Igår såg jag senaste episoderna av The Walking Dead tillsammans med sällskap.
Förut när jag har sett Walking dead så har jag alltid sett det själv, och då har jag tyckt att det har varit ganska bra. Nu när jag ser det med sällskap tycker jag att det är rätt dåligt. Och jag tror att det beror på att jag, när jag har varit själv, har kunnat snabbspola mig igenom de skittråkiga och jobbiga zombiejakterna.
När man ser på tv och film tillsammans med andra så är det inte alltid så uppskattat att godtyckligt trycka på spolknappen när man tycker att det är tråkigt. Så det är bara att bita ihop och vänta ut team Ricks stressiga resa genom smutsiga industrilokaler och mörka skogar.
Frågan är hur spännande det är att se nån skjuta zombies i ansiktet en kvart i stöten.
Jag är mer intresserad av den psykologiska biten. Nu är det mest *nu ska vi fysiskt förflytta oss bort från olika faror OCH VI HAR VAPEN*. Mitt vapen har varit spolknappen.
Intressant. Jag ser striderna som ett välkommet inslag, inte för att det är blod och gore, utan för att det äntligen tar historien vidare. I flera säsonger har de varit kvar på samma ställe hur länge som helst, vilket gett mig spatt för det är så mycket intetsägande Sunset Beach-dialoger då.
Jag håller med dig! Dialogerna är också långsamma och intetssägande. Det är just i switchen mellan dialogerna och förflyttningarna som det är intressanta tror jag.
WD är en serie som jag alltid tänker på att jag borde se i kapp, efter som jag ”följer den”. Min image är kanske inte bygd på att jag har sett alla avsnitt, men folk lär ju förvänta sig att jag ska kunna leverera spoilers under hot eller en trevlig middag.
Jag är iaf glad att vi firar nyår på nyårsafton, det ger mig tid till att ta igen serier på den dagen, pga att fira nyår suger.
I julas fick jag ett WD-sällskapsspel. Sjuktkul, ärligt.