Jag ska vara ärlig med er: jag spydde i morse. Ledsen om du läser det här vid frukosten, som en ofta gör med dagstidningar på söndagar, men jag måste få berätta om det här. Är du känslig är mitt råd att äta upp innan du läser vidare. Är du riktigt känslig är mitt råd att sluta läsa typ här.

Men för första gången på sju år låg jag imorse utslagen över toalettstolen och såg skräckslaget på när skagenröra, lax, potatis, snabbmakaroner och ca 2 liter champagne lämnade mitt inre från helt fel håll. När jag trodde det var över började jag må så pass illa av doften från skagen och magsyra att jag blev tvungen att spy lite till. Och så där höll det på i säkert en kvart. Vilket jävla moment 22 det här med spya är förresten? Att du spyr av att du spyr.

Nu kanske ni tänker att jag var en av de olyckliga som dragit på mig en classic vinterkräksjuka, men sanningen är kanske mer ovärdig – jag var så fruktansvärt bakfull. Och det är vad den här krönikan ska handla om nu: bakfylla. Kanske kan den fungera som en varm förlåtande filt till alla er som är där just nu, jag menar, det är ju ändå söndag.

Anledningen bakom fyllan och den tillhörande spyan var helt enkelt Guldbaggegalan. Jag var reporter på röda mattan och hade ett rouge i ansiktet som kostade över 800 spänn. Klänningen var ny, skorna höga och mitt humör nästan störigt peppigt. Så pass peppigt att jag tyckte det var fullkomligt rimligt att dricka min kroppsvikt i gratisbubbel.

Andra saker jag också tyckte var fullkomligt rimliga under kvällen var att jämföra tuttar med en deltagare från årets På Spåret, prata alldeles för intensivt med en gammal skådisidol som uppenbarligen inte ville prata med mig, dansa breakdance med tv-man och slutligen snacka med en producent jag känt i cirka en dag om exakt ALLT jag tänker på eller någonsin har tänkt på.

Varför är man sådär? Eller nej, varför är JAG sådär? En sån som vaknar dagen efter med bakisångesten från helvetet för att jag alltid sagt för mycket. Tyckt för mycket. Avslöjat för mycket. Öppnat mig för mycket.

Var det verkligen nödvändigt att i detalj gå igenom mina familjerelationer eller den där gången i högstadiet då jag råkade kissa ner mig på bussen hem eller gå igenom alla felsteg jag någonsin gjort?

När jag ligger där över toalettstolen känns plötsligt den psykiska krämpan värre än spyan. När maginnehållet är helt ute så lutar jag mig mot den kaklade väggen och försöker hitta någon lösning på ångesten. Så slår det mig: jag skriver en krönika om det, så får jag det ur systemet!

Så här är den.

Men fan. Nu har jag sagt för mycket i den här texten också.

Krönikan publicerades i Sundsvalls tidning 1/2.

I år är det tio år sedan jag gick ut 9C på Sköle skola. Tio år sedan jag fick mitt ganska mediokra slutbetyg, tio år sedan jag var lite förtjust i en kille som kallades ”Junk” (?) och tio år sedan jag för sista gången klev ut ur de röda tegelhusen i Matfors.

I förra veckan var det dags för återträff. Alla från Sundsvall födda 1988 skulle samlas på Aveny och äta middag klassvis för att sedan ägna sig åt ”dans till dj” som det stod i inbjudan. För mig blev det ingen middag, men runt halv elva –snåret blev nyfikenheten på mina gamla skolkamrater svår att hantera, så jag smög mig in på efterfesten. Ur högtalarna pumpade Eifel 65 och en överförfriskad gammal gymnasiekompis snubblade förbi.

Jag var i himlen. Det var så otroligt kul att bara titta på alla. Se att; shit! det blev faktiskt folk av oss ändå! Trots att det såg tveksamt ut där ett tag när min tandställning fick agera strömledning under en fysiklektion.

På Aveny befann sig en enorm blandning av människor – en blandning jag sällan möter på mitt hippa, medietrendiga, vita medelklassområde på Södermalm i Stockholm. En blandning som berikar, vidgar trångsynthet och är underbar.

Under min högstadietid var det inget snack om det fria skolvalet. Även om det infördes redan 1992 så fungerade det som så att vi som bodde i byarna runt Matfors, gick på Sköle eller Matfors skola. I stan fanns ett par friskolor, men även där var närheten till skolan det som avgjorde var de allra flesta eleverna faktiskt hamnade.

Idag ser det inte riktigt ut så. Friskolorna är fler och valen kring vilken skola du faktiskt vill och kan gå i är många. Även om skolorna inte såklart själva titulerar sig som ”elitskolor” vet många av eleverna vilka skolor som har vilka stämplar.

Jag tänker ibland att det är en fin tanke det här med val. ”Den fria individen!” ”Alla kan välja!” Det är en fin tanke men tyvärr helt utan verklighetsförankring. För alla kan självklart inte välja. Valet är inte fritt i ett samhälle fullt av strukturer. I ett land där en nyanländ familj ska sätta sina barn i ett skolsystem de inte känner till. För föräldrar som inte har orken, tiden eller kunskapen är det omöjligt att välja bland skolköer eller uppmuntra till höga betyg och flitighet.

Den senaste PISA-undersökningen har väl inte undgått någon? Att den svenska skolan är på nedgång rent resultatmässigt. Men samma undersökning visade också att de som redan hade det dåligt, nu har fått det sämre. Klassklyftorna i Sverige ökar och kvar står politiker och skyltar om det vackra fria valet.

Jag tänker på min återträff och vad som egentligen är vackert. Blandningen. Att växa upp i en skola där olika bakgrunder möttes. Där det var långt ifrån perfekt, men där mina synsätt vidgades och en förståelse växte. Hade jag fått välja då hade jag förmodligen valt den skola med högst status, men i efterhand är jag så otroligt glad över att jag aldrig hade valet.

Kanske kommer framtidens klassåterträffar se annorlunda ut än den jag fick uppleva? Kanske kommer den i vissa fall innebära fina bilar, vackra miljöer och ”lyckade” karriärer och kanske kommer den i andra fall innebär mer tragiska livsöden.

Enligt prognoserna av den ökande segregeringen i Sverige är gissningen inte alls dum, och en utveckling som kommer fortsätta så länge vi bygger vårt samhälle på en naiv tanke om att människor har samma förutsättningar och möjligheter att ”välja” sin väg i livet.

 (Krönika också publicerad i ST )

– Plingplong

Jag flyger ner för trappan, svänger mig hastigt i ledstången och kastar mig mot ytterdörren. Det är skärtorsdag, året är 1998 och stunden jag har väntat på i flera dagar tillbaka är äntligen här. Så typiskt bara att det ringde på dörrklockan PRECIS då jag gått upp på övervåningen.

När jag lägger mina händer mot dörrhandtaget är det med hjärtat hårt dunkandes innanför skinnet. Jag gör mig beredd och sliter upp dörren. Där står han. Påsktuppen. Helt i porslin, med sin röda ståtliga kam, blanka vita kropp och ett par mörka små ögon som möter mina. Framför tuppen ligger tre stora påskägg. Med mina ögon fästa på tuppen blir jag snabbt undanknuffad av mina storasyskon som hafsar åt sig påskäggen. Men det gör inget. För mig handlar det aldrig om äggen, det handlar om tuppen.

Den där tuppen som VARJE år lyckades ta sig ut på vår farstu, nå upp till dörrklockan och sedan leverera tre ägg innehållandes precis det godis jag och mina syskon önskat oss. Hur var det möjligt?

Jag visste sedan länge att pappa hade något med tuppen att göra. Det var han som haussade upp tuppens ankomst, som stressade oss ungar med att ”nu är det nära”, det var han som pekade ut genom fönstren och gastade om ”flygande tuppar” där ute.

Och det var jag som trodde honom. Eller? År 1998 var jag 10 år och förhoppningsvis så pass normalbegåvad att jag redan då förstod att tuppen i porslin inte på egen hand shoppade påskägg på Ica Matfors, fraktade dem till vår by två mil därifrån, plingade på dörren och därefter förvandlades till porslin. Men ändå var jag den första som kastade mig mot dörren. Pappa hade skapat en myt kring påsken och dess tupp som varje år överraskade på farstukvisten. När klasskamrater och kompisar berättade om sina gulliga (mesiga) påskharar, imponerade jag med den mystiske tuppen.

Under årens lopp försökte jag syna bluffen. Men mamma och pappa höll alltid masken och vägrade ge med sig. Jag spenderade hela skärtorsdagar åt att vakta ytterdörren, mina föräldrar och andra misstänka, men aldrig någonsin fick jag se någon smyga ut genom dörren och faktiskt placera ut påsktuppen? Ändå stod han där. Varje år. Påsktuppen fanns och det var ingenting jag kunde göra åt det.

– Plingplong

Det är skärtorsdag. Året är nu 2014. Jag rusar mot dörren och kastar mig på dörrhandtaget, tar ett djupt andetag och öppnar. De mörka små ögonen stirrar mot mig, jag studerar den blänkande kroppen och röd kammen – allt helt i porslin. Mina små syskonbarn springer om mig och river i högen av påskägg. Jag står stilla kvar och viskar tyst för mig själv ”så… vi möts igen…”.

Ljudet av sörplande. Det var ljudet av trygghet när vi sov över på loftet av furu i din sommarstuga. Du drack från fatet till din kaffekopp när du ännu en morgon vaknat sådär okristligt tidigt. Kanske hade du sovit dåligt under natten med oss barnbarn tätt intill dig. Sömnen föregicks alltid av en livlig diskussion om vem av oss syskon som faktiskt fick sova närmast dig. Min bror och syster var båda större och starkare och var oftast de som gick segrande ur kampen, men när vi släckte lampan sträckte du alltid din hand mot min, som ett sätt att göra det lite mer rättvist, som ett sätt att visa att du fanns där för mig också. Du höll min hand till du var säker på att jag somnat.

Som yngst i syskonskaran vaknade jag oftast före de andra och fick då morgonen ensam med dig. Storögt satt jag i ditt knä och studerade hur du försiktigt balanserade kaffet på fatet upp till din mun. Än idag påminner kaffedofter om din ljumma andedräkt av kaffe som träffade min panna. Ibland bad jag dig om ett fat till min mjölk, så du hämtade ett, och så satt vi där sörplandes ihop väntades på att dagen skulle starta. 

Om kvällarna tände du den öppna spisen och vi syskon satt som tre ljus hållandes i varsin grillspett med en tjock falukorvsskiva längst ut i spetsen. Känslan av att grilla, men att samtidigt befinna sig inomhus, var oslagbar! Som att leka grillning men att på riktigt faktiskt kunna äta maten jag lekte med. 

Mellan stugans furuväggar och orangea 70-tals-mönstrade fåtöljer kunde inget ont nå oss. Det var bra hemma hos mamma och pappa med, men hos dig var det liksom alltid roligt och ingen tid för skrik eller bråk. 

Vi spelade mycket kortspel ihop och jag minns hur din röst blev busigare när du föreslog spelet ”skittunna” och hur jag fascinerades över att du som var så gammal ändå kunde ett så fult ord. Efter ”skittunna” är nog ”järnspikar” det värsta jag någonsin hört dig säga. Lika fascinerad över att du kunde fula ord blev jag när du berättade om danserna med farfar, era motorcykelsemestrar eller hur du som ung cyklade de dryga fyra milen från vår by Östansjö till båten mot Alnö, bara för att ge ”herrskapet” fika på säng klockan åtta på söndagsmorgnarna. När jag tänker på hur du varje morgon var tvungen att niga för det rika herrskapet blir jag ledsen över att någon kunnat behandla dig så. Du som var den verkliga kämpen.

Men om det har du aldrig yttrat ett ord. Aldrig satt dig själv i främsta rummet. Alltid bara alla andra. Innan du själv fick min pappa och vi barnbarn kom, var det alla bybornas barn du tog hand om när det behövdes. Eller alla de gånger när du lagade mat och serverade oss och blev kvar vid spisen ätandes din mat, som att ditt ätande aldrig var lika viktigt som vårt. Andras välbefinnande före ditt eget, fastän det var du som alltid hade de bästa svaren, vågade ta i hårdast och förtjänade det bästa.

Idag är dina svar inte lika många och den fysiska styrkan är nästan helt borta. Du fyllde 90 i somras och har börjat se väldigt dåligt. Men tidningen vet jag att du försöker läsa varje morgon. Och kanske sitter du där idag, sörplandes på ditt kaffefat och minns tillbaka på hur fint vi har haft det tillsammans, och vilken trygghet du varit för mig och mina syskon. Min älskade, älskade farmor.

Krönika publicerad i Sundsvalls tidning 8/12 2013

Lär känna en nazist

För ett par veckor sedan snackade jag med en nazist. Sånt händer när man hänger mycket på Twitter och tycker till om vår samtid. Jag hade uttryckt misstycke till nazistdemonstrationerna på Stockholms gator i början av november och han hade efter detta en hel del att säga en ”vänsterextrem kommunist” som mig. Mycket handlade om att sådana som jag har förutfattade meningar om sådana som han, att jag inte förstår, lyssnar eller ser ”sanningen”.

Så jag bad honom förklara. Ett tusental tecken senare hade han hunnit klargöra hur vi måste värna om ”särarterna”, förminskat förintelsen till en slags charterresa och avisat judar som lögnare. 

Och jag tog in och försökte förstå hur han menade. Men problemet är aldrig att jag inte lyssnar på högerextremister, rasister och nazister, tro mig, jag hör dem. Problemet är helt enkelt att jag inte håller med.

Att vara i den här digitala närkontakten med någon som stod så långt ifrån allt det jag tänker och känner gjorde mig dock genuint intresserad. Vem var han? Med någon slags nyreligiös och övertro på människan såg jag hur jag och nazisten i framtiden förenades över en öl på någon sjaskig bar. Jag skulle vara frälsaren och han lärljungen. En hel kväll ägnades därför åt att söka och läsa igenom alla hans fotspår på Internet.

Så vad fann jag? Jo, någon inte helt olik mig själv. Någon som brinner för det han tror på. Någon som hänger i forum och diskuterar, någon som går i demonstrationståg med likasinnade, någon som använder sociala medier för att få ut sitt budskap och någon som tror på en annan värld.

Men en sak tog oss ljusår bort från varandra; vår människosyn. Där jag tror på människan har han en misstänksamhet, där jag menar att vi alla är lika, pekar han på olikheter, där jag är övertygad om att alla människor förtjänar rättvisa liv, menar han att vi ska göra skillnad på människa och människa.

Att göra skillnad på människor blev tydligare ju mer jag lärde känna nazisten. Meningen som ”värna om särarterna” återkom i princip alla texter och forum – detta i samband med förnekelse av förintelsen.

Det här med att vilja ”värna om särarterna” och samtidigt förneka förintelsen är och förblir en märklig ekvation. Hur värnar du om särarter utan att skapa ett händelseförlopp som det nazisterna förnekar? Hur särar du på familjer, vänner och kollegor på ett fredligt sätt? Vem säger ”jaha du vill inte att mina halvpersiska barn ska få gå i skolan med dina? Jag förstår! Ingen fara! Och min vita man ska få bemötas på ett annat sätt än mig som är svart? Helt ok för mig!”.

Vilka så kallade ”oliktänkande” kommer att helt utan motstånd ge upp tanken på demokrati och en jämlik värld? Hur ska ett värnande om ”särarter” gå till om inte genom något som liknar en förintelse?

Det blev ingen öl med mig och nazisten. Inga kramar och ingen frälsning. Istället en betungande känsla i bröstet om att han kanske hade rätt i en sak; att jag inte förstår.