Det var en solig höstdag i oktober. Löven hade lagt sig som gulorangea mattor på Stockholms gator och matchade de träd som fortfarande hade sina lövkronor kvar. Jag hade bokat tid med bloggaren Hanna Persson, 25, i hennes lya på Södermalm. Jag var fylld av förväntan inför vårt första möte. En förväntan som skulle visa sig gå i kras under dagen.
– Brrrrr brrrrrr
Min mobil vibrerar i fickan. Ett sms från ett nummer jag lagt till i telefonboken som ”Bloggaren HanaPee”. ”Jaha, och var är du då?” lyder sms:et. Jag tittar hastigt på klockan. 12.03. Jag är tre minuter sen och tonen i sms:et från Hanna gör mig fundersam. Tre minuter är väl inte så värst mycket? Jag är ju dessutom bara några meter från hennes dörr.
12.04 plingar jag på dörren till hennes lägenhet. Ingen öppnar. Jag trycker på dörrklockan ännu en gång. Låg musik hörs inifrån lägenheten. Det låter som… Arvingarna? Kan det här verkligen vara Hannas lägenheten? tänker jag och tittar igenom vår mejlkonversation i mobilen och ser att, jo, adressen stämmer. Jag plingar på igen. Ingen öppnar. Efter ett par minuter kommer oron. Jag tar mod till mig och tittar genom brevinkastet. Ser ett par ben precis framför mig! Av ren chock snubblar jag två steg bakåt.
Varför öppnar inte personen som står alldeles framför dörren på andra sidan?!
Som om någon läst mina tankar så öppnas plötsligt dörren. På andra sidan står hon, den trevliga, roliga och intelligenta tjej vars blogg jag läst dagligen sedan 2007. En pirrande känsla går igenom kroppen. Måtte detta gå bra nu, hinner jag tänka.
– Ja, visst är det inte så jävla kul att vänta va?! Säger Hanna och spänner ögonen i mig.
Jag förstår att hon syftar på min försening på fyra minuter, så jag ber om ursäkt och kliver försiktigt in genom dörren. Hanna hasar in i vardagsrummet med en slags märklig läsk i hennes hand. Det luktar surt i lägenheten. Kanske beror det på alla kläderna som ligger utspridda över golvet. Eller kommer kanske stanken från maten som står framme?
– Välkommen in i salongen, säger Hanna och låter handen svepa över vardagsrummet.
Hon ber mig sätta mig i soffan och jag lyfter försiktigt bort ett par mensiga trosor från min plats.
– Jaha, du skulle ställa nån fråga va? säger hon avmätt och tittar mot tv:n hon slagit på.
Det är The Real Housewifes of Beverlyhills på tv3. Jag frågar Hanna hur länge hon bloggat.
– Tyst. Skärp dig din menlösa babian, ställ riktiga frågor annars får det vara, svarar Hanna utan att ens titta på mig.
Jag blir nervös men låter det passera. Harklar mig istället och går vidare med andra frågor. Jag har förberett mig noga inför intervjun med min idol. Även om det i just denna stund känns som om vi fick en rätt dålig start med varandra. Jag tänker att mina frågor om feminism bör få henne på andra tankar. Så jag ber henne berätta lite om henne feministiska ståndpunkter.
– Ha ha ha. Feminism asså. Det har blivit en sån jävla image-grej att jag spyr. Det är inge kul när precis varenda jävla brud ska bli feminist! Bli någe annat för i helvete. Lär er om runor! Hur man blåser glas! Fiske! Låt mig få ha min grej och få credd för den.
Jag är stum och försöker se om hon skojar? Men Hanna ler inte.
– Vet du en sak? Å lyssna noga nu lillan. Jag tror inte ens på jämställdhet. En kvinna har rent biologiska sämre förutsättningar och därmed ett lågt intellekt. Kolla på det här! Hemmafruarna i USA. De ultimata livet. Slippa jobba och va hemma å få karlns pengar. Då får man fan ta lite våld och påtvingat samlag. Handlar ju om å ge å ta det där… fortsätter Hanna och sveper sin märkliga läsk.
Så vänder hon sig plötsligt om mot mig. För första gången sen vi satte oss i soffan tittar hon på mig och inte på teven.
– Du skickar väl citaten till mig sen? Frågar hon.
– Nja, vi brukar ha policyn att vi inte gör det… försöker jag försiktigt förklara.
– UUUUUUUUUUUUUT! Vrålar hon från ingenstans för full hals.
– Va? Säger jag fullkomligt chockad av hennes förändrade röstvolym.
Jag känner ur det sticker bakom ögonen och att jag inte alls var beredd på hennes utbrott. Egentligen var jag inte beredd på något av det här. Vem är den här människan? Är det dolda kameran? Jag inser att dolda kameran hör hemma på 90-talet och att det här faktiskt händer just nu. På riktigt. Jag frågar Hanna om hon vill att jag ska gå?
– Du ska ut härifrån och inte skriva ett jävla jota om jag inte får korrläsa citaten, säger Hanna samlat bara några centimeter från mitt ansikte.
– Förlåt. Självklart kan vi ordna så att du får läsa citaten, jag tror jag har det jag behöver, bara en bild kvar, säger jag omskakad och faktiskt rätt rädd för den här människan.
– Ingen bild, säger Hanna
– Vad? Vi bestämde ju det i me…
– INGEN BILD, avbryter hon mig.
– Okej… säger jag och försöker två gånger smygta bilder med min mobil.
Det går sådär. Hanna upptäcker mig med en gång och blir riktigt, riktigt förbannad.
– UUUUUUUUUUUUT, vrålar Hanna och reser sig upp.
Jag hinner få med mig väskan och trampar i skorna och springer ut på gatan. Min jacka är kvar där inne, men jag inser att det inte är någon idé att återvända. Det kan sluta med våld och annat farligt. En vecka senare ser jag min svarta bomberjacka på hennes ”dagens outfit”.
