Lyssnar du inte på vår podcast? Oj, kanske dags att börja. För denna vecka innehåller den:

Varför Bo anser att Martin måste ”skärpa sig”, Hannas knep för att smita före i taxikön, barn som ser ut som idoldeltagare/Martin Björk, Hannas problem med rullstolsburna modeller, den sinnessjuka rapporteringen kring Johaug – MED MERA MED MERA.

Ni hittar den där podcasts finns. Gör du snortårtor, sätter ogräs i vas och samlar på stolsfotsdynor? Tryck play nedan:

Hallå hallå

Red Spex idag igen och det gick väl SÅDÄR. Planen var att galoppera över bommar/låga hinder och då känns det såklart röva när man inte lyckas ta sig an det, men jag hade stora problem att få upp honom i galopp idag. Jag tror att det handlar om att han känner att jag ”kan” mer nu, men ändå inte har rätt teknik i galoppen.

Jag tror att min mesighet och att jag överlag är lite ”hit och dit” som person är min största motgång när det kommer till min ridning. Men kanske också varför jag tycker det är så kul också? Jag MÅSTE vara bestämd dels i själva tekniken (som är supersvår) men också var jag vill rida hästen någonstans, riktning osv. för att hästen ska lyssna.

Håller också på att kämpar med ”dåligt samvete” för Spex pga är rädd att jag tar i för hårt, är otydligt etc. Allt han vill är ju att vara en ”duktig häst” (nåja nästan hela tiden) och så känner jag att jag inte är tillräckligt tydlig tillbaka, ger dubbla signaler och kanske ställde krav som jag inte är redo för än.

Äh vad vet jag, vet bara att jag är så otroligt taggad på att rida på tisdag igen. Då ska jag göra ALLT för att rida mitt absolut bästa.

Vem vet, säger kanske upp mig och gör det här på heltid? Lol

Gnägg gnägg

Ja jävlar ja

Var ju på Kristallen i fredags, ni som följer mig på instagram fick några storys LEVERERADE under kvällen. Kristallen är ju som en stor firmafest för alla som jobbar med tv och som på alla firmafester brukar det sluta med en enorm bakfylla för mig.

Så även denna gång. Nu ska jag leva rent fram till….. 30:e september. Då jag ska ha min 29-årsfest, lol.

Nej men det var ju KUL vilket kanske är huvudsaken när så mycket i livet är rätt trist? Men psyket med pms och bakfylla lördag-söndag är inte att rekommendera, men mer om det i ett annat inlägg.

Jag och Parisa (och Saga som slöt upp!) hittade perfekt ljus med ”flareeeeees” utanför galan. 

Här ställde man upp sig och vickade ut lill-höften. Vill ni veta vad jag hade på mig??? Ok! 

Byxor från Hope, tröja från Other stories, hjärt-bh från Bikbok, svarta skinnklackar från OKÄND(?!) och rosa väskan ni kan skymta är också från Hope.

Kl 01:58 tog jag och min favvoperson Jacob (redigerare på mitt jobb!) de här bilderna. VÄRDIGT!!!!!!

Gud nu är man skör.

 Puss puss

Hallå Mie!

Mysig fråga! När jag var liten ville jag bli sumo, clown, skådespelare och journalist. Idag känner jag att jag jobbar med typ allt det – utspritt i mindre doser. Förutom sumo då, men det kanske kommer.

Tycker överlag det är klurigt det här med jobb och att behöva arbeta. För det är ju en sån sjuk sak att ”behöva” göra för att leva? Ska man liksom hålla på så fram till 65? Vidriga tanke.

Men för att svara på din fråga så måste jag helt ärligt säga att jag sällan funderat på karriär. Jag lever ihop med en som 99% av sin tid tänker på jobb och har kompisar som också är karriärintresserade så jag VET ju hur det kan vara. Men fram till idag så har jag väldigt sällan tänkt ”om jag gör si eller så så kommer jag få jobba med det här som verkar intressant”.

Vilket är direkt konstigt eftersom jobb är en sån stor del av livet? Har svårt att svara på varför jag inte tänkt så mycket på det och sällan haft ångest över den typen av grejer?

Jag har dock alltid gjort en grej: gått efter lust. ”Det där verkar kul, jag testar” etc. Och sen har jag väl haft en enorm tur (och kanske lite skicklighet) att hamna på roliga projekt nästan hela tiden.

Dock är det en sak som jag funderat på de senaste kanske två åren och som jag verkligen skulle vilja ta tag i; att skådespela!

MEN DET ÄR EN SÅN PINSAM DRÖM ATT SÄGA HÖGT! Skulle alltså vilja hålla på med skådesspeleri om jag inte jobbade med det jag gör idag. Eller yoga. Eller hästar. Eller nånting med relationer, kanske psykoterapeut för par? Äe har nog för ”mycket” psyke för det.

Jag är fortfarande väldigt kär i Spex. Börjar närma sig obehag nu nästan? Tänker på honom och ler så att ögonen vattnas… Kan också ha att göra med att jag har enorm pms och är väldigt känslosam (storbråkade t.ex med min kille nyss) men hos Spex märktes inte pms:en – tvärtom.

Undra om läkare kan börja skriva ut hästar som pms-medicin? Skulle uppskattas tbh.

Jag är så glad för dagens ridpass. Jag har ju haft svårt att galoppera med Spex men idag hittade jag ”det”, fick upp honom i galopp själv och även om jag bara vågade en långsida så SATT JAG NER i galoppen och kände att jag trots allt hade kontroll i hans stora galopp.

Och så fick jag testa att hoppa lite också! Hela 45 cm! Dock i trav (som jag är väldigt säker i) men satan vad det kändes? Blev helt chockad då jag såg Spexs lilla skalle vara så långt upp i hoppet. Blev lite baktung första två gångerna men sen tredje gången stod jag upp så som man ska göra och det kändes mycket bättre.

På söndag ses vi igen, och vet ni? Jag tänkte testa att hoppa i galopp.

Shit alltså. Om jag skrev det på bloggen så måste det ske 8-I

Gnägg gnägg