Älskade.

”Men gue vae suer hone seu uteeeehhh” tänker ni kanske nu. Men jag är inte alls särskilt sur, DÄREMOT mår jag fortfarande dåligt till och från. Speciellt i mitt stackars stackars huvud. Just nu är det dock bra pga min chef gav mig en jätteobehaglig tablett som det stod ett stort ”E” på och sa ”ta den här så klarar du av dagen” jag bah ”oki bossen 8-)” och svalde den. Kände mig sedan jättefrisk?

AJA. NOG OM DET. VET ATT NI HATAR ATT LÄSA OM MINA HYPO-TANKAR. SKA TILL VÅRDCENTRALEN I MORRN SÅ DÅ FÅR VI DETTA ÖVERSTÖKAT OCH DÅ BLIR MIN EV. HJÄRNTUMÖR FÖRMODLIGEN BORTOPERERAD.

…

På lördag ska jag se Veronica Maggio på Hovet. Ska ni också dit? En person i publiken kommer förmodligen stå och hulkgråta till ”hädanefter”. Den personen kommer att vara jag. Och den personen har mens. Efter Hovet ska jag spela skivor på Obaren om ni vill komma. Han som spelade ketchup-killen i Hip Hipp Hora jobbar ju i baren där om inte jag är ett tillräckligt lockbete för er.

Apropå mens och ketchup, får säkert 1-2 mejl i veckan ang. menskopp. Jag hinner inte svara på alla men vill här och nu ge er alla ett gemensamt svar: Ge den tid, jag tycker om den, men vet att vissa har problem med den. Klipp bort plastpiggen om ni har problem med att den är för lång. Tro inte att den behöver sitta ”rakt” i punanin, det funkar ändå. Ja, min läcker lite ibland, men misstänker att det oftast handlar om att jag satt in den när det redan varit ”blodigt” och att det blodet då inte fångas upp av koppen. För mer info om mina tankar; googla hanapee + menskopp.

PUSS

Är du solbränd?
Ja. På tvärtomspråket!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (se bild) Trodde för övrigt att det hette ”tvättspråket” tills jag var runt 14 år. Förstod inte hur det gick ihop, var ju liksom inga som snackade om tvättmedel eller tvättmaskiner när de snackade det jag trodde hette ”tvättspråket”.

Vad är din i särklass bästa egenskap?
Snäll. SÅ UNDERSKATTAT.

Vad är i särklass din värsta egenskap?
Dåligt tålamod med allt och alla *brinner av och kastar plattången i hövve på dä*

Nämn ett tillfälle med lyckorus.
Den 22:a augusti 2009 då jag tog körkort och 1 h senare hoppade in i bilen påväg ner till Stockholm för att flytta in i vår fina lägenhet ihop med Anton och starta ett helt nytt liv här. ÅÅÅÅÅH. Det lyckoruset höll fan i sig ett helt år.

Sen blev det förjävligt igen……… :-DDDDD
 

Vad stör dig just nu?
Min munspricka som spricker upp varje gång jag gapar eller skrattar. Jobbigt när någon är chockerande rolig då *gapar* *skattar*.

Om du återföddes som ett djur, vilket skulle du va då?
Anton säger:

”Precis som dig när du tvättat bort sminket lite dåligt”

Jag säger:

”Ståtlig gasell minus penisen”

Hur har din karriär sett ut?
Kebab City, Panduro, Titan, Egoboost, HanaPee.com, Sundsvalls tidning, Le Bureau, Nöjesguiden, SVT.

Från Kebab City till SVT. Cirkeln är sluten.
 

Vad ser du som ”nästa steg” i livet?
Pierca klitoris. Kanske köpa större lägenhet samt få jobba mer med tv<3 Aldrig känt detta karriärsug förr. Därav dålig uppdatering på bloggen. Förlåt. Älskar er forever och inbillar mig att ni gör detsamma.

Sak du är bra på?
Underhålla (kanske framförallt mig själv) med mitt gummifejs.

Något du ofta ångrar?
Att min lathet gör att jag kör med folk (förlåt praktikant-Joel……)

Beskriv dina vänner med ett ord.
OK, Här kommer några av mina närmsta:

Jojje: Färgglad
Frida: Fantasifull
Linso: God
Sara: Varm
Anna: Smart
Marie: Öppen
Carro: Omtänksam
Kattis: Sprudlande

Om du skaffar barn, vad vill du helst att de ärver av dig och din partner?
Min enorma intelligens och Antons enorma penis.

VA? Vad hände? 1. Ser ut som 35 2. Mitt högra öga är dubbelt så stort som vänstra. I övrigt mår jag piss. Har försökt dölja detta med alvedon, Ipren, amerikanska medicinen NyQuil 8 och ibland vin….. Har gått sådär. Har en jävla huvudvärk som aldrig vill släppa. Är täppt och det trycker bakom höger öga. Speciellt då jag böjer mig fram. Om jag får gissa är det en blandning av bihåle-känningar och stel i nacken. Om min ologiska sida får gissa har jag en hjärntumör. Återkommer med svar, men tills dess kan ni väl känna medlidande med mig…?

Ljudet av sörplande. Det var ljudet av trygghet när vi sov över på loftet av furu i din sommarstuga. Du drack från fatet till din kaffekopp när du ännu en morgon vaknat sådär okristligt tidigt. Kanske hade du sovit dåligt under natten med oss barnbarn tätt intill dig. Sömnen föregicks alltid av en livlig diskussion om vem av oss syskon som faktiskt fick sova närmast dig. Min bror och syster var båda större och starkare och var oftast de som gick segrande ur kampen, men när vi släckte lampan sträckte du alltid din hand mot min, som ett sätt att göra det lite mer rättvist, som ett sätt att visa att du fanns där för mig också. Du höll min hand till du var säker på att jag somnat.

Som yngst i syskonskaran vaknade jag oftast före de andra och fick då morgonen ensam med dig. Storögt satt jag i ditt knä och studerade hur du försiktigt balanserade kaffet på fatet upp till din mun. Än idag påminner kaffedofter om din ljumma andedräkt av kaffe som träffade min panna. Ibland bad jag dig om ett fat till min mjölk, så du hämtade ett, och så satt vi där sörplandes ihop väntades på att dagen skulle starta. 

Om kvällarna tände du den öppna spisen och vi syskon satt som tre ljus hållandes i varsin grillspett med en tjock falukorvsskiva längst ut i spetsen. Känslan av att grilla, men att samtidigt befinna sig inomhus, var oslagbar! Som att leka grillning men att på riktigt faktiskt kunna äta maten jag lekte med. 

Mellan stugans furuväggar och orangea 70-tals-mönstrade fåtöljer kunde inget ont nå oss. Det var bra hemma hos mamma och pappa med, men hos dig var det liksom alltid roligt och ingen tid för skrik eller bråk. 

Vi spelade mycket kortspel ihop och jag minns hur din röst blev busigare när du föreslog spelet ”skittunna” och hur jag fascinerades över att du som var så gammal ändå kunde ett så fult ord. Efter ”skittunna” är nog ”järnspikar” det värsta jag någonsin hört dig säga. Lika fascinerad över att du kunde fula ord blev jag när du berättade om danserna med farfar, era motorcykelsemestrar eller hur du som ung cyklade de dryga fyra milen från vår by Östansjö till båten mot Alnö, bara för att ge ”herrskapet” fika på säng klockan åtta på söndagsmorgnarna. När jag tänker på hur du varje morgon var tvungen att niga för det rika herrskapet blir jag ledsen över att någon kunnat behandla dig så. Du som var den verkliga kämpen.

Men om det har du aldrig yttrat ett ord. Aldrig satt dig själv i främsta rummet. Alltid bara alla andra. Innan du själv fick min pappa och vi barnbarn kom, var det alla bybornas barn du tog hand om när det behövdes. Eller alla de gånger när du lagade mat och serverade oss och blev kvar vid spisen ätandes din mat, som att ditt ätande aldrig var lika viktigt som vårt. Andras välbefinnande före ditt eget, fastän det var du som alltid hade de bästa svaren, vågade ta i hårdast och förtjänade det bästa.

Idag är dina svar inte lika många och den fysiska styrkan är nästan helt borta. Du fyllde 90 i somras och har börjat se väldigt dåligt. Men tidningen vet jag att du försöker läsa varje morgon. Och kanske sitter du där idag, sörplandes på ditt kaffefat och minns tillbaka på hur fint vi har haft det tillsammans, och vilken trygghet du varit för mig och mina syskon. Min älskade, älskade farmor.