På onsdag ska den komma ut.
Förlåt och plz håll ut älskade ni!!!!!!!! Är så glad att ni fortfarande lyssnar.
En fråga bara: Varför skriver Martin till mig som att jag är en avlägsen kollega?
WOW
Är alltid (eller ja ofta iaf) på jakt efter lättsmälta, roliga och lite märkliga serier i Arrested Development-stil och så vips! så fann jag serien Haters back off på Netflix för exakt 4 timmar sen, har sett två avsnitt sen dess och….
Tyckte mycket mycket om den. I alla fall de här första två avsnitten.
Serieskaparen och huvudrollen är skådisen och artisten Colleen Ballinger som har Youtubepersonan ”Miranda Sings” och jag hatälskar henne så otroligt mycket. Världsfrånvänd, störig, missanpassad osv.
Men mest av allt älskar jag morsan som spelas av Angela Kinsey, ni vet hon den otroligt störiga Angela i amerikanska The Office! Här är hon supermesig och så totalt världsfrånvänd och fejkar en handledsskada.
Aja. Kolla bara.
Pusselipuss
1. Sammetsväska från Zara. Har faktiskt redan köpt denna……. på nätet eftersom jag inte längre orkar besöka butiker längre, dock inte hämtat ut den än men tänker att den kommer vara mkt fin till min kamelfärgade ullrock från Dagmar *dansar*.
2. Anorak från MÄRKLIGA märket Pull & Bear. Älskar det rosa luddet!!!!
3. Öh? Finaste loafersarna(?) jag någonsin sett. Också från Zara av alla ställen!
4. Kommer aldrig ha råd med denna rosa känga från Acne men men :-)
5. Oj är en sån hycklare eftersom jag sa mig ”HATA” senapsgul häromdagen. Men så dök denna härliga jacka upp!! HUR FIN?! Från Pull & bear.
6. Döm mig inte. Den skulle vara fin på. Body från Zara.
7. Kattbyxa från Stella Mccartney!!!!!! !!!! !!!!!!!!!!!! Kostar 9000 spänn hahahhahahaha kommer köpa på outlet hahahhaa tipsa om ni ser dem mjau
8. ROCK-HANNA!!! tänker ni nu, och jag håller med. Tror de här plastbyxorna skulle vara perfekta på mig! Även dem från Zara.
HEJ HEJ
Jaha, söndag dårå. Jag och Anton såg precis filmen Gone girl. Jag läste boken för ca två somrar sen och ÄLSKADE den men hade alltså inte sett filmen fram till nu.
Jävlar vad bra den var? Älskar Ben Affleck och Rosamund Pike, riktigt trovärdiga!! Dock är Anton rädd för mig nu och ”vill sova i soffan”. Aja, ska inte avslöja för mycket om filmen 8-)
Istället ska jag berätta om lampan vi köpte till vår hall idag! Vi tog tuben ut till Midsommarkransen och besökte butiken Svenska Armaturer som jag följt på instagram aslänge (obs e inte sponsrad). Blev inte direkt besviken!!! Kolla här rå:
Ville ha allt förstås, t.ex. sputnik-mässinglampan där med flera småklot älskade jag! Men den kostade liksom 12 000:-………… såååååå jag drömmer vidare, MÅSTE ju trots allt ha en lampa till köksbordet…………
MEN vi fyndade alltså världens finaste klot med mässingarm till vår hall (som har lite nedstänkt tak och därmed inte kan ha någo ”långt”).
Älskar vårt klot:
TJOHO!
Den här texten kommer att handla om något jag har haft en relation med sen jag var sju år gammal. En relation som bestått av mycket eftertänksamhet, skratt, några tårar, ett urinläckage men framförallt mycket hierarkier.
Jag pratar om min relation med bussar.
Sedan första klass har jag varje vardag åkt buss. Ni andra ungar från landsbygden känner igen er va? Den här laglösa buss-sträckan med brist på föräldrar i bussen och busshållplatser utanför bussen. Man fick lära sig att plinga någon hundra meter innan sitt hus och vips så skulle busschaffisen fatta var hen skulle stanna.
Vilket inte alltid var fallet. Ibland åkte bussen vidare och jag fick skrika så starkt jag kunde (och vågade) med min lilla tioåriga röst för att bussen skulle stanna. En gång skrek busschauffören tillbaka att han FÖR I HELVETE INTE KUNDE VETA NÄR JAG PLINGADE SÅ JÄVLA SENT! Jag minns hur jag klev av i något dike med tårar i ögonen och skam i magen.
Bortsett från det var själva bussåkandet ofta en härlig upplevelse. Under hela mellanstadiet fullkomligt ÄGDE jag och mina kompisar sätena längst bak – ja så länge ingen från sexan råkade hamna på vår 43:a mot Norrhassel förstås, då blev vi hänvisade till något säte längre fram. Det var tjugo minuter bussfärd utan varken föräldrar eller lärare, men bara för den sakens skull var det inte en laglös zon. För visst hade vi regler! De såg ut som så att de riktigt tuffa satt allra längst bak, medan de mellantuffa hamnade på knä med magarna tryckta mot ryggstöden framför. Längst fram i bussen satt hästtjejerna och de som aldrig pratade i skolan.
Själv var jag rädd för hästar och kunde aldrig vara tyst.
Var du satt i bussen blev en mätning på vem du var. Glöm skolmatsalarna – det var i landsbygdsbussen som hierarkierna var som tydligast och stämningen tuffast!
En bit in i högstadiet fortsatte jag och mina kompisar behålla sätena längst bak. Ibland kastade vi tuggummin, hade skriktävling, höll igång ett jäkla spring fram och tillbaka. Några gånger gick detta så långt att busschauffören fick stanna bussen och dela på oss eftersom han tröttnat. En av oss fick sätta sig längst fram så att chauffören kunde ha koll.
Men så skulle jag börja i åttan. Det var första skoldagen efter sommarlovet – ett sommarlov där jag på ett mycket pubertalt (men fint!) sätt börjat tänka mycket på vem jag faktiskt var, vilka kompisar jag ville ha och vad jag tyckte var roligt. Jag minns klumpen i magen när jag klev in i bussen och började vandra mot sätena längst bak, som en ångest inför att behöva genomgå det där skådespeleriet igen.
Så plötsligt svängde jag in höger i mitten av bussen. Hamnade på ett säte bredvid en tjej jag aldrig pratat med i klassen. Och blev jag kvar, oavsett vilka som kom och drog i mig.
I dag är jag ju vuxen (nåja) och kan se allt det där för vad det var, men trots alla år är det något visst när jag hamnar på ett säte längst bak. Jag vill slänga upp benen, tugga tuggummi och skratta ohämmat.
|
|
