Igår presenterades listan på årets sommarpratare. Jag har aldrig lyssnat på ett sommarprat i hela mitt liv (detta är jag vare sig stolt eller skamsen över), men jag kände ändå visst intresse av att kolla listan. 

Någon på twitter tyckte att jag borde bli sommarpratare och jag tänkte i mitt stilla sinne ”hehehhe men jag är inte tillräckligt känd” men nu tar jag tillbaka det. Jag är tillräckligt känd. När jag såg listan på årets sommarpratare kände jag mig som typ Mary-Kate och Ashley Olsens syrra. Hon som inte är så känd men ändå är rätt känd ni vet. 

Och eftersom alla på listan var såpass okända så fastnade jag på vad en del av sommarpratarna håller i händerna på bilderna. Här är en topplista:

5. 

Simon Kyaga är lite snål med det rent materiella ty han håller bara sitt egna huvud. 
Prylens relevans till yrket/samtalsämne: Kyaga är överläkare i psykiatri och forskar om sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom.
Prylens ”måste ha”-faktor: Alla måste ha ett huvud, men kanske inte just det här huvudet. 

4. 

Nina Lagergren håller till synes inget i händerna, men det är för att hon inte orkar hålla ett helt skrivbord och en tavla. 
Relevans till yrke/samtalsämne: Hon är Raoul Wallenbergs halvsyster.  
Prylens ”måste ha”-faktor: Det är fina grejer hon visar upp, men de är nog mer av ett personligt affektionsvärde. 

3. 

Gunhild Carling är glad med sin trombon. 
Relevans till yrke/samtalsämne: spelar trombon.
Prylens ”måste ha”-faktor: MÅSTE HA.

2.

Kjell Westö håller upp en genomskinlig tavla med en insekt avbildad. 
Relevans till yrke/samtalsämne: Prisbelönt författare som uppskattar de små sakerna i livet. 
Prylens ”måste ha”-faktor: Kanske.

1.

Svante Pääbo kommer etta på den här listan för han håller inte igen, utan brer på rejält med ett människokranium. Eventuellt är han ett fall för Simon Kyaga (5). 
Relevans till yrke/samtalsämne: Buktalande poet. Eventuellt även biolog, genforskare, professor, m.m.
Prylens ”måste ha” faktor: Tveksam. Kanske. Förmodligen inte. 

Sammanfattande kommentar: Svante Pääbo är värst för han håller upp ett människokranium (eller ja, neantertalarkranium, vilket vi kan se på den platta pannan och grova käklinjen). Gunhild Carlings trumpet känns mindre morbid. 

Här har ni listan så att ni kan kolla själva. 

Det var jättepinsamt när Laila Bagge drabbades av en rant för nåt år sen efter att hon hade sett att en ”uteliggare” pratade i mobilen. Men att det fortfarande finns de som reagerar på att fattiga äger mobiler får en ju att vilja ringa nån slags hjälplinje för människor som har fastnat i forntiden och tynger andra för sina egna brister i samhällsorientering.

Såhär.

• För 25 år sen var mobiltelefon en fet statussymbol. Bara sk ”yuppies” hade mobiltelefoner och de var nyrika på finanser.
• För 15 år sen gick jag på högstadiet och då var mobiltelefonen lite av en statuspryl som var möjlig för varje skitunge så länge som föräldern var redo att ta ett litet lån.
• För 5 år sen var iPhone en statusmobil. Andra mobiler var inte värda ett skit. 
• Nu är ingen mobil värd ett skit. Folk skaffar ny iPhone varje år och många vet inte vad de ska göra av sina gamla iPhones.

Människor som reagerar över att tiggare har mobiler reagerar alltså inte enligt 2014 års samhällsmodell. De som reagerar över att tiggare har mobiltelefoner lever fortfarande på tiden då mobiltelefoner var en statussymbol som endast sk ”yuppies” hade råd till. 

Människor som reagerar över att det förekommer tiggare som har iPhones, vilket enligt dem ska vara nåt jävligt dyrbart, lever kvar i kön utanför Applebutiken år 2007. De vet inte att Steve Jobs är död och att han tog både polotröjan och iPhones magiska skimmer med sig ned i graven. 

”Men vadå de använder ju sina mobiler för att… ORGANISERA sig!?” 

Alltså jag fattar inte problemet. Vad spelar det för roll om några tiggare hjälper varann, bestämmer vart det ska stå, samarbetar? Jag fattar inte riktigt det här behovet av att tiggare 
1. måste vara fullständigt utblottade, så utblottade att de ej ens får ta emot en mobil som folk i övrigt slänger fritt omkring sig.
2. inte får snacka med varann/andra i samma sits.

För om de gör något av detta, så är det inte ”trovärdiga som tiggare”, och borde alltså enligt någon smärtsamt irriterande logik ”inte få vistas på gatorna”. 

Enda ”chansen” att få vara tiggare och ”förtjäna” sina allmosor är alltså att 

1. Vara så utblottad och fattig att man inte äger nånting alls. Inte ens ombyteskläder. 
2. Vara helt ensam i hela världen. Ingen familj. Inga vänner. Inga att prata med. Total isolation. 

Idag har jag shoppat lös. Jag gillar inte konsumtionsbloggar eftersom de förgiftar folks själar och gör så att läsarna kanske önskar skit som de egentligen inte behöver, men idag ska jag alltså vara en lika illa kålsupare och hetsa er att kanske vilja köpa följande:

Jag köpte anteckningsblock, penna och magneter för sammanlagt hundratals kronor. Alltihop är mkt välkommet till hushållet Abrahamsson och jag är väldigt nöjd. Särskilt över pennan. På något sätt har alla bra bläckpennor lyckats leta sig bort från mitt trygga grepp och kvar har jag bara haft skitpennor som klumpar sig och spottar mig rätt i ansiktet. Så jag är jätteglad att äntligen få skriva med en penna som matchar min elegans. Ballograf ska det vara och inget annat, som till exempel Pilot, som är värst och som jag hatar.

Magneterna, som ser ut som gnistrande silvermetall, är egentligen gjorda av typ giftigt pfalafel-plast som lägger sig i dammet och ger mina barn genetiska skador, så de rekommenderar jag inte. Men visst ser de snajsiga ut. 

Whitelines är anteckningsblock som jag gillar jättemycket och nu har de kommit med en ny funktion som heter ”automatic scanner” vilket innebär att jag kan föra in mina anteckningar till mobilen med ett knapptryck. 

Jag har testat! Jag valde att härma denna illustration och scanna, och så här blev resultatet: 

Allt man behöver göra är att ladda ner whitelines-appen till sin mobil och sen är det bara att köra igång. Jag är osäker på vad jag personligen ska ha det till men vem bryr sig, det är en cool funktion och den fungerar.

Idag var vi på barnkalas och när vi åkte hem såg vi massor av glada människor. Dels har det varit/är Westpride med regnbågsflaggor och evenemang överallt. Men så är det tydligen nåt som heter Summerburst också som är nåt återkommande som betyder att massa DJs samlas och spelar ett tag. Jag hade aldrig hört talas om det fram till idag men tydligen är det allmänt känt, till och med gamla gubbar vet vad det är.

Och när jag såg alla människor som var på väg till Summerburst, alla glada lite smålulliga människor med begynnande brännor, så blev jag stenledsen. 

För jag tycker inte att det verkar kul alls. Jag fick förklarat för mig vad Summerburst är och jag tycker att det låter som ett öde värre än döden. Jag skulle hellre få mina fingernaglar ansade av en oförsiktig tandlös hund än att spendera flera timmar, kanske en hel natt, ihopklunsad med massa främlingar till ljudet av jättehög musik och så till på köpet massa blinkande lampor och kanske dimma från en rökmaskin.

Så varför blev jag ledsen då? Jag kommer till det.

Det finns en annan sak som jag mer eller mindre har kommit över nu, men som gjorde jätteont förut: festivaler. 

Det fanns knappt nånting som kunde göra mig lika ledsen som när folk pratade om festivaler. För folk de lät så glada, och jag kunde knappt tänka mig något värre än det de pratade om. Allvarligt talat tycker jag att festival verkar värre än Summerburst. Folk ler och har sagt att jag missförstår, att festival verkligen är JÄTTEKUL av den ena och den andra orsaken. Men det spelar ingen roll vilken orsak folk väljer till att förklara varför festivaler är kul. Det låter stentrist och hemskt och kräk-usch.

Så varför blir jag ledsen då? 

Jo jag tror att det är såhär att JAG KÄNNER MIG HELT FRÄMMANDE PÅ MIN EGNA PLANET. Ofta förstår jag inte andra människor men aldrig blir oförståndet så starkt som när folk älskar att gå på såna här vansinnestillställningar. Och jag förstår ju samtidigt  att det är helt ”normalt” och ”vanligt” att vilja det, det står att läsa i varenda tidning och överallt, folk ÄLSKAR bökiga saker som låter mycket, så jag blir helt förfärad! För jag förstår absolut inte vad det är som drar!

Och det är det som gör mig ledsen. Min oförmåga att förstå.

Tänk dig om alla i din närhet bara älskade att gå till ett ställe där de fick sina naglar bortgnagda av tandlösa hundar. Och alla som berättade om dessa nagelevenemang log, skrattade, och försökte förklara för dig varför det var så himla härligt att få naglarna bortgnagda av dessa vanskapta hundar med OCD-besvär. När du ba ”är det inte bättre att sitta hemma och peta sig själv i naveln hela kvällen än att gå dit?” så skrattade människor åt dig å liksom  ”men du förstååår ju inte!! man får träffa så många galna hundar!! Och de skäller dig rakt i ansiktet till du får tinnitus!!”

Och du försökte och försökte verkligen förstå. Du såg folk du älskar att umgås med gå dit, glada i hågen, hand i hand. De skrattade, sa ”kom!”.  Men allt du lyckades tänka var: jävla galningar.

Ledsenheten beror på en känsla av att dels vara utanför men också en känsla av att vara dum och inte kunna fatta de mest basala ting. Men både ni och jag kan vara lugna för jag håller på att genomgå en process och jag tror att jag så småningom kommer kunna förstå både intellektuellt (denna del har jag redan greppat) och känslomässigt (denna ligger jag lite efter på ibland) att jag vare sig måste eller kan förstå allt, och ibland inte ens de mest ”normala” ting i samhället. Dats just the way life is typ.

(länk till videon på youtube)

Dubbelbestraffningen är en metod vars syfte är att hålla människor på en tunn linje av ”accepterat beteende”, aka ”på plats”. Detta innebär att det egentligen bara är ett enda beteende som är rätt, och bryter man det beteendet på minsta sätt så måste man straffas och skrämmas tillbaka till den smala linjen igen.

Nedan är det tydligt vad det så kallade ”accepterade beteendet” är enligt mannen i konversationen. Det accepterade beteendet är att helt enkelt ”frivilligt” välja att vara tyst och nöjd. 

(detta är en vän på fb och tråden handlar om en film från ett Fi-möte han tyckte var töntig. Utseendepratet är bara ett tramsigt försök av honom att vara provokativ)

Denna taktik är väldigt vanlig bland människor som vill hålla andra ”på plats” (dvs den plats de bestämt åt en). I dessa fall finns det bara ett sätt att agera på och agerar man inte på det sättet så agerar man fel och är då värd att nervärderas och hånas.

Samtidigt vill de gärna pådyvla en att det finns nån form av ”valfrihet” i detta, vilket så klart inte stämmer. 

Patriarkatet och den maniskt binära könsindelningen är en kraft som bestämmer spelutrymmet för båda de utifrån könsorganen bestämda könen. Rör sig en sk ”man” utanför det socialt inlärda könsbeteendet så måste han straffas. En sk ”kvinna” straffas redan från födseln eftersom hon inte är en ”man”, men sedan straffas hon så klart även om hon rör sig utanför det socialt inlärda könsbeteendet för sitt könsorgan. 

Det finns ingen eller mycket lite valfrihet när det kommer till detta. Enda valet man har är att göra vad patriarkatet vill. Valfriheten är slaktad och man är orolig för att passera linjen för vad som är okej. Man blir en slav på ”frivillig” basis.

Eller så skiter man i det och börjar bryta sönder patriarkatet bit för bit i stället. Man typ bryter det, särskådar det och skrattar åt det eftersom det bara blir töntigare och töntigare ju mer man tittar. Alltså kolla bara konversationen med mannen här ovanför. Vad håller han på med egentligen?