Jag läste den här krönikan, ”Vänd inte ryggen mot rasisterna” (aftonbladet), skriven av den blivande prästen Christoffer Abrahamsson (nope, vi är ej släkt).
Till att börja med är det väldigt tydligt vilka han riktar sig till. Han riktar sig till ”etablerade” människor ”som du och jag” (ja, han skriver så, ”som du och jag”). Han utgår alltså från att det är någon slags homogen grupp av vita medelklassmän som läser, så det han menar är alltså ”etablerade” människor som ”jag” (för inte är det då jag). Människor utanför denna grupp typ läser inte tidningar enligt honom, ja jag fattar inte riktigt. Men det är i alla fall värt att notera att det är ”etablerade” människor som ”jag” som han addresserar med sin text, eftersom det förklarar en del av krönikans innehåll.
Abrahamsson skriver att han tycker att antirasismen som han ser i samhället är dålig. Han beklagar sig även över att antirasismen kanske blir än värre nu efter EP-valet (ve och fasa). Han tycker synd om rasister. De är inte lätt att vara rasist. Att protestera, säga emot och höja rösten eller för all del spela saxofon mot rasistisk ideologi och världsbild är att göra våld på rasisters självaste existens som människor, ja förmodligen rent utav gynnar det rasism, enligt honom. Ungefär som att det är människors rasism som definierar människan bakom och gör personen mänsklig. Ungefär som att det är ett tydligt ställningstagande mot rasism som får rasismen att blomstra.
Såhär skriver han: ”Våra gator är symbolen för det gemensamma mötet. Mötet mellan människor som sällan eller aldrig möts. Om vi inte låter rasisterna vara på våra gator kommer de inte att sluta att existera. Däremot kommer de förbli i hemmen.”
Ja. Men det är kanske i hemmen man ska vara om man inte kan gå ut utan att praktisera rasism. Faktiskt. Jag ser inte riktigt problemet med det. Varför ska en människa som till exempel hatar fattigdom i andra länder så till den grad att den hatar på tiggare, få vistas i en miljö där det finns tiggare? Tiggarna, som jag tar som exempel här, har inte gjort något för att förtjäna det.
De Abrahamsson inte riktigt tycks tänka på är de som rasistisk retorik vänder sig mot, han verkar helt ha glömt bort dem i sin text, jag menar, han addresserar dem ju inte ens. Faktum är att han talar över huvudet på alla utom honom själv och människor som är typ likadana som honom, dvs ”etablerade” män. Vilka gator ska rasismens syndabockar vistas på för att slippa känna sig osäkra, tänker han? Han behandlar detta som om det vore en sekundär fråga.
Dessutom insinuerar han att antirasism är dåligt eftersom det är ”populistiskt”, ungefär som att allt ”populistiskt” per definition måste vara av ondo. Vad är han? En HIPSTER?
Alltså…
Jag är osäker på varför jag ens gett mig på att skriva något om den här krönikan. Det är så uppenbart att den är riktad i favör mot de som utsätter snarare än de som är utsatta. Och det är så uppenbart att Abrahamsson själv känner sig trygg när han går på ”symbolen för det gemensamma mötet”, det vill säga på gatan. För honom finns det utrymme att gå där och bemöta varje praktiserad och uttalad rasism han ser med tålamod, kärlek och förstående tystnad och begrundande. Detta eftersom han faktiskt inte är direkt hotad av rasistisk ideologi och värderingar.
”Jag vill möta dem i min övertygelse om att den sanna kärleken fördriver all rädsla” skriver han. Jaha. Ja det är jag med övertygad om. Men jag förstår inte det kärleksfulla i ett låta någon hota någon annans existens ostört. För när man kritiserar rasism så hotar man faktiskt inte ”rasisten”, det vill säga en hel människas existens, man ifrågasätter rasismens existens. Ska det vara så svårt?
Dessutom har inte människor som blivit förgiftade av rasistisk ideologi ensamrätt på att ”ha det svårt”. Alla människor man möter kan man vara rätt säker på att de har sina egna strider i livet. Frågan är varför det så ofta är antirasism som ska ifrågasättas. Det är klart att rasismen är symtom på något och att människor som bär på rasism inte är onda och skulle må bra av lite hat. Men de är knappast några som offer för rasism ska tvingas stå till svars inför eller hotas av. Never ever.
Nä det är bäst att jag slutar skriva på det här inlägget nu. Avslutar med några inspirerande tweets.
