– Hade du det tråkigt i helgen eller?
Frågan kom från en på jobbet som hade sett att mina föräldrar var nere och hälsade på över helgen. På ren rutin mumlade jag något om att det inte hände så mycket men att det var rätt mysigt ändå. Bläddrandes i en Hemmets Journal i ett trist lunchrum i tv-huset började jag tänka på den nyss ställda frågan och insåg att den kändes felställd.
Tråkigt? Med mina föräldrar? Varför då? Sanningen var ju den att det var jag som tjatat ner dem hit och med glädje umgicks med dessa två tunnhåriga 60-plussare med krämpor, snarkproblem och fickor på tarmarna.
Det här med föräldrar är en märklig grej. Du föds i tron om att de klarar allt, att de är hjältar, helgon, allvetare och gudar. Sedan går du ur femte klass och för mig var det där någonstans jag började se igenom allt det där. Plötsligt ser du morsan bryta ihop utan kontroll, märker att din pappa hade ett stavfel du upptäckte före honom och att de båda inte alls alltid vet bäst. Att de till och med ibland har väldigt, väldigt fel.
Kort och gott kommer upptäckten av att de är människor. Precis som mig. Och dig. Och att de, fansansfullt nog, hade ett liv innan oss. För mig (och säkert för många av er) var det där lite av ett trauma som barn. Om nu mamma och pappa BARA är människor och inte skapades endast för min och mina syskons skull, hur ska de då kunna ta hand om oss? Människor gör ju fel! Människor kan ju dö! Tanken var omvälvande. Tanken på att vanliga dödliga felande människor hade ansvar för mitt liv. Speciellt människor jag ibland tyckte hade så mycket fel.
Åren gick, jag fyllde 23 och började av helt andra anledningar att gå i terapi. Psykoterapi närmare bestämt. En sån där terapi där man vänder och vrider på varje sten för att lokalisera var ens nuvarande mående egentligen kommer ifrån. I den terapin ingick det också att analysera relationen till mina föräldrar. Fan vad arg jag var på dem. Precis som när jag var 11 gick det nämligen återigen upp för mig att människor gör fel.
Och det stora problemet med föräldrar är att deras fel och brister dessvärre ofta går ut över deras barn.
Men så går åren ytterligare, och det finns tid till reflektion och bearbetning. Och för mig kom det plötsligt helger då jag kände stark längtan efter att umgås med mina föräldrar – trots deras fel och brister. Dagar då jag kom på mig själv faktiskt ha ärvt några av felen (HELVETE!) och stunder då jag ibland kunde uppskatta några av dem.
Jag hade inte tråkigt den där helgen. Faktum är att är det någonting jag aldrig har med mina föräldrar så är det tråkigt. Vi drack drinkar och pratade om livet, barnuppfostran, politik, feminism, relationer och ibland sa de saker som jag nästan ville skriva ner (gjorde såklart inte det, hade varit ju varit otroligt cheesy). Men att få umgås med mina föräldrar som de felande människor de är innebär plötsligt att komma dem lite närmre och upptäcka två intelligenta, roliga, otroligt öppna och omtänksamma individer.
Kom ner nästa helg igen, jag saknar er!
Heja! Jag tycker också om att umgås med mina föräldrar, samma sak med min sambos föräldrar. De är roliga typer och vi har mycket gemensamt (say what!) så det är ju inte så konstigt att jag uppskattar deras sällskap. Jag tycker också om att bli äldre för det innebär att vi kan respektera varandra på ett annat sätt än på den tiden då vi hade mer av en förälder-barn-relation. Jag älskar mina päron helt enkelt!
Så bra och ärligt skrivet! Jag är också en som älskar att umgås med mina föräldrar :)
Jag har också börjat inse det där. Föräldrarna var fan inte så jäkla smarta och braiga som man en gång trott. Istället för att idolisera min far som jag gjort i så många år så har jag insett att fan han är inte så jäkla smart i sina beslut – för han är bara människa.
ok grinar nu :))) älskar när du skriver dina funderingar ikring sådana här *livsämnen*. får så många nya intryck och insikter som jag inte själv har kommit till innan. har också tänkt på det här med att förälderhäng = tråkigt, men inte lyckats sätta fingret på VARFÖR det ses så. mina tankesvävningar har bara sträckt sig ungefär så långt att jag alltid bestämmer att hen som tycker så e dum i huvet & sen avfärdar jag hen :)) så. tack för att du breddar mina åsikter!
Åh vad bra skrivet . Åh va jag älskar din blogg och er podd. Gick långpromenad med den idag och det var så otroligt härligt . Som att gå med två vänner :D och ja föräldrar !!!! Underbart sällskap ju. Sorgligt att inte alla barn få växa upp leva vidare med bra Föräldrar.
Usch, hugg i hjärtat. Jag som inte sett mina älskade föräldrar sedan julhelgen och inte har semester förrän i augusti. Jag tar mig bara tid att åka 50 mil enkel väg för att se dem två gånger per år. Det tar ju för sjutton bara 50 min med flyg eller 3 timmar med tåg. Varför? För att jag prioriterar att jobba… Helvete vad dålig jag är!
Wow. Precis det jag känt på sistone. Har möjlighet att bli manager på mitt jobb men likt min far har jag aldrig haft höga ambitioner eller försökt satsa på karriär etc. Pratade med honom på telefon häromdagen och han var rätt negativt inställd till det hela men min syster sa ”KÖR BARA, sluta vara så rädd för att chansa på något!” Har länge känt att päronens inställning har varit att man ska vara bekväm och nöja sig, att kämpa för höga mål är onödigt. Men jag känner att jag börjar bryta mig ur det nu, kan inte leva hela livet på mellannivå och undra om jag kunde ha lyckats.
Btdubz, you are da bezt.
Så himla bra skrivet! Jag älskar också att umgås med mina föräldrar, bland det bästa jag vet.
Haha jag har på sistone upptäckt hur otroligt lik jag är min pappa på flera saker. Saker som jag har stört mig på så himla mycket. Men nu känns det fint, för då kan vi ringa varandra och klaga över exakt samma saker. :)
Åh, jag har tänkt så mycket på just detta senaste tiden och jag blir så glad att du skriver om det (och pratade lite om det i ngn podd för ett tag sen). Tycker också att det är så otroligt roligt och givande att umgås med mina föräldrar. Skrattar sällan så mkt som med dem och har så intressanta diskussioner. Har så svårt att förstå det där med att föräldrar ska vara så trista och jobbiga? Bor nu ca 20 mil från dem och har redan nu ångest över att vi inte ses oftare, och funderar dessutom på att flytta ytterligare 50 mil bort pga jobb mm… Så himla svårt hur en ska tänka kring det? Kan du inte skriva nåt (eller helst prata i podden) om hur du tänker kring avståndet, om att flytta tillbaka till Sundsvall vs bo kvar i Sthlm. Får du inte ångest av att de bara blir äldre och äldre och att ni inte ses så ofta? Det får jag!!
JAAAAA till hela det här inlägget!!! Verkar liksom som att det ska vara *coolt* och *hippt* att inte gilla att umgås med sina föräldrar, men VAFAN jag älskar att hänga med dem – de är så himla bra ju! Längtar efter varje gång jag får möjlighet att hoppa över Nordsjön och hälsa på dem. Och älskar att ha fått växa upp och kunna börja umgås med dem som inte bara mina perfekta superhjälteföräldrar utan som faktiska felande men ändå väldigt fina människor. Känns som om jag får en helt ny sida av dem att uppskatta. Asbra ju.