Ibland står man och dansar tryckare lyckliga (och fulla) på kärlek och rödvin i den nya lägenheten – för att nästa dag vilja flytta ut eftersom man blev så fruktansvärt kränkt av att ens partner bad en ställa in i diskmaskinen PRECIS när man var på väg att göra det (förlåt, men kan inte en kaffekopp få stå kvar på diskbänken i ens tio minuter?).

Idag var det 11 år sedan jag och Anton hade vår första dejt.

Helt sinnessjukt, galet, konstigt osv. osv. men samtidigt så självklart.

Skrev ihop en liten krönika om det i Sundsvalls tidning idag.

Jag sitter hemma, sjuk och jävlig, och tittar på tv-programmet Fosterland på SVTplay. Vi får följa journalisten Fredrik på hans resa genom ”det nya Sverige” där han träffar alltifrån rasister till nyanlända flyktingar. En av personerna han möter är Gulli – en pensionerad Simrishamnsbo som röstar på Sverigedemokraterna och tycker att ”muslimer förstör Sverige”.

En dag säljer Gulli en grej på Blocket som muslimen Amal från Gaza köper. Amal och hans fru Salah från Syrien bjuder Gulli på en kopp kaffe som tack för lyckat blocketköp – en kopp kaffe som blir starten till en förändring hos Gulli.

I en kamerasynk tre veckor senare berättar hon att ”muslimer är ju inte alls extremister” och att det enligt islam är totalt förbjudet att mörda andra människor.

Gulli är förvånad och berättar att hon förändrats under de här tre veckorna. Och när det är tänkt att tv-tittarna ska bli rörda av detta fina möte får jag istället en känsla av hopplöshet i kroppen.

Jag växte upp i en vit landsortsskola med ca 600 elever varav 3-4 inte var vita. I skolan flödade rasismen i korridorerna och hakkors sprayades på väggarna riktade mot de få icke-vita eleverna. Jag tyckte det var dåligt i någon slags övertygelse om att ”alla människor är lika mycket värda” och hade ont i magen samma kväll som klottret kom dit.

Men egentligen inte mycket mer än så.

Det berörde ju varken mig eller min familj direkt. Om jag bara höll mig hyfsat lågmäld så skulle jag gå obemärkt förbi rassarna. Åsikter är lättare att gömma än hudfärg.

Senare flyttade jag till en större stad för att plugga och fick nya, inte bara vita, vänner. Och därigenom en större förståelse för vad rasism är, men också en ögonöppnare för mina egna fördomar.

När en stor grupp män samlas på T-centralen en fredagskväll för att slå ner icke-vita personer är det mina vänner och deras småsyskon och föräldrar som är målet. Oskyldiga människor som jag har en relation till. Till skillnad från hakkorsen i nian är den här rasismen plötsligt ett personligt påhopp och gör mig livrädd. Men mer smärtsamt är det att tänka på hur rädda mina icke-vita vänner måste vara.

Plötsligt är jag precis som Gulli i tv-programmet och verkar inte kunna känna brinnande medmänsklighet förrän jag fått någon slags personlig inblick hos människorna det berör.

Och det värsta är att jag tror det är vanligt. Möten gör ju någonting med oss människor. Det är svårt att så grundlöst hata något du kan identifiera dig med och känner till.

Det riktigt hopplösa är att vi lever så otroligt segregerat. Om det nu är så att möten mellan människor är nyckeln till ett mer öppet och accepterande samhälle, hur ska vi lyckas möta varandra?

Hur många möten som det mellan Gulli, Amal och Salah sker i landsorterna där rasismen flödar? På vilka platser finns det utrymme för oss att på riktigt prata och bygga relationer?

Eller är det så krasst att vi helt enkelt får börja sälja och köpa fler saker på Blocket och hoppas att människor vi aldrig annars möter svarar på annonsen och till sist kanske bjussar på en kopp kaffe.

KRÖNIKA PUBLICERAD 160205 I SUNDSVALLS TIDNING

I somras var jag i Barcelona med min familj med omnejd. Sju vuxna och två småbarn på vift bland långa stränder, höga hus, stimmiga restauranger och gräsrökande ungdomar. Ja, ni hör ju, det var såklart omöjligt att röra sig fritt på stan eller försöka få ett slags restaurangbord utan att drabbas av diverse hjärnblödningar.
 

En kväll innan vi skulle gå på kvällens rutinmässiga matjakt kom min systerdotter Alma, fem år, invandrandes in i mitt hotellrum där jag stod och sminkade mig. Hon stirrade ogenerat nyfiket på mig sådär som femåringar gör och sa sedan hur fin hon tyckte att jag blev med det där grejset i ansiktet. I stället för att bli glad (vilket kanske vore den mest naturliga reaktionen) kände jag ett sting dåligt samvete för att hon hade fått se mig så noggrant förändra mitt ansikte. Min så medvetna självbild i kontrast med hennes ännu odefinierade – var smärtsam.

Men det värsta av allt? Jag blev medveten om att hon om några år själv skulle stå här framför spegeln, men då med sin egen spegelbild att begrunda, studera och förändra.
 

Alma, jag vill säga några saker till dig. Kanske kan din mamma spara den här tidningen till dig tills du blivit lite äldre? Jag vet att hon är usel på sånt, men det här är rätt viktigt. Jag vill att du ska veta saker som jag förstod mycket senare än jag borde gjort.

Världen du lever i kommer vilja säga att du inte duger. I alla mediebilder du möter i din vardag finns ett och samma budskap: förändra dig. Det finns till och med en miljardindustri som tjänar pengar på att du ska vilja göra just det. Du ska köpa produkterna de säljer, produkterna som kan göra dig vackrare och därmed lyckligare. Problemet är bara att det inte är sant. Jag och miljoner med mig har provat, och det funkade inte. Det visade sig bara vara väldigt dyrt och ändå aldrig fyllde det där hålet inuti en.
 

I tidningar kommer det finnas guider om hur du med för breda höfter ska få mindre, och hur du med för små höfter ska få bredare osv. Jag trodde att det här skulle bli bättre under min tid, men hittills verkar det bara bli värre. Genom dessa guider och modebilder kommer du lära dig att aldrig bli nöjd. Poängen är att du som tjej inte ska vara nöjd, det är ju precis det industrin tjänar pengar på. Slutligen vill jag att du aldrig, aldrig förpassas till bara ditt utseende. Alltifrån nyhetsrapporteringar till populärkultur kommer nämligen göra just det. De kommer beskriva kvinnliga politiker med utsmyckande ord och bygga kvinnliga filmkaraktärer enbart utifrån deras kroppar och utseenden. Kvinnor har reducerats på det sättet i alla tider, och även om det finns mycket bra undantag är det svårt att inte påverkats av den generella bilden.
 

Jag vill att du ska veta att du aldrig är bara ditt utseende. Jag har känt dig i endast fem år nu, och du är redan en av de mest fantasifulla, omtänksamma och intressanta personerna jag känner. Jag märker hur viktigt det är för dig att andra skrattar och mår bra, hur du bryr dig om oss. Det är så himla fint, men låt det aldrig ta över. Du är för viktig för det. Bygg din självbild på allt du gör och är, så lovar jag att den kommer hålla bättre. När det blir jobbigt och svårt så håller vi varandras händer, sådär som vi gjorde när det åskade i Barcelona.

(Krönikan publicerades i ST 5/10)

(en krönika på rim….. publicerad i ST 10/8)

Jaha, ännu en semester har nu passerat

Blev knappt nåt målat, snickrat eller tapetserat

Alla planer och det som kändes som oändligt med tid

Försvann mystiskt i min baden-baden och facebookfeed

Storslagna planer om loft jag skulle bygga

Förvandlades till grillmiddag och en mördad mygga

Ett bord skulle göras och väggar målas i lin

Vänta, vare någon som istället erbjöd ett glas vin…?

Och i extrem värme kan man ju faktiskt inte slita

Bättre att sitta inne och i ST med bläckpenna rita

En sudoku råkade visst ta en hel dag

Vad sa du? Ska vi lägga oss i hammocken och vila ett tag?

En bok hann jag i alla fall att läsa ut

Eller ja, iaf tre kapitel kvar till den är slut

Men jag har ju faktiskt jobbat rätt hårt med en grej

Jag menar, har du någonsin sett en sån här bränna på mej?

Hela sommarn blev visst till en ända lång fest

– den som hinner doppa sig först är bäst!!

Men visst har det funnits en del orosmoment

Som när min kille hotade att dumpa mig pga ett påslaget element

Eller alla djupa hudsprickor i fötter och tår

Ja, det blir lätt så när man barfota på asfalt går

Odlade också en paprikaplanta som aldrig ville växa

Att börja odlingen innan juli får bli nästa sommarens läxa

Såg på Instagram att en kompis sprungit en mil

Måste varit då jag åt kalaspuffar och fil

En annan hade bytt panel på sina föräldrars stuga

Jag hjälpte mina med att döda en fluga…

Någon snickrade flytbrygga och var händig

Ser det enbart som ett försök att få andra att känna sig eländig

Men tvättat har jag faktiskt gjort en del

Det där med mensfläckiga lakan var ju delvis mitt fel…

Och ett räcke har jag målat

Och ett par syprojekt börjat nålat

Känner att fan, nu börjar ångesten smyga sig på

När jag tvingas lämna det enkla och säga hejdå

Farväl du ljuva älskade lilla semester

Hejdå till en insjunken baden-baden och bastufester

Adjö stugan, sjön, familj, syskonbarn och udda tapas bar

Det är nu jag till Stockholm ”far”

Saknar dig redan du ljuva Sundsvall och allt som hör till

Lova att tiden hos dig alltid står still.

Två veckor har gått sedan jag bytte torpet tre mil utanför Sundsvall mot ettan på Södermalm i Stockholm. Gräset mot betongen. Frukosten på verandan till den köpta juicen på trottoaren. Brasan till tv:n. Bilen mot svettiga tunnelbanan. Grillat mot snabbmakaronerna. Vin varje dag till insikten om att jag druckit vin varje dag i sommar.

Jag vet inte hur det är med er andra sommarlantisar, men för mig är det en smärre psykisk pärs med bytet från landet till storstan igen.

Första kvällen i lägenheten packade jag upp mina skor och såg hur ett grässtrå sakta seglade ner mot golvet från en skosula. Gräset från stugan låg plötsligt på lägenhetsgolvet som en liten påminnelse om sommaren som gått. Hulkgråten var ett faktum. Jag försökte samma kväll laga mat men blev i stället ståendes framför induktionshällen frågandes var jag skulle börja? Skulle briketterna in i själva ugnen? Och var det bara att hälla tändvätska över plattorna eller?

Andra kvällen höll jag ett längre föredrag för min sambo om att människan inte är gjord för att bo i lägenhet i stan. ”Det är nära naturen vi ska vara!” konstaterade jag dramatiskt och menade att vägen till lycka inte sitter i dyra prylar och hippa uteställen. Jag argumenterade högt för att vi borde säga upp allt som håller oss kvar här i stan och i stället bli självförsörjande i en skog nära våra familjer. Försiktigt förklarade sambon att det kanske var en känsla som kunde gå över, att jag faktiskt vid samma tid förra året hade samma insikter men att det trots allt släppte efter några dagar.

Jag blev arg över att han inte tog mina känslor på allvar och avfärdade de som någonting annat. Arg är jag fortfarande, men mest för att han trots allt hade rätt.

Nu har alltså fjorton kvällar har gått sen flytten och den där betongen, tv:n, tunnelbanan och köpta juicen är inte längre världens undergång. Och vin verkar man kunna dricka lite överallt här. Det känns också underbart att kunna träffa alla mina vänner precis när jag vill och inte bara när jag vågar låna bilen. Känslan av att vilja bo i skogen har istället bytts ut mot oförståelse till hur jag under två månaders tid kunnat klara mig utan fungerande wifi? Utan min egen säng? Närheten till allt roligt uteliv? Nya människor?! Vår fina lägenhet?!

Miljöombytet, och alla känslorna som kom med det, gör mig fundersam kring hur det egentligen står till med mitt psyke. Hur lättanpassad är jag egentligen? Hur kan närheten med naturen och familjen ena dagen betyda allt, för att andra dagen kännas så långt borta? Människan är anpassningsbar. Kanske handlar det om våra nomadiska rötter, vi är gjorda för att förflytta oss och lär oss därför att alltid gilla läget. Att vara anpassningsbar är något positivt i vårt samhälle, varje CV innehåller ord som ”flexibel”, men är det enbart något positivt?

Att vara anpassningsbar innebär också en längre sträcka till förändring. Att hitta drivkraften till nya vägar i livet är svårare för den som alltid gillar läget än för den som känner att det skaver. Kanske ligger sanningen närmare i min första känsla av att komma ”hem”, och inte i den jag faktiskt lärde mig att känna efter några dagar.