Om vi frågor människor i Sverige huruvida de vill ha ett jämställt och rättvist samhälle skulle de flesta med största sannolikhet svara ja. Majoriteten av oss går omkring med en tanke på jämställdhet som något vettigt. Rättvisa i positiva ordalag är ju något vi får lära oss om redan som barn. Att vi ska vara schyssta mot varandra. Lika lön för samma jobb osv. 

Ändå är vi inte där än.

Varför?

Kanske var det den frågan jag ställde mig som arg fjortonåring men aldrig riktigt då formulerade för mig själv. Jag funderade mycket på varför jag kände mig orättvist behandlad i skolmiljön, ute och hemma.

Hela mitt tonårsjag sökte något slags svar. På Internet fann jag feminismen. Himlen öppnade sig och ner regnade det svar på all min frustration. Som i ett ljummet sommarregn stod jag där med öppna armar och tog emot teorier, åsikter, diskussioner och funderingar från kvinnor som redan på 1700-talet funderat över sin plats i hushållet, samhället, jorden och världen. 

Det feminismen har gjort och ständigt fortsätter göra är att belysa orättvisor, problematisera och krossa dem. I historien kan vi se åtskilliga exempel på hur feminister drivit igenom stora politiska frågor, lyft tabulagda ämnen i ljuset och sakta men säkert puttat samhället åt ett håll där människor ska bedömas utifrån sina personer och inte kön, etnicitet, sexuell läggning, klass etc. 

Men feminismen har alltid upprört. Dagligen tar jag del av krönikor, statusdelningar och utspel från människor och partier som svingar mot feminismen. Nu senast idag en text som kritiserar organisationen Rättviseförmedlingen och en där Fi bagatelliseras till ett ”surdegsparti”.

Och varje gång känner jag samma sak:

Varsågoda att själva analysera, diskutera och fundera kring varför Sverige idag inte är jämställt. Varsågod att ta fram egna politiska förlsag och lyfta jämställdhetsfrågan från botten till toppen av er politiska agenda.

Samtidigt som de flesta av oss säger oss vilja ha ett jämställt samhälle är det väldigt märkligt att många verkar tro att detta sker automatiskt, att hux flux så ville pappor plötsligt vara hemma med sina barn! Och ojdå, nu är kvinnor på arbetsmarknaden! Kanske har det något att göra med bilogisk utveckling?!?

Nej. Rösträtt, abortlag, p-piller, nya våldtäktslagar, kvinnofridskränkningslagen, lika löner, sexistiska vd:ar som får sparken, uppluckring av skadliga könsroller etc. var ingenting som skedde automatiskt. Från Sufragetterna på 1800-talet (och ännu tidigare) till oss idag har det hela tiden sakta men säkert handlat om attitydsförändranden och ren kamp från just feminismen. En kamp för rättvisa och jämställdhet. 

Så. Istället för att skapa antifeministska fb-grupper eller att i Aftonbladet göra utspel mot feministiska organisationer och ”hipsterfeminismen” kanske det är en bättre idé att likt en modig fjortonåring ställa sig frågan: ”Varför är inte Sverige jämställt idag?” ….? Och sedan törstigt leta efter svaren och lösningarna.

För tro mig, då kommer vi snabbt se att ständiga utspel mot feminismen inte är vägen dit. 

Kallar denna ”En liten stund av obetald lycka”.

1. Välj en solig dag

2. Ta på dig svarta tighta jeans

3. Ät en krämig lunch ute (runt 1-2 h) + kaffe

4. Välj att promenera hem till lägenheten…. känn ”trycket” påbörjas

5. Spring de sista 10 m hem

6. Se till att du är ensam hemma

7. Släng av dig jeansen, tröjan 

8. Slå på en bra låtlista

9. Sätt dig på toa med din mobil

10. Släpp på trycket

Bonus: Klia sig på nedre delen av ryggen samtidigt

JAHAPP så göder jag mitt hipster-jag och gör Granola. Eller ja, müsli som det heter på…. tyska? Kom ihåg att lägga i blåbären och tranbären i efterhand, vi råkade nämligen bränna våra. oOopZ. Lycka till med denna, puss!

FAN vad jag älskar att se på TV. Att bara zappa omkring och slötitta…. detta sker mycket nu då jag har semeeeesteeeeeer. TV-tittande plus spela ett mobilspel under tiden. Jag behöver inte mer än så!

De senaste två dagarna har jag gjort ett par riktigt vidriga grejer. Eller ja, roligt också, men har gjort grejer som har känts så jävla jobbiga innan men ändå klarat mig igenom dem. Det är väl så en utvecklas antar jag? Att göra saker som känns läskiga. Generellt sett är jag otroligt dålig på att göra saker jag inte vill…. fast det kanske är bra på ett sätt också.

Jajajaja. Resultatet kommer på P3 vecka 30.

”Men sluta sura, det där är ju bara något man säger!”

Är det någon känsla som jag hatar så är det att känna mig lättkränkt. Som en pryd gammal dam utan känsla för humor. 

För en tid sen sa någon till mig att jag måste sluta se orättvisor i precis allting. Jag kände mig dum, liten och liksom …chockad? För shit alltså. Här gick ju jag omkring och tänkte precis tvärtom; att när ska egentligen människor öppna ögonen och sluta blunda?

Det är en lätt väg att gå, det här med att vifta bort människors åsikter som lättkränkta eller problemsökande. På så sätt slipper en ju att rannsaka sig själv.

Låt säga att en rasifierad person säger till mig att hon inte tycker det är okej att jag tar på hennes hår. En annan person tar illa upp av ett skämt jag drog som anspelade på våldtäkt.

Att kalla personerna lättkränkta är helt enkelt ett sätt att avsäga sig allt ansvar och flytta fokus på att de andra har fel, inte jag.

Och det är ju skönt. För att rannsaka sig själv är jobbigt. Att inse sig ha fel, behöva tänka, ompröva sin moral och ändra sig. 

För vad är alternativet? Att låta världen fortgå som den alltid gjort? Där rasifierade ses som exotiskt allmängods, har svårare att få jobb, bostad och mördas på helt rasistiska grunder. Ett samhälle där våldtäktskultur fortsätter vara något som finns i skojiga skämt, låtar och till och med i rättväsendet. Våldtagen? Ha! Ha! Skulle inte tro det! Han fattade ju inte! Sex är kul! Speciellt när frugan ännu en gång klagat på huvudvärk! Jajamensan då ska hon få va hon tål!

Att reagera på orättvisor är aldrig att vara lättkränkt – tvärtom handlar det helt enkelt om att kunna lägga ihop två och två.

Att fundera på vad det innebär att det till 80% är manliga akter på festivaler? Kan det t.ex. få konsekvenser i form av brist på kvinnliga förebilder i musik? Gör det någonting med hur vi ser på vilka som kan utöva musik och inte?

Eller vad innebär det att jag som vit kvinna tar mig rätten att röra och se på svarta människors hår som något crazy och spännande? Vad säger det om vad som är norm och inte norm? Och vad får DET för betydan i andra områden?

Och vad gör det med samhällets syn på sexuella övergrepp om det är något vi skämtar och sjunger om i tokiga låtar innan snapsen på jul?

Jag är inte lättkränkt. Däremot känner jag mig ofta som en jävla hycklare. Som någon som dessvärre allt för ofta gör valet att blunda för massa orättvisor, knyta näven i fickan och knipa näbb. För att jag orkar inte alltid säga till, diskutera eller förstöra stämningar. För att jag orkar inte få min person förminskad till något jag inte är.