Det är semester och jag har flyttat hem till Sundsvall en månad. Jag bor med min kille i ett torp på hans föräldrars gård utanför Njurunda och pendlar med bilen över en mindre grusväg till mina föräldrar utanför Lucksta.

Den där grusvägen på en halvtimma har blivit semesterns terapi för mig de senaste somrarna. Jag lyssnar på riktigt svinsorglig musik, grinar, skrattar, djupandas och tänker stora och små tankar. Ibland riktigt sorgsna tankar jag annars flyr ifrån. Tankar som jag i min vardag inte orkar ta mig an har jag nu lite mer lugn och framförallt mod att ta tag i.

I semestertider tycker jag mig höra mycket snack om ”lättsmälta böcker perfekt för hängmattan” och andra tips på lättsamma nöjen vi ska ägna oss åt under sommarens varmaste månader.

Men borde det egentligen inte vara precis tvärtom? Att det är nu, när vi har lite mer ro och tid till eftertänksamhet bör tänka på det svåra och stora vi annars aldrig tar oss tiden till. Att vi omslutna av ljuset faktiskt har kraften att ta tag i mörkret.

Jag tog en avstickare från grusvägen och åkte hem till min 93-åriga farmor. Den mest kloka och omtänksamma jag vet. Med mig hade jag bullar, kramar och ett oändligt dåligt samvete för att jag är hemma så sällan. För att jag inte finns där. För att jag aldrig kommer kunna bjuda tillbaka allt det hon gett mig i livet. Men kanske är det inte så ekvationen ser ut, kanske är det en annan insikt jag får via mina egna barnbarn.

Det är svårt att inte fundera på livets avslut när en är bland gamla människor. Eller vadå ”avslut”, nu försöker jag kringgå det svåra här i sommartider – det är svårt att inte fundera på DÖDEN. Det gör ont att se hur tiden kommer ikapp och de pliriga ögonen försvinner och kroppen ger upp.

Efter besöket hos min fina farmor tänkte jag mycket på min egen död. I vanliga fall hade jag satt på en ”trevlig podcast” eller lyssnat på svängig musik när tankarna drabbat mig. Men nu väcktes plötsligt instinkten till utforskning.

Så jag gjorde en ytterligare avstickare och svängde in på kyrkogården i min hembygd Attmar. Mellan gravstenarna letade jag mig fram till farfars namn, sa hej och fortsatte strosa omkring bland gravarna.

Jag lät blicken svepa över stenar, kors, årtal, blomsterarrangemang och små stenduvor. Plötsligt hajade jag till. Blicken fastnade på ett namn fyra meter bort:

”HANNA PERSSON 1885 – 1969”

Mitt eget namn på en gravsten. Aldrig har döden känts så närvarande.

Men då hände det riktigt märkliga; det kändes helt okej. För parallellt med dödens närvaro kom också tanken på livet och nuet. Den där tacksamheten vi läser om i mindfullnesskurser.

Idag är jag ju här. Idag skiner solen och grusvägen mellan mina två sommarställen ligger kvar. Kanske i ytterligare hundra år till och med. Det är var det är och det är livet som pågår här och nu.

Glad sommar alla ni levande varelser där ute.

PUBLICERAD I SUNDSVALLS TIDNING 29/7 2016

Skrev en krönika om att växa upp superpriviligerat och sen inse att vi vuxna är riktigt egocentriska och dumma i huvudet.

HÄR läser ni krönikan. Dela gärna!

Puss

Skrev en krönika igår för Sundsvalls tidning HÄR.

”Show boobs”. Meningen dyker upp på skärmen när jag gör en livesändning via appen Periscope på min mobil. Jag filmar mig själv när jag äter popcorn i soffan och har 233 tittare. Tittarna kommenterar och jag svarar dem live genom kameran. Hittills har vi snackat eyeliners, serier och hur du bäst tillagar stuvade makaroner.

Kommentaren om att jag ska visa brösten raderar jag som i en handvändning och vips är användaren blockerad och placerad i en lista med 200 tidigare blockerade personer.

100 procent av dem är killar.

I andra appar och kommentarsfält så ser listan över blockerade personer exakt likadan ut. Det är killar i alla möjliga åldrar och som på alla möjliga språk frågar efter bröstbilder eller kommer med sexuella anspelningar.

Det är absolut inget häpnadsväckande eller nytt förstås. Utan bara ett fenomen som många andra. Något som hör till att vara människa på Internet. Lika självklart som att solen går upp i morgon är det att varje fritt kommentarsfält kommer innehålla bröstönskande män.

Men, lika självklart som att vi ibland ifrågasätter varför solen går upp och anledningen bakom vår existens, bör vi kanske ställa oss frågan;

Varför finns killarna som frågar om bröstbilder?

Det är inte svårt att hitta bilder på bröst efter sitt exakta önskemål. En simpel googling löser det. Förslag på googling är ”nude tits”. Jag har testat och fick 27 miljoner träffar med bonus på ungefär lika många nakna snippor.

En ren ovetenskaplig gissning är att googlingen är ett enklare sätt än att bevaka kvinnors konton och besvära sig med ”show boobs”-kommentarer. För jag är på riktigt intresserad av att veta hur många gånger kommentaren faktiskt resulterat i just ett par nakna bröst.

Eller.

KAN den här frågan om mina nakna bröst egentligen handla om något helt annat än just nakna bröst?

Kommentarerna skrivs i sammanhang där kvinnor på olika sätt tar plats. Oavsett om det är en livesändning där stuvade makaroner diskuteras eller en Instagrambild från ditt träningspass. Är du där med ansikte och kropp är det dessa killars uppgift i livet att få dig att förstå att koktider på makaroner, antal armhävningar eller ens dina åsikter om världspolitiken inte räknas. Så länge du har ett par bröst.

Krönika publicerad i ST.

– Jag tycker det ser så oförskämt ut när tjejer sminkar sig på bussen.

Kommentaren kommer från en man jag hamnat bredvid på en middag. Vi pratar arbetstider och jag har precis berättat hur jag blivit proffs på att sminka mig i kollektivtrafiken och på så sätt lyckats tjäna in en kvart varje morgon den senaste veckan. Men min bordsherre skakar på huvudet och verkar långt i från imponerad. Jag frågar varför och får svaret att det känns för privat att se det.

Märkligt nog blir jag inte helt förvånad, kanske var min berättelse ett test från mitt håll för att se om veckans senaste känslor varit befogade. Hur jag stressat tittat mig omkring när jag plockat upp min lilla mascara och målat fransarna svarta, och hur jag låtit necessären ligga kvar om jag ens fått en tillstymmelse till arg blick.

Läs hela krönikan här.