21:43 2018-05-16

CHECKAR IN

Oj stavade det först med ”tjäckar” ?!?! hahaha, eventuellt den fulaste felstavningen jag gjort? Jaja ville bara säga hej och förlåt för att jag bloggar lite dåligt hemma nu. Anledningen är att jag sov 4 timmar inatt pga jetlag och ångest. Men life is life

Na na na na na.

Vill också att ni som kommenterar ska förstå att bakom varje inlägg finns ju såklart en massa annat. Det är ju självklart ingen nyhet för all er vettiga och kula men samtidigt fick jag en kommentar om att jag ”blivit stöddig” (obs inte mitt ord!) och negativ. Och då gick liksom luften ur mig.

Vill absolut inte skriva om hur jag mår, mina innersta bekymmer eller ens dela med mig av nåt som sker inuti mig när det möts av personer som vill missförstå eller helt enkelt …inte fattar? Eller talar samma språk. Många gånger är jag ju invaggad i att ni är just sånna – som fattar grejer!

Vilket jag också ju tror är majoriteten. Men ibland får jag så otroligt nedbrytande kommentarer att jag vill ta farsans älgstudsare och trycka av rakt ut i luften :-))

Jaja. Nog om mina mordiska tankar. Istället bjuder jag på ännu en härlig bild från idag när jag och mina kollegor var och badade på lunchen! 28 grader i maj!!! Va!!! Det är som tecknad film!!!!! Tjohoooooo

Mmmmmmm soool *lapar med min kollega Amanda* och tänker på allt som jag ska göra i sommar.

20:47 2018-05-15

Det är en unge som gråtit på min gata nu i… 45 minuter kanske? Och jag står inte UT av ljudet som dånar in i lägenheten. Det ocharmigaste jag vet är att vara en person som stör sig när ungar gråter – men för mig är det helt outhärdligt. Det väcker irritationskänslor i mig som jag inte trodde fanns? Vill vråla ”HÅLL KÄFTEN DIN STÖRIGA UNGJÄVEL BUHU BUHU BARN I VÄRLDEN SVÄLTER OCH DU FICK INTE EN GREJ PÅ ICA???? TYST!!!!”.

Samtidigt är ju barn just barn. Och barn gråter väl antar jag? Fy fan va uselt jag kommer må om jag själv får barn och vet att det finns människor som mig själv som irriterar sig på det här sättet. Men framförallt; hur kommer jag själv överleva mina framtida barns gråt, gnäll och skrik? Herregud :-( Kan man uppfostra barn fri från sånt? Är det riset som måste användas då?

-OBS SKOJADE EV FRAMTIDA SOCIALTANT-

Jaha det var inte barngråt som det här inlägget skulle handla om. Skulle mer handla om att det varit 26 grader varmt i Stockholm idag och att i morrn ska det bli ännu varmare och vi på vår redaktion har bestämt att vi ska bada i morrn på lunchen.

Tjoho ibland är livet lätt

(Uppenbarligen inte för barnet på gatan iofs).

08:15

– Städar någon av er hemma?

Frågan kom från min hårda men rättvisa samhällslärare Anitha och ställdes till vår stökiga klass 7C. Ivrig i att berätta om min dammtorkning räckte jag upp min trettonåriga hand och förklarade att jag och pappa hjälper mamma med dammtorkningen ibland.

– Men bor inte du och pappa också i samma hus som din mamma? Frågade Anitha retoriskt och fortsatte sen ifrågasätta mitt ordval med att jag och pappa ”hjälpt mamma”. Varför hade jag tänkt att mamma var huvudansvarig för min och farsans smuts? Som att när vi städade var det för att hjälpa henne – inte för att vi också ville leva i ett beboligt hem.

För mig som inte haft mitt stora feministiska uppvaknande ännu var det som om någon tände en lampa i huvudet på mig. Och plötsligt drabbads jag av vad jag i efterhand förstår var en enorm skuld för det morsan varje vecka tjatade om (och ibland grät över). Skamset hängde jag med huvudet i bänken resten av lektionen och förbarmade mig över det jag sagt och framförallt: att jag inte förstått bättre.

Sedan den dagen hör jag det lite överallt. Pappor som ska ”hjälpa” mammor med städning, tvätten, vattning, planera veckohandlingen och ibland till och med som ”barnvakt” för deras gemensamma barn.

Att vara kvinna är att finna sig. Finna sig i huvudansvaret för saker som är gemensamma – och inte gemensamma, som att minnas sin killes släkts födelsedagar. Finna sig i att det är du som kvinna har ansvar för er tvåsamhets hela existens – för er kärlek. ”Hur känns det nu?”, ”behöver vi prata?”, ”hur mår han?”. För att generalisera ytterligare skulle jag nog säga att kvinnor som är i parförhållande med män tänker ungefär lika mycket på sin relation som han gör på sig själv.

Jag har tänkt mycket på just det. Tänkt på hur mycket jag tänkt på killar. Och sen har jag tänkt på hur mycket killar har tänkt på sitt. De kan vara jättefina, kloka och jämställda – men alltid, alltid med sin egen agenda. Från att jag var 11 har jag gråtit över killar. Killarna i sin tur har gråtit över en förlorad fotbollsmatch eller ett jobb de inte fick. De går genom livet med sin egen agenda och så sopar vi kvinnor för dem. Om inte bokstavligen talat (med en sop alltså) så är det med känslorna i relationen och att det som måste sägas faktiskt blir sagt.

Vad gör det egentligen med vår energi som människor? När hans tankekraft går till det som gynnar honom och hennes till det som gynnar oss båda?

Jag var på en föreläsning av Ungdomsbarometern för ett par veckor sedan där över 20 000 unga människor blivit intervjuade om hur de såg på sig själva. Medan flickor identifierade sig som ”miljövän”, ”feminist”, ”antirasist” och  ”hundmänniska” så identifierade pojkar sig främst som ”gamer”, ”datanörd”, ”sportfantast” och ”techie” (dvs prylnörd).

Efter tillsägningen av min samhällslärare i sjuan slutade jag i alla fall säga att jag ”hjälpte mamma med städningen” men i ärlighetens namn tror jag inte hon fick mer hjälp av varken mig, mina syskon eller farsan?

Istället har fortsätter vi att reproducera könsroller som vi tror hör hemma på 50-talet men som i allra högsta grad existerar mitt bland oss.

KRÖNIKA PUBLICERAD I ST 4/5.

20:39 2018-05-14

Martin har fått ett återfall och Hanna blir till den där blå bilden i slutet av varje avsnitt till Skilda världar. Dessutom pratas det mensvärk, flygresor, Martins nya jobb(!!!), att vilja va nån men inte orka ängslan kring det och den vemodiga försommarn.

Ni hittar den där poddar finns. Svettas du ur tungan, bär kapsyler som glasögon och dricker minkmjölk? Tryck play nedan:

17:23

Tjolahopp(???)

Är äntligen hemma nu efter flygresan Toronto – Bryssel – Stockholm där jag sov totalt hela 15 sekunder. Hade ju en plan på att ställa om dygnet men lyckades inte eftersom jag tydligen inte är skapt för att sova på flygplan? Förstår liksom inte hur jag ska ha kroppen. Kan absolut inte sitta och sova. Bara sjuka personer som Anton kan det.

Obs! Tänk er också att jag hade mega-mens under hela flygresan.

Är såklart helt förstörd efter denna upplevelse meeeen som den lojala arbetaren man är *tar på mig kepan och hängselbyxorna* har jag spenderat timmarna hemma med jobb och nu snart blir det podinspelning med en förhoppningsvis piggare Kung Knave. Inatt ska jag fan unna mig ett amerikanskt insomningspiller vid nio. Då jävlar.

Saknar redan Tornto och gänget. Slänger upp lite sista bilder från resan (innan min oooootroliga reseguide över staden publiceras senare i veckan).

<3 <3 <3

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla