För några veckor sen var jag med i detta härliga projekt! De lyckades pricka in år 2014 värsta bakisdag…………. (som ni kanske kan se/höra på min röst) MEN jag tyckte jag iaf lyckades prestera rent hjärncellsmässigt. I projektet deltar stjärnor som Happy Jankell, Sandra Beijer, Hanna Hellquist, Mikael Wiehe m.fl. KUL VA! Kolla in och snacka under #varförfeminism.

För några dagar sen friades två män som våldtagit en prostituerad. De hade bakbundit henne hårt och använt strypsnara, trots att hon tydligt förklarat att hon inte var med på den typen av sex. Sedan ska de ha slagit och penetretat henne och avslutat det hela med att stjäla hennes saker. Hon hittades av sin pojkvän svårt medtaget dagen efter.

De två männen menade att hon varit med på det och att de bundit henne löst, men dömdes ändå i tingsrätten. I hovrätten friades de sedan helt med argumentet att ”kvinnan inte ropade på hjälp efteråt”. Detta trots bevisen om de skador från repen kvinnan fått, samt att hon ansågs mer trovärdig och hade ett vittne i form av pojkvännen. Åklagaren Stefan U Lind utesluter inte att slutgiltiga domen kan ha att göra med att kvinnan är prostituerad.

”En hora kan inte våldtas” skriver Katarina Wennstam i boken Flickan och skulden. I det här fallet gäller uttrycket bokstavligen. Sedan våldtäkt blev ett begrepp har det ständigt varit fokus på vem offret är. Hennes tidigare sexuella preferenser. Hur hon gillar att ha det i sängen och vilka hennes tidigare sexpartners varit.

Att lägga fokus på detta betyder helt enkelt att ju mindre sex du haft, med färre personer, på mindre utsvävande sätt, desto ”lättare” får du det i rättsalen om du blivit utsatt för vådtäkt. Om du däremot har haft ett rikt sexliv med många partners, gillat t.ex. hårdare sex är det betydande för huruvida du blev våldtagen eller inte.

Fokus ligger sällan huvudsakligen på mannens/männens sexualitet, trots att det faktiskt är den sexuella handlingen som är den kriminella. 

Jag har skrivit om det här så många gånger förr, och otroligt många med mig. För ett par månader sen stod vi flera tusen på Medborgarplatsen (och på flera andra platser i Sverige) och demonstrerade mot sexuellt våld och för samtycke. Ingenting har hänt. De här friande våldtäktsdomarna fortsätter komma. Och jag blir så himla trött. Vad ska krävas för att en våldtäkt ska dömas som en våldtäkt? 

HALLÅ ALLA PÄLSKINGAR!

Ikväll (lördag) äre ju Maggio på Hovet. Och jag har fått det fina uppdraget att live-recensera Maggio på Globen Arenas twitter här -> HEJ HEJ. De gjorde en snabb liten intervju med mig nu innan konserten som jag bifogar här: 

Hallå där…

Vi tänkte att våra följare skulle få lära känna dig lite. 3 snabba!

Vem är du… egentligen? 
– En hyfsat trevlig och normalbegåvad 25-åring som gillar att skriva, äta kall falukorv och engagera människor i feminismen. Är i övrigt en väldigt förutsägbar Södermalmsbo som bloggar (http://nojesguiden.se/hanapee), spelar skivor och jobbar på SVT, allt enligt mallen alltså. 

Varför älskar du Veronica Maggio och hennes musik?
– Jag älskar Maggio för att hon: 1. verkar vara en sympatisk person 2. skapar musik med känsla. De enkla, ibland banala, texterna hittar direkt in hos mig plus att jag är otroligt svag för den typen av popmelodier. Kort och gott är det ju musik som känns, och det är väl precis det musik handlar om?! 

Vad kan våra följare förvänta sig av din liverapportering? 
– Känslostormar, cyniskt beskrivande av resterande publiken, ärlighet och förhoppningsvis rätt träffsäkert.

Ljudet av sörplande. Det var ljudet av trygghet när vi sov över på loftet av furu i din sommarstuga. Du drack från fatet till din kaffekopp när du ännu en morgon vaknat sådär okristligt tidigt. Kanske hade du sovit dåligt under natten med oss barnbarn tätt intill dig. Sömnen föregicks alltid av en livlig diskussion om vem av oss syskon som faktiskt fick sova närmast dig. Min bror och syster var båda större och starkare och var oftast de som gick segrande ur kampen, men när vi släckte lampan sträckte du alltid din hand mot min, som ett sätt att göra det lite mer rättvist, som ett sätt att visa att du fanns där för mig också. Du höll min hand till du var säker på att jag somnat.

Som yngst i syskonskaran vaknade jag oftast före de andra och fick då morgonen ensam med dig. Storögt satt jag i ditt knä och studerade hur du försiktigt balanserade kaffet på fatet upp till din mun. Än idag påminner kaffedofter om din ljumma andedräkt av kaffe som träffade min panna. Ibland bad jag dig om ett fat till min mjölk, så du hämtade ett, och så satt vi där sörplandes ihop väntades på att dagen skulle starta. 

Om kvällarna tände du den öppna spisen och vi syskon satt som tre ljus hållandes i varsin grillspett med en tjock falukorvsskiva längst ut i spetsen. Känslan av att grilla, men att samtidigt befinna sig inomhus, var oslagbar! Som att leka grillning men att på riktigt faktiskt kunna äta maten jag lekte med. 

Mellan stugans furuväggar och orangea 70-tals-mönstrade fåtöljer kunde inget ont nå oss. Det var bra hemma hos mamma och pappa med, men hos dig var det liksom alltid roligt och ingen tid för skrik eller bråk. 

Vi spelade mycket kortspel ihop och jag minns hur din röst blev busigare när du föreslog spelet ”skittunna” och hur jag fascinerades över att du som var så gammal ändå kunde ett så fult ord. Efter ”skittunna” är nog ”järnspikar” det värsta jag någonsin hört dig säga. Lika fascinerad över att du kunde fula ord blev jag när du berättade om danserna med farfar, era motorcykelsemestrar eller hur du som ung cyklade de dryga fyra milen från vår by Östansjö till båten mot Alnö, bara för att ge ”herrskapet” fika på säng klockan åtta på söndagsmorgnarna. När jag tänker på hur du varje morgon var tvungen att niga för det rika herrskapet blir jag ledsen över att någon kunnat behandla dig så. Du som var den verkliga kämpen.

Men om det har du aldrig yttrat ett ord. Aldrig satt dig själv i främsta rummet. Alltid bara alla andra. Innan du själv fick min pappa och vi barnbarn kom, var det alla bybornas barn du tog hand om när det behövdes. Eller alla de gånger när du lagade mat och serverade oss och blev kvar vid spisen ätandes din mat, som att ditt ätande aldrig var lika viktigt som vårt. Andras välbefinnande före ditt eget, fastän det var du som alltid hade de bästa svaren, vågade ta i hårdast och förtjänade det bästa.

Idag är dina svar inte lika många och den fysiska styrkan är nästan helt borta. Du fyllde 90 i somras och har börjat se väldigt dåligt. Men tidningen vet jag att du försöker läsa varje morgon. Och kanske sitter du där idag, sörplandes på ditt kaffefat och minns tillbaka på hur fint vi har haft det tillsammans, och vilken trygghet du varit för mig och mina syskon. Min älskade, älskade farmor.

Idag var jag på demonstrationen mot sexuellt våld och för samtycke. Det var länge sedan jag kände så mycket hopp för att en annan värld står och väntar på oss runt hörnet. Vi var flera tusen som lyssnade på fantastiska talare, och tillsammans stod vi upp mot det sexuella våldet och kriget som förs mot kvinnor världen över. Förra året och början på detta ger mig en känsla av hopp som jag aldrig tidigare haft, kanske kommer generationer efter oss att få upp leva ett jämställt samhälle. Kanske. Något är i alla fall på väg att hända.

Jag filmade lite under Gudrun Schymans tal och klippte ihop detta till något slags feministiskt manifest, hoppas ni gillar det.

PUSS!

(Musiken står otroliga Seinabo Sey för med låten Younger)