10:21 2019-03-26

Fy fan va jobbigt avsnitt.

Igenkänningen i bråket var givetvs hög. Jag tycker Jannica var elak under bla leken. Kom ihåg att jag samtidigt tycker det när ni läser följande:

Jag förstår henne.

För den tv-bild som visas av Magnus går även mig på nerverna. Man FÅR vara en platt person med pinsamma svar i lekar som man själv inte förstår är just pinsamma. Man har intresse ”resa” och man gör en grej av att ”ligga ute på balkongen och tänka”. Man pussar sin tjej istället för att ställa henne frågor för man är så pass låst i hur man uppfattas eller för att man helt enkelt inte har kapaciteten till det.

Och det är fine! Man får vara så om man vill. MEN då hade jag önskat att man parades ihop med likasinnad tjej. För dom finns ju också. Jannica däremot är allt annat än platt och därför förstår jag hennes besvikelse över att ha blivit ihopparad med en kille som Magnus. En typisk ”bra kille” som är nöjd över mycket av det han säger.

Hahaha jag DOG förresten när han sa ”folk har försökt fått mig upprörd förut och det har inte funkat” *blundar* *syrsor spelas i huvet*.

Jag funderar om det är för att Magnus faktiskt inte har saker att säga som han blundar? Då kan han liksom luras att han är en *tänkare* och att det händer saker i hövvet när det egentligen kanske är små syrsor som spelas  huvet. Surr surr.

Så återigen; jag förstår elaka Jannica. Att vara instängd i en stuga med andra matchningar som uppenbarligen är ”bättre” plus bli packad ovanpå detta, ja alltså, konflikten är ju ett faktum. Och AJ på Jannicas skam och dåliga samvete dagen efter. Men det var fint av Magnus att förlåta, även om de kanske inte hade exakt lika bild om vad som hände. Han är ju inte ond såklart, matchningen är bara fel.

Apropå nöjd. Låt oss gå vidare till nästa par.

Dom här två då.

Vi har alla varit där. Vi har nån gång varit paret på parmiddagen som tittar på när andra bråkar och då på vägen hem säger saker som ”oj jag skulle aldrig hålla på som dom” osv.

Men att se det i tv är riktigt plågsamt. För första gången under seriens gång störde jag mig på vår soliga disneyprinsessas Miahs nöjdhet och liksom ”spelade förvåning” över dom andra paren. Att hon efter 14 dagar ihop med en kille säger att deras största problem är ”att hitta ett gemensamt hus”. Äe. Och att hon i bilen bah ”jag kommer aldrig umgås med Jannica och Magnus”. Kändes oempatiskt :-( Men jag kanske känner så pga ”je suis Jannica”.

Och så Niclas då, när han skulle prata om ”hur viktigt sex är i relationen” och citerade världens mest kända citat om att: ”Om inte sexet funkar är det 90% av förhållandet, om det funkar är det 10%”

Kände lite oväntat att jag inte ville höra ett ORD om sex från honom. Mår psykiskt dåligt av det och jag kan inte sätta fingret på varför. Kanske för att det äckligaste jag vet överlag är män som har ”sex” som intresse. Och kommer då osökt in på en annan man:

Hahahaahahaha

Jag orkar inte skriva så mycket om det här.

Mer än att Daniel är så nästan roligt clueless. ”Jag och Malin tog med oss lite spel” eller ”det är logistiken som är vårt enda problem”. 1. DU tog med dig ett penisspel (och ok det där kortspelet var väl bådas) 2. Era problem är mycket större är det logistiska.

Men Malin är fortsatt underbar. Tar socialt ansvar under middagen och är allmänt supermogen, trevlig och vettig. Ber till gud att hennes framtida man tittar på serien och hör av sig.

 

OBS en brasklapp; vi får komma ihåg att det här är vinklade tv-bilder av mångfacetterade människor. 

22:33 2019-03-25

Hanna har fastnat i sin cykel påväg till inspelningen och brutit ihop. Att ha nära eller onära till tårar. Martin är nyklippt av sin fru. Varför slår män kvinnor? Dokumentären om Josefin Nilsson. Och så en upprördhet aldrig tidigare skådad kring kåta vidriga 45-åringar som inte förstår skämt.

Ni hittar den som vanligt där poddar finns. Byter du trosor var trettonde dag, ersatt dina tänder med mandlar och älskar doften av banan? Tryck play nedan:

12:34

Har grov PMS. Känslorna utanpå kroppen bokstavligen talat. Cyklade till podinspelningen och så började det snöa, sen fastnade jag med min byxa i cykelkedjan och kom inte loss på 10 minuter. Så jag började grina på öppen gata förstås.

Efter dokumentären om Josefin Nilsson har jag haft ett pyrande mörker inom mig. Kom över twittertrådar från kvinnor som blivit misshandlade av sina män och under lunchen idag blev jag riktigt yr i huvudet av tanken på det män utsätter kvinnor för.

Jag mår så jävla dåligt av att tänka på hur makt missbrukas och hur vi lever i ett land med överfulla skyddande boenden där kvinnor och barn tvingas gömma sig från män som säger sig älska dem. Hur män kan begå så fasansfulla handlingar och fortsätta ha en plats i det offentliga samtalet.

Hur vi som samhälle blundar, accepterar och låter bli att ifrågasätta.

Jag blir galen av ilska. Jag vill springa ut på gatorna och vråla. Jag vill ha ett vapen och mörda männen som gör så här. Kroppen känns nästan tung av sorg. Sorg över Josefin och kvinnor som levt och lever som henne. Där män släckt ljuset för en, dragit undan mattan och fått en att tvivla på om man ens har en plats i det här livet.

Jag är trött på att försöka förstå och hitta svar på varför. Jag hatar de här männen. Det gör jag verkligen. Jag hatar hur de får fortsätta ta ljuset och livet ur kvinnor. Hur de tillåts göra det. För att de helt enkelt kan.

Vi måste sluta tillåta dem.

Bland annat det pratar jag om i veckans pod som kom ut idag.

12:30 2019-03-24

Felicia: Hallå hanna jag tycker att det här med att du har gått från att vara fast anställd till att vara din egen har fått ALLDELES för lite space in din bloggy! Borde väl varit lite livsomvälvande för dig? Eller?? Kan du inte skriva lite om ditt liv nu jämfört med förut plzzz

Hej Felicia!

Va rolig fråga! Har tänkt att ni kanske skiter i min karriär/jobbliv?!  Så länge ni får roliga texter till kläder och recensioner av GVFÖ är ni nöjda! Hahaha skoja. Som att jag liksom skulle vara ”kränkt” över det. Aja. Låt mig nu berätta om mitt liv och denna förändring.

Först och främst vill jag klargöra att jag aldrig varit fast anställd hos svt. Om ni hängt med i senaste debatterna kring korta kontrakt i ”tv-branschen” så kan jag avslöja att det även gällde mig. Från 2013 gick jag på årskontrakt på svt (vilket i tv-branschen är relativt långa kontrakt) fram till 2016. Jag fick alltså ett nytt kontrakt för varje år. Ibland med några veckors paus och ibland visste jag inte om jag skulle få ett nytt kontrakt mer än en vecka innan det nuvarande gick ut.

Efter fyra år blir man ut-LASAD (lagen om anställningsskydd) från svt, eftersom svt i princip aldrig anställer människor på andra sätt än via kortare projektkontrakt (och får alltså bara göra det under 4 år). Så då flyttade jag produktionen till bolaget Nexiko som anställde mig i 1 år, och svt i sin tur beställde vår produktion av Nexiko.

I oktober förra året visste jag att vi skulle få ytterligare ett års kontrakt av svt men istället för att fortsätta valde jag alltså att säga upp mig – med omedelbar verkan! Knäppt va! Tog beslutet på en uteservering i Toronto då jag precis haft riktig sån yr-ångest och bajsat sönder en toalett på café efter att ha fått sms från jobbet om olika grejer.

Jag bröt i princip ihop i en drink med min kompis Linnea och fattade då att jag hade noll energi eller lust till att jobba med projektet ”MVH” (ungdoms-tv för svt) längre – ett projekt jag byggt från start och älskat så otroligt mycket.

Men allt har sin tid.

Jaha oj. Det var absolut inte det här du frågade efter hahahaha. Lått oss prata om mitt nya liv och hur omvälvande (eller inte?!) det har varit.

Idag är mitt jobb att driva mitt egna bolag som jag haft sen 2010 (bloggat, poddat, skrivit krönikor, gjort samarbeten genom det) men håller i skrivande stund på att starta ett aktiebolag eftersom jag nu jobbar fulltid med detta.

Nytt för i år är att jag kommer göra hela produktioner genom mitt bolag. Just nu jobbar jag med en större grej för mina favoriter på Löfbergs (är nog hemligt så ska inte skriva mer om det) och har i samarbete med produktionsbolaget Nexiko en pitch på svt som jag hoppas går hela vägen (det måste den). Jag älskar verkligen att göra tv, eller ja *rörligt* som man kanske får kalla det nu för tiden. Och vill fortsätta producera och programleda på olika sätt.

Andra saker som jag gör på mitt bolag är; samarbeten på Instagram/podden (har ett megastort som blir aktuellt i april), mina två poddar, bloggen, radiogig, konfrenciergrejer, dj:ar och skriver grejer (men har pausat mina krönikor just nu).

Att säga upp mig och bli egen är det absolut bästa jag gjort. Första månaden grät jag säkert 3-4 gånger i veckan när jag skulle sova för att jag var så orolig kring hur allt skulle gå och för att jag saknade mina kollegor så mycket. Men idag är det en helt otrolig känsla att äga sin egen tid.

Jag har inte varit sådär panik-stressad sen i november och den befrielsen är helt makalös. Att inte vara skyldig en chef/projektledare sin tid och samtidigt veta att du inte räcker till – till andra saker. Att känna att det är helt beroende på mig och min drivkraft som saker blir gjorda eller inte gjorda. Att få planera min tid och bestämma själv. Det gör mig så fruktansvärt lycklig just nu.

Förstår att det låter otroligt privilegierat, vilket det givetvis är. Men vill då påminna om att jag under fem års tid i princip jobbade 200% (med heltidsjobb + alla mina grejer på sidan) för att kunna ha det så här just nu.

Jag förstår också att jag eventuellt inte kan vara så här för evigt, jag tackade nej till en bra lön på svt och mitt kommande halvår kommer bli mer fylld av jobb och säkert en del stress över hur saker och ting ska gå ihop.

Men jag kommer i alla fall få bestämma och styra själv, vilket just nu är det bästa jag vet.

16:54 2019-03-23

Igår var det fredag(!!!) och jag vaknade på strålande humör. Satte på Joni Mitchell (lyssnar mycket på na nu), gjorde yoga, svarade på mejl och tog en vidrigt långdusch samtidigt som jag lyssnade på senaste avsnittet av En varg söker sin pod. Sen tog jag säkert en hel timma på mig med att fixa håret.

SÅNT SOM MAN GÖR.

För klockan 12 skulle jag möta upp min älskade älskade vän Frida på Urban deli.

Det här är inte hon. Hon är betydligt äldre.

Men det här är en av hennes tvillingar – Juni! Är givetvis besatt av henne (och brorsan Otis) och klämde nog i låren och kinderna lite för många gånger för att det skulle vara lika mysigt för oss båda. Oavsett hur gulliga de är – herregud vilken jättemedalj Frida borde få för att orka ha ensam hand om två bebisar samtidigt hela dagarna.

Sen promenerade vi in mot stan och då kom en kille fram och ville att jag skulle fota. Jag var 1 sekund från att tro att han ville ta en ”fanbild” men tack och lov förstod jag tillräckligt snabbt att så inte var fallet :-))))

Fick förresten flera frågor på Instagram om den här jackan! Den är från Zara och tyvärr köpte jag den för typ 2-3 år sen. Väskan är däremot ny och kommer från Carin Wester *laveeeendel mmmm*.

I stan mötte jag upp Parisa där följande hände: rosépremiär!!!!!!!!!!!!!!

Sen blev det ju tyvärr istid ute när solen försvann så då gick vi in och tog den här naturliga bilden på mig i min läckra scarf och mina nya jeans som jag fick i ett bud efter att ha bloggat om dem. Vilka perks va?!?!?

Klockan 23:00 låg jag i pyjamas i sängen redo för att sova efter att ha varit hemma och sett på film med Anton. En väldigt bra fredag i mitt liv helt enkelt.

Tacksam!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Senaste kommentarer

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla