Idag var jag en sekund från att ställa in ridningen. Jag kände mig lite småsjuk, har jobbat i typ 14 dagar i sträck och var helt slut på energi. Men så tänkte jag på den där mulen.
Så jag hoppade på bussen i en timma och tog mig ut till mulen. När vi gick in i hagen för att hämta honom kom han fram till oss och ville hälsa. Tror inte på att översätta mänskliga beteenden till ett djur, men det KÄNDES som att han kände igen min röst och ville hälsa.
Älskade lilla mulen!
Sen travade vi över tighta bommar och i en bana som Sabrina hade byggt upp i paddocken. Det gick helt okej efter mina 2 veckor borta från ridningen. Jag tycker alltid att de sista tio minuterna är roligast för då har jag liksom ”kommit in” i det och känner mig trygg med Spex.
Fick upp honom i galopp i slutet av lektionen också, kändes bra. Förutom den sjuka detaljen att jag måste försöka SITTA i trav innan galoppen. Han vägrar annars. Alltså HUUUUR sitter man i trav? Skumpar bara :-(
OBS jag fick ju jättelätt upp honom i galopp (OCH HOPPADE!) rätt högt i galopp på tv-inspelningen (får nog inte berätta mer än så…) men när han är på ”hemmaplan” ställer han helt andra krav på mig. Då blir han typ …lat? Eller i alla fall opigg när det kommer till mitt sätt att rida.
Avslutningen är mysig. Svettig hästrygg och trycka näsan mot halsen och andas in. Borsta, borsta benen och ryggen. Klappa hårt på halsen och berömma.
Det var allt för denna gång.
Gnägg gnägg