15:30 2013-11-07

God morgon (för mig! klockan är ju 06.30 här!). Har sovit sen klockan 20.00 (amerikansk tid) och tog en NyQuil. Vaknade upp dödsförkyld. Knaprar nu dessa tabletter och grinar. Finns det något värre än att vara sjuk och ENSAM? Vem ska nu ta hand om mig???? Hallå ska jag lksom behöva gå på affären och handla mat fast jag mår såhär???

Känns dessutom som om jag spiller bort min viktiga usa-tid på att ligga här. Åååååh tyck synd om master och säg hur na ska bli frisk så snabbt som möjligt.

16:22 2013-11-06

Haha ok, känner inte det där vithåriga paret som ställt upp sig(?!?) för min bild. 

Men vad jag gillar det här! Jag vet inte om det är för att jag bara ska vara här i två veckor som jag typ från första dagen har känt mig så lycklig? Saknar knappt hemma någonting alls……… Kanske hade det varit annat om jag visste att jag skulle vara borta i typ ett år. Då hade jag nog känt efter hela tiden och bah ”äre såhär det ska va i ett år?!”. Men just nu känner jag bah att de här två veckorna måste gå mindre fort.

Tack för stödet angående hissdramat. Har typ hämtat mig nu. Ska på skolan om en timme och då blir det back on the horse (hiss) igen så att säga. En tråkig grej är dock att jag blivit sjuk. Har så sjukt ont i halsen! Men det känns som om USA har de bästa medicinerna så jag tänker att jag ska gå på ett Pharmacy och köpa de absolut bästa halstabletterna. Har ni något tips så hojta.

Nu: borsta tanden!

 

PUSS!

23:44 2013-11-05

Alltså. Har idag varit med om en fruktansvärt vidrig händelse. Själva skolan jag går på ligger ju på artonde våningen i en skyskrapa mitt i San Francisco. Idag skulle jag i vanlig ordning ta hissen ner till markplan, vi var 13 personer totalt i den relativt stora hissen. Plötsligt, från ingenstans, börjar hissen gå väldigt snabbt nedför. Det känns som om mina fötter lämnar marken för typ en sekund och sedan hörs en duns och hissen stannar.

Lite skärrt börjar vi, tretton personer, trycka på massa knappar på hissen men ingenting funkar. Det är rätt trångt då vi är många men jag försöker intala mig att det är lugnt. Herregud, det är ju bara en jävla hiss som stannat och dessutom står vi på den första våningen, så den kan ju inte direkt störta. I brist på täckning på allas mobiltelefoner så börjar jag spela candy crush och håller mig relativt lugn. 

Någon amerikansk affärsman i hissen sköter nödsamtalen med en hisspersonal som låter lite halvt hysterisk och frågar ungefär tio gånger om vi verkligen är hela TRETTON PERSONER i hissen? Och om någon behöver vård. Det behövde vi inte. Även om japanska killen bredvid mig såg lite väl svettig och panikslagen ut.

Femton minuter går. Vi väntar på en mekaniker hisspersonen lovat oss.

Tjugo minuter går. Jag står tyst och tittar upp mot taket i hopp om att få bättre syre där.

Till slut har en halvtimme passerat och plötsligt hör vi mekaniker utanför som ropar ”CAN YOU HEAR ME??” varpå hela hissen vrålar ”YES!!!”. Mekanikern fortsätter vråla att vi ska ”MOVE AWAY FROM THE DOORS” varpå jag pressar mig bakåt mot några japanska studenter med de amerikanska affärsmännen tätt framför mig. Minuterna går. Ingenting händer. Ingen hör då vi ropar? Vi väntar spänt på att någon ska bända upp dörrarna utifrån. 

Plötsligt efter totalt 40 minuter börjar hissen röra sig hackigt uppåt. Sen snabbt nedåt. Sen uppåt igen. Det känns som om hissen är påväg att krascha vilken sekund som helst och jag hinner fundera på om det kanske är en jordbävning där utanför? Eller terrorister? Till slut åker hissen uppåt med full fart och de röda siffrorna på hissväggen vsar ”7… 8…. 9…. 10…” och när vi till slut är på tolfte våningen stannar den hårt för att sedan plötsligt åka snabbt nedför igen?! 

Japanerna i hissen börjar skrika i panik. Jag tror för en sekund att det är nu det händer. Det är nu jag dör. De amerikanska affärsmännen som verkat så lugna mumlar nu plötsligt ”oh shit…” när hissen är påväg ner i full fart och jag känner hur PANIKEN kryper sig på mig. Jag ser löpsedlarna och funderar på vad som kommer stå. Hur det kommer kännas att bli mosad i en hiss. Vad mamma och pappa ska säga. Och Anton. Jag hinner till och med tycka synd om dem. Jag inser att jag inte KAN dö nu, det får inte hända på det här slumpmässiga onödiga sättet.

Paniken ökar och nu åker hissen plötsligt snabbt uppåt igen!? Av ren och skär rädsla vrålar jag ”OH MY GOD!!!!!!!!!!!” och nyper fast naglarna i affärsmannen framför mig. Till slut visar våningssiffrorna ”12” och dörrarna öppnas med ett trivsamt litet ”pling!”.

Utanför är det tomt och vi alla hetsar oss ut från hissen. En spanjor börjar applådera exalterat. Inte jag. Jag blir tvungen att ställa mig mot en vägg och andas. Jag är helt förstörd. Jag var ju under en millesekund helt säker på att jag skulle dö?!?!?!?! Sen tvingas jag ta hissen ner igen eftersom det inte finns några trappor från just den våningen?!. Färden ner i hissen är vidrig. Står med hjärtklappning och är helt kallsvettig. Väl där nere står några mekaniker och ser förvirrade ut. 

”Where did the elivator go?!” frågar de mig. Som om det inte har haft någon koll på det enorma LIVSDRAMAT jag precis utsatts för…? Jag svarar skärrat att den stannade på tolfte våningen, sen går jag hem och ringer Anton och berättar att jag varit nära att dö.

 

Ta trapporna till 18:e våningen känns orimligt, så i morgon blir det att åka denna helvetesmaskin igen. 

15:28

Jag har i flera års tid haft det skavigt kring Ladies Night utan att på riktigt kunna skingra tankarna kring vad som känns så fel med det i stort lökiga konceptet. Tur att skarpa och viktiga hjärnor som Sofia Juvels tydligt och klarsynt kan göra det åt mig:

Därför bevakar vi inte Ladies Night:

  • För att alla inte är välkomna i publiken.
  • För att konceptet bygger på att befästa stereotypa könsroller.
  • För att det också bygger på en förutsatt heterosexualitet. 
  • För att det inte ska behövas en ”tjejkväll” för att kvinnor ska tillåtas gå ut och roa sig.
  • För att riktiga tjejkvällar inte arrangeras av män med vinstintresse.
  • För att när män objektifieras är det en statusgrej och när kvinnor objektifieras så är det sexism.
  • För att ett gäng män kan tjäna storkovan på ett koncept som skulle vara helt ogenomförbart för en kvinnlig ensemble.
  • För att det inte handlar om tjejer som ”äntligen” får släppa lös på sina egna villkor när allt sker på de vita männens premisser.
  • För att det inte finns någon som helst anledning att uppmuntra något där enbart män är tillåtna att stå på scenen. (som att det behövdes)
  • För att Erik Saade säger ”De kanske hellre vill se manliga artister för att det är roligare än ett gäng konkurrerande, snygga brudar på scen.”
  • För att Thomas Järvheden säger: ”Det finns ingen som gnäller på Tjejmilen.”
  • För att det är trams.

 

08:20


 

Hej mina favoriter, vad glad jag blir att ni är här inne igen och glor loss.

Shoppade världens bästa byxa idag. Min vulva kan leva fritt i den. Älskar den typen av kläder. Blir typ ARG och jätteledsen då jag tänker på hur ofta jag stänger, trycker ihop och förminskar denna fantastiska vulva. Varför ska den inte få finnas?

Någon som kommer på ett vettigt svar?

…?

Ingen….?

Någon som vet varför vi gömmer na…?

….Hallå….?

Ho….. ho…….?

 

KAN BERO PÅ ATT DET INTE FINNS NÅGOT VETTIGT SVAR! VI BARA ”GÖR” HELA TIDEN! Det får vi sluta med.

Länge leve vulvan.