    Tack snälla för att du skriver om sånt här. Jag har själv varit tillsammans med min partner i många år och i perioder känt såhär, men jag vågar fan ALDRIG prata om det. Vill ju verkligen inte rasera bilden av oss som det ”perfekta paret”. Så jag bara lider i det tysta, som säker så många andra gör. Därför är detta så himla viktigt, det du skriver. Tack ♥

  68. Stina skriver:

    Oj vad fint Hanna, texten fick mig att börja gråta. Du är fantastisk!

  69. Frida skriver:

    Åh så bra skrivit! Tack också, för att du skildrar kärlek på ett nytt sätt. Inte bara drömmigt, rosa moln och Disney. Oj vad det behövs fler av dig som bryter normer! Välkommen tillbaka☺️

  70. Clauclau skriver:

    behövde verkligen läsa detta. tack och kram <3

  71. Rebecka skriver:

    Tack för din fina text. Samtidigt gör den ont i mig. För 1,5 vecka sen avslutade min sambo vår relation. Gjorde slut. Han är förvirrad och ledsen, har nog en smärre livskris just nu, har aldrig tänkt på framtiden på det vis som han börjat göra nu, när han blivit vuxen. Han vet inte om hans känslor för mig faktiskt har svalnat eller om han ”bara” har tappat bort kärleken i allt det där andra som kallas livet, bland alla viktiga beslut och vardagliga saker. Men det gör så fruktansvärt ont i mig att han tvivlar på sina känslor, på oss. Jag hoppas så innerligt att han ska hitta tillbaka till sig själv och till mig. För för mig är han ju allt. Vad ska jag annars göra?

  72. anna skriver:

    Så glad att jag hittat dig i bloggträsket!
    <3

    / anna

  73. Johanna skriver:

    så viktig och fin text!
    xxx

  74. L skriver:

    Behövde också detta. <3

  75. Tess skriver:

    Kjære deg. Dette var så alt for nydelig, og alt for sant, og alt for likt mitt eget liv. Jeg bare gråter og gråter nå, som jeg ikke kan huske at jeg har grått før, fordi for meg endte det helt annerledes. Jeg kjente dette presset fra innsiden om at jeg måtte videre, og at for å få det til måtte det være uten han og det sa jeg til han i går kveld. Vi er samboere og han er den snilleste i hele verden og jeg forstår ikke hvorfor jeg gjør dette mot meg selv men nå er det ikke oss mer, og jeg vet at det er dette jeg vil med samtidig så kjennes det ut som om jeg aldri har gjort meg selv mer vondt enn nå. Det et liksom ikke nok med at verden er så himla skummel men nå gjør jeg selv så jeg må møte den alene, og min klippe i livet blir snart borte fordi jeg selv har valgt det sånn og det gjør bare at jeg ikke klarer å slutte å gråte. Samtidig er det godt for jeg har gått i flere år uten å kunne starte å gråte heller. Ønsker deg alt godt, du er fantastisk.

  76. Frida C skriver:

    Så himla, himla fint! Kram

  77. Helena skriver:

    Oj, hjälp vad fint. Blev så himla tagen av den här texten och nu vill jag bara gråta. Livet tillsammans är så skört men ändå så galet jävla starkt. Tack för att du delar det här. Känns skönt att veta att en inte är den enda som flätar fransar och i pankikgråter i telefonsamtal med mamma då och då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla