1. Allt behöver inte bli en diskussion. Ja, det ÄR störigt när ens partner gör en massa grejer och hen säger den där otroligt störiga saken som du bara visste att hen skulle säga. Men allt behöver inte bli en diskussion eller bråk. Ibland blir jag helt förvånad av mig själv hur min irritation kan släppa när jag inte göder den? Självklart ska man ta upp saker man känner är fel, men ibland är inte känslor/tankar ”sanningar” utan just bara något som känns och tänks i stunden.

2. Det är okej att inte vara kär. Det här var min största ångestgrej innan jag förstod vad kärlek och relationer faktiskt är. ”Kär” är ju ett väldigt märkligt begrepp som är så …svårförklarat? Jag brukar därför i min hjärna vända det till ”lust”, typ lust att va med min partner, lust att ses, lust att resa, lust att leva ihop, lust att ligga etc. I perioder i livet varierar den här lusten, vilket måste få vara okej. Det är så jävla ångestfyllt att måla upp tvåsamhet som något maximal lyckotillstånd som ”helar” en. För så ÄR det ju inte, jämt.

3. Man får ha hemlisar. En gång i tiden trodde jag att jag var tvungen att berätta v a r e n d a liten tanke för min partner. Vilket är ju otroooooooligt krävande men också så taskigt mot mig själv? Som att bara för att jag älskar och lever ihop med en annan person så får jag inte längre äga mina egna tankar, historia och framtid. Också kul att va ihop med någon vars personlighet fortfarande känns spännande. Man behöver alltså inte berätta allt.

4. Hen behöver inte vara allt. Jag har en terapeut, bästisar, föräldrar och en lånehäst. Min kille får
vara min kille och det är lite orealistiskt om han ska vara…. allt? *tvingar honom att galoppera på äng*. Jag kan ju inte vara allt för honom och kan därför inte ställa detta orealistiska krav tillbaka.

5. FÖRSTÅÅÅÅÅEEEELSEEEEEEEE. Det är inte så jävla lätt att leva jämt. Man mår dåligt, har framtidsångest, funderar på om man verkligen räcker till och vad livet går ut på. Då tycker jag att det schysstaste och finaste man kan göra i en tvåsamhet är att ha förståelse för att båda går och bär på sånt här, att man finns där, ställer upp, peppar, kramar och inte brinner av när andra parten inte alltid kan ”leverera” i livet och relationen. Kanske är det just det som är kärlek i slutändan?

6. Svartsjuka är aldrig en komplimang …bara ens tillkortakommanden och usla självkänsla i vidrig förpackning – det är ju sen gammalt. Ta aldrig sånt av någon annan. Och när man väl känner att svartsjukan komma krypandes så låter jag den finnas men tar till varenda knep i boken för att kväva den, annars kväver jag all lust till relationen.

7. Det är inte jättekul att prata i telefon efter 12 år ihop. Tycker jag. Och vet ni? Ibland säger vi ingenting vettigt till varandra på……… veckor? Men det kan vara kul ändå. Tips är att GÖRA grejer ihop (badminton, promenader, serier, kortspel, ligga, laga mat etc.) så får man automatiskt något att snacka om. OM MAN NU VILL DET???

8. Titta inåt. Lol, nu börjar ”tipsen” här bli lite väl flummiga men det här är nog den viktigaste lärdomen jag har men tyvärr inte alltid lyckas anamma. Det är nämligen superlätt att granska och leta fel på andra än sig själv. Låt säga att man bråkar mycket, allt blir en diskussion och det tar såklart en massa jävla energi – då behöver det brytas. Vad gör man då? Jo börjar tänka ”om hen bara gör lite mindre så eller lite mer så” osv. ISTÄLLET är det absolut bästa att fokusera på sitt eget beteende och hela tiden öva på att ändra sina reaktioner och beteendemönster. Tro mig, det ger resultat!!! Har ändå 12 år ”forskning ”i bagaget.

9. Det behöver inte vara på ett ”visst sätt”. Det finns inga lagar i tvåsamhet, det är ju faktiskt bara jag och min partner som får bestämma över vår relation. Ingen annan. Det finns inga regler hur ofta man ska ligga, prata i telefon, ha nån jävla ”date night” eller äta middag ihop. Man hamnar så lätt i jämförelsesjukan och tron att något är ”fel” fast det kan vara helt rätt för er.

10. Man får tycka olika. Och så kan det bara vara så. Ett exempel från en god vän till mig (jag själv): ”jaha du tycker att det är superviktigt att det inte kommer tvättmedelpulver i mjukmedelfacket, okej då kan jag tänka på det men tyvärr kommer det aldrig vara lika viktigt för mig och därför kan det hända att det ibland kommer tvättmedelpulver i det facket FÖR DÄR ÄR VI OLIKA DU OCH JAG”.

(11. Va rädda om varandra. Livet är kort och allt kan hända).

Malin skriver:

Du och Anton har ju varit tillsammans i en halv evighet. Själv så firar jag snart 4 år med min pojkvän.
Jag vill bara ha tips på hur man får det att hålla, när man känner att allt går på repeat. De där dagarna då man inte känner sig så gullegull-kär som man var när man träffades.

All kärlek till dig master!

Hej Malin! Grattis till fyra år! 

För mig har en viktig grej varit att just acceptera att jag inte är sådär gullegull-kär som när vi träffades. Ibland känner jag ingenting alls och ibland känner jag att han är meningen med precis allt. Oftast är det väl något slags mellanläge där jag känner mig trygg, älskad och helt enkelt mår bra. Men ibland kommer också perioder där jag inte trivs, är konstant arg och mår dåligt i det som är vi. 

Jag tror att många går omkring med en färdig bild av vad kärlek är och ska vara, det gjorde i alla fall jag, och det är väl inte så konstigt egentligen. Vi växer upp i kultur med filmer, låtar, mediebilder och annat som säljer in Den Heterosexuella Monogama Kärlekslyckan™ med tillhörande bilder av vad kärlek är och ska kännas. Det är kärlek vid första ögonkastet! Passionerat! Storslagna bröllop! Långa söndagsmornar i vita lakan och fika på sängen (utan smulor och någon som spiller ut juicen och OM det händer så är det med ett skratt och en kyss som leder till oslagbart sex)! 

Och så KAN det ju vara i verkligheten också, men inte hela tiden. Speciellt inte efter några år. Att förstå och acceptera det och ändå känna att det är värt att vara ihop med sin partner, tror jag är en viktig nyckel.

Andra saker som har varit viktiga för mig är:

*Utrymme. Kan inte tänka mig något värre än om Anton skulle säga saker som ”kan du inte skita i middagen med dina vänner och stanna hemma ikväll” eller ”jag gillar inte när du är ute”. Att vara sina egna och ge utrymme för varandras intressen, egna liv etc. har varit ett sätt för mig att orka kämpa när förhållandet känts jobbigt. Och att utvecklas som person.

*Lyfta varandra. Hör väl ihop med förra punkten. Ingen får mig att tro på mig själv så mycket som Anton. I hans ögon känner jag mig ofta rolig, kreativ och bra. TROTS att han sett alla mina sämsta sidor. Att peppa varandra till att följa drömmar och våga saker tycker jag är viktigt, kanske framförallt i en ålder 18-30 då mycket händer i karriär, personlig utveckling etc. Dessutom blir man då ”två” om saker. Om jag fixar en svår sak med hjälp av Anton så delar vi ju den glädjen på ett annat sätt.

*rEsPeKt. Jag tror det är svårt att finna glädja med varandra och att vara ett ”team” om man saknar respekt för varandra. Hur ska man kunna lita på och vara ärliga mot varandra om man kalla sin partner för vidriga grejer, gör saker för att jävlas och bara vill den andre ”ont” …? Det skapar självklart en ond cirkel som gömmer allt man en gång kände. 

*Kärleksfulla handlingar. Alltså, visst, det är inte varje dag jag skickar de gulliga emojisarna. Men nästan. Att behandla varandra kärleksfullt trots att man inte känner sig sådär superkär tror jag skapar en god cirkel som gör att en lättare känner kärlekskänslor längre fram. Att vara fina mot varandra i vardagen. Kan ju aldrig bli ett ”puss” i ett sms för mycket tänker jag. 

*Acceptans. Ja, det är JÄVLIGT STÖRIGT NÄR HEN ALLTID LÄMNAR ODISKAD KAFFEKANNAN I DISKHON eller TJATAR OM ATT JAG MÅSTE ”TA I DÖRRHANDTAGEN” SÅ ATT DÖRREN INTE BLIR SKITIG. Eller när hen smaskar ett ägg och det är tyst i övriga lägenheten…. Men, är jag så jävla skön och härlig jämt? På samma sätt som en måste acceptera att kärleken kan gömma sig ibland, tror jag att det är viktigt att acceptera varandra. Och framförallt SE TILL SIG SJÄLV och sin egen icke-perfekthet.

*Prata fritt. Det här är nog det jag känt räddat vårt förhållande. Att kunna säga att ”nu känns det som om vi inte varit kära på ett tag, vad känner du?” utan att den andre freakr ur är så sjukt befriande. Eller lätta dåliga samvetet om att en kanske råkade flirta med en kille i lördags… (obs! behöver man ju inte heller berätta!). Att utgå från att vi aldrig vill varandra ont när vi pratar är viktigt. Och att inte försöka vinna diskussionen, utan istället fokusera på att lösa problemen så att vi kan fortsätta vara tillsammans. 

….Ok. Det var lite konkreta tips från mig. Jag följer de inte själv jämt och ibland är det så jävla jobbigt att vara ihop och älska någon. Men för mig har allt det alltid varit värt det och gett mig så otroligt mycket. Relationen med Anton berikar mig och mitt liv.

Och om du inte orkade läsa allt så handlar det väl helt enkelt om att:

Va snälla, ha roligt, acceptera varandra och dina känslor, och så ligger ni med varandra emellanåt.

STORT LYCKA TILL!