När jag var liten såg jag ett program som handlade om robotar. I programmet kunde man se robotar utföra monotona uppgifter som förr gjordes av människor, som att till exempel packa in kortlekar i förpackningar.
”I framtiden kan robotar utföra ännu mer av människans jobb” sa speakern och jag blev fullständigt livrädd. Om robotar började göra människors jobb så skulle det ju innebära STÖRRE ARBETSLÖSHET. Jag kunde typ inte sova på grund av detta. Dessa jävla robotar. De kom bara hit för att stjäla våra jobb och förstöra arbetsmarknaden!
Denna robotskräck har hängt med upp till vuxen ålder. Till jag började tänka att vad fan håller jag på med. Det är klart att robotar ska utföra människors motona skitgöra. Visst är det sant att människor kommer att stå utan dessa sysslor, men enda problemet med det är ju att vi inte äger företagen och dess vinster tillsammans. Gjorde vi det skulle det ju bara vara bra om hela produktionen automatiserades.
Det är inte robotar som är problemet det är allt detta privata ägande och åtroffande för egen personlig vinning.
Nu har jag börjat fantisera utopier tillsammans med robotar. Och de går mestadels ut på att det är robotar som utför typ allt tråkigt arbete i hela världen. Och eftersom vi i den här nya världen äger allt tillsammans, så kan vi människor i stället för att arbeta läsa litteratur som intresserar oss, sticka koftor, hobbyfiska och utveckla självhypnos så att vi klarar mentala hinder i livet på ett mer optimalt sätt.
I stället för idag då vi i stället för att låta robotteknologi sköta skitjobb som gynnar mänskligheten och naturen skapar krigsrobotar och annan destruktiv skit som skapar förhinder för livet.
Robotar som förr var min skräck, min fiende, har nu blivit mina vänner.
Hur känner ni för robotar?