09:00 2015-03-04

Idag är det tio år sedan jag och Anton hade vår första dejt. Ett decennium sen han hämtade mig i sin mammas blå Peugeot och vi sov under samma täcke. Då var vi barn – bodde hemma och visste egentligen ingenting. Men det visste vi inte heller.

Idag vet vi mer. Lite i alla fall. Vi vet att saker inte är svartvita, att känslor kommer och går, att det är lätt att tappa bort varandra bland jobb och andra saker. Att det här med tvåsamhet inte alltid är självklart och tål att funderas på.

Det har hänt mycket det här tionde året. Jag skulle kunna skriva en jävla novell om hur viktigt det är att försöka vara förstående och respektfulla mot varandra för att få det att hålla. Om hur lite tid vi haft, livskriser och hur svajigt det varit emellanåt. Om ledsamheten och tyngden i bröstet över att det kanske kommer ta slut.

Men det är ju egentligen rätt enkelt även om vi så ofta krånglar till det. I slutändan vill jag vara med dig, och du med mig. Allt annat får fan vara som det är.

Jag vet ju att du vet, men tänker att det kan vara en fin grej att skriva det i text så att alla andra också vet: att leva tillsammans med dig är så jävla roligt!!!!!!!

Det är spännande, härligt, tryggt, utmanande och helt fantastiskt. Du är en klippa. Du är klok och inkännande. Din näsa i profil är helt perfekt och när du bjuder upp till saxofonmusik förvånar det mig hur bra du faktiskt kan svänga på höfterna.

Du har lätt att ta folk och är vad man brukar kalla ”likeable”. Till och med människor över 80 kan du prata med. Om någon behöver hjälp med barnvagnen eller putta en bil i snön är du alltid den som är först fram för att hjälpa. Du är jämt snäll mot alla men kan bakom stängda dörrar prata skit om folk på ett sätt som får mig att skratta rakt ut. Ofta lyckas du sätta fingret på folks egenskaper och beskriva människor på pricken så som jag tänkt men inte kunnat formulera.

När något är riktigt orättvist så säger du ifrån, och även om jag rent idealistiskt ”hatar våld” så gillar jag ändå när du brinner av och bär en kille i kragen för att han varit en jävla idiot mot mig.

Du är beskyddande men aldrig någonsin kontrollerande. Till och med när jag är direkt elak mot dig så förstår du mig och tröstar mig fast det ibland borde vara tvärtom. Du får mig alltid att känna mig fri och självständig, ska jag göra något som känns läskigt är du den som pushar på och får mig att våga. Aldrig någonsin skuldbelägger du mig för en dålig fylla med en efterfest topless hos en kille du inte träffat.

Du är bjussig och generös, när jag ska swisha dig för saker så underdriver du alltid priset, det vet jag ju, fast jag tror att jag aldrig sagt det till dig? Ditt hår luktar ständigt gott och när du är nyduschad finns det inget ställe på dig jag inte vill pussa. Du fiser aldrig och har nästintill accepterat att jag alltid gör det. Du är okej med det och det är rätt stort med tanke på det som brukar komma ur mig.

Ibland tittar du på mig som att det inte finns något annat i världen, fast jag råkar veta att det faktiskt gör det. Du ger mig komplimanger för min hjärna mycket oftare än mitt utseende, och när jag brinner av över det är du såklart världens klokaste som redan har tänkt att jag inte behöver fokusera så mycket mer på hur jag ser ut. Det är lätt att utmana normer med dig i ryggen.

Ditt skratt är ofta tyst och låter mer som inåtandningar, men ibland, när något är riktigt jävla roligt, så brister du ut i ett gapskratt som jag i princip skulle kunna ha som ringsignal för att jag mår så bra av det. Du har fler intressen under en vecka än vissa har under en hel livstid och kan så pass mycket att folk ibland ringer till dig istället för att googla.

Sällan behöver jag tvivla på vem jag är, för det är så lätt att veta att jag i alla fall gjort något bra som fått vara med dig det senaste decenniet.

I tio år har jag älskat dig nu och kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Tack för att du vill vara i mitt liv, det gör det cirka hundra procent lättare att utstå.

Ikväll dricker vi skumpa och äter gott (om vi inte fortsätter vara sjuka……. då grälar vi i soffan) Tjoho!

16:10 2015-03-03

Fy fan. Har ont i varenda kroppsdel. Försökte springa igår men gick bara i 1 km sen mådde jag jättekonstigt? Idag på jobbet var jag tvungen att ta en taxi hem pga så svaaaaag….. Kolla på mä….. Hostar och är ynklig….. Nu gäller det att bli frisk på 24 h! För i morgon är en stor dag….. *lämnar er med cliff hanger*.

11:23

JUBBA: Jag kanske är helt överdrivet sotis och jobbig att leva med. Okej. Jag vet att jag är det!

Men, har tänkt på en sak, bilden då du och Martin är topless tillsammans, och att du på denna bild ser ut att bara ha trosor på dig… Umgås ni på det här sättet? Tycker inte hans tjej att det är jobbigt att han hänger med en annan kvinna som är topless eller springer runt i trosor? Jag hade blivit SÅ… förstörd. Jag hade skrikit, gråtit, inte kunnat andas, om jag visste att min kille hängde med en tjej som inte hade tröjan på sig. Jag vet inte om min reaktion skulle vara helt insane, eller om det är okej att känna så. Det känns alldeles för intimt för mig. Inte samma sak som t ex topless på ett badhus. Vilket jag ändå hatar tanken på, pga min svartsjuka, främst, förmodligen. Vill inte att min kille ska se så, för oss, intima delar, som en annan kvinnas bröst.

Även om han bara tänder på mig, så vill jag inte att den situationen ska kunna uppstå då det blir så obehagligt för mig att veta att om han inte skulle ha mig, och inte skulle vara världens bästa kille, så skulle han kanske tända på den nakna tjejen bredvid. Inte samma sak som att han kanske skulle tycka en påklädd tjej på Ica var snygg. Det är inte intimt. Bikini är inte heller lika intimt.

Och Anton, bryr han sig inte? Tycker han att det är okej att någon annan kille ser dig så? Jättebra om han kan ”hantera det”. Min kille hade gått sönder. Var hos en läkare som såg mig topless, och min kille var typ apatisk i en vecka efteråt. Inser att alla är olika och jag är väl mer extrem än de flesta, kanske. Tycker naket på TV är jobbigt, så min kille måste titta bort. (PsYkIsKt InStABiL.) Antar att jag tänker för mkt ur mitt eget perspektiv, fick ont i magen av att du var topless med Martin bara. När jag tänkte på hans tjej och Anton.

Vet inte varför jag skulle dela med mig av detta… Skulle hemskt gärna höra Martins tjejs och Antons åsikt om detta, om det skulle kunna vara jobbigt för dem, trots att du och Martin bara är vänner. Känns det verkligen okej i HELA magen?

SVAR: Hej Jubba!

Oj, det du skriver låter verkligen superjobbigt för dig och din kille. För mig låter det fruktansvärt livsbegränsande att inte fritt kunna gå till läkaren, titta på tv etc. Jag vet inte hur gamla ni är, men det är klart att jag i mitten av tonåren kunde ha lite liknande tankar och vara otroligt svartvit i mitt tänkande när det kommer till relationer. Men ju äldre jag blev, desto bättre självkänsla fick jag och desto mer förstod jag att det finns begränsande och förlegade normer kring hur relationer bör se ut och vara. Ofta är det väl de två komponenterna som rör till det – normer kring kropp, sex, relationer, kärlek plus otryggheten i sin relation.

Anton har inga problem med att jag är ”naken” med Martin. Det var för övrigt han som tog bilden ovan. För mig vore det superkvävande och märkligt om jag var tvungen att tänka på min kropp som något sexuellt i alla situationer. Det är ju bara en kropp! Och jag tycker att det är helt upp till mig att bestämma över den.

Du skriver att du vet att din kille bara tänder på dig. Det är ju bra att tänka så om det hjälper dig, och kanske är det sant för er. Men jag vill verkligen klargöra att jag inte bara tänder på Anton och han på mig – och jag är väldigt övertygad om att det är något allmänmänskligt. Sexualdriften är något inneboende hos alla människor, och det är klart att Anton förstår att jag tycker att andra killar är snygga och att jag ibland vill ligga med andra (fast de är påklädda!), precis som att han tycker att andra tjejer är snygga och vill ligga med dem.

Men ingen annan kommer ju någonsin vara Anton för mig, och ingen annan kommer ju vara Hanna för Anton. Och för oss är ju DET det viktiga.

Sååå… som svar på din fråga: JA, det känns mer än okej i ”HELA magen”. Den relation du beskriver känns däremot inte okej för min del. Och nej, varken Josefin (som är en kompis till mig) eller Anton tycker det är jobbigt att jag och Martin ibland tar poddbilder utan tröja/byxor etc. Martin är liksom en av mina bästa vänner och jag tänker inte behandla honom annorlunda för att han råkar ha en snopp.

Sen är det klart, människor är olika, har olika preferenser och ”regler” i sina relationer, men jag kan lova dig att du inte behöver oroa dig varken över mig, Martin, Josefin eller Anton.

PS. Jag har bekanta som har fått jättebra hjälp med sin svartsjuka genom KBT-terapi. Det kan vara en idé om du eller någon annan där ute känner att den tar över ens liv och får en att må dåligt.

23:11 2015-03-02

Måndag = poddag!!!!!!

Oh oh oh

Den här veckan snackar jag och hussen ooooooooom: 

Agneta Sjödin. Ångest över att skid-vm är slut. Verkan/orsak. Är Hanna mer busy än Löfvén? Martins oväntade åsikt kring kvotering. Jag och Anton fyller 10 år. Martins tafatta försök att hjälpa en kvinna i diket. Min kaxighet med ljus och eld. En historia som Martin ”aldrig kommer glömma”. Mänskligt alarm och mycket MYCKET mer.

Blev fan FART i detta avsnitt! Jag gillar det. 

Ni hittar det som vanligt i apparna Podcaster, Acast och Beyond pod. Dricker du myntasmoothies, gör bikramyoga varje morgon och vägrar smartphones? Tryck då play här nedan:

20:40

Sämst!!!!!!!!!!!!! Laggar och har sig!!!!! KOLLA INTE!!!!!

Puss!!!!

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla