”Förstå att du som man inte är lika van att avbrytas, att du som man sällan måste väja när du möter en kvinna på trottoaren, förstå att du dagligen har alla möjligheter att ge kvinnor mer utrymme, både bildligt och bokstavligt.
Om du inte tar åt dig, om du redan gör allt detta, då är du också man nog att lyssna på dem som har erfarenheter som skiljer sig från dina. Då kan du också låta en kvinna tala till punkt, och du behöver inte ropa ”inte alla män!” så fort män som grupp anklagas för dåligheter.”
…Skriver Sofia Mirjamsdotter så bra i den här krönikan. Och ”debatten” fortsätter gå i cirklar känns det som. Samma saker förklaras gång på gång och ändå fortsätter mansrösterna ljuda emot. Som om det var det viktigaste i världen att slå sig fri från ev. anklagelser om att vara en våldtäktsman eller kvinnomisshandlare.
Att den frigörelsen alltid är viktigare än själva våldtäkterna, lönegapen, dubbelarbetet eller mäns våld mot kvinnor.
Det är så jävla märkligt och jag funderar ofta på när det här på riktigt ska bli en självklarhet? Att vi lever inte i en rättvis värld, att män våldtar, misshandlar och mördar. Att män kostar pengar. Män krigar. Får högre lön. Mer makt. Mer utrymme. Män är fria bestämma över sina liv – men också många gånger över kvinnors liv.
Allt detta av en enda orsak;
De är män.
Och nä, FÖR TYDLIGHETENS SKULL: inte alla män.
Men män gör det här. Inte kvinnor. Gruppen män män män män män. Määäääään.
Nu tar vi en tyst minut tillsammans och funderar på det sinnessjuka i att det här fortsätter pågå.
