…är slumpen. Du KAN inte regissera det här.

Jag vet inte om det är på grund av allt som hänt på sistone eller att jag missat sömn på grund av detta eviga nattgrindande i Destiny (eller en kombination av de båda), men den här gamla Atari-annonsen fick mig nästan att ta till lipen. Det här är ju vad det borde handla om, spelandet. Om det där stora äventyret som skapas någonstans mellan spelare och spel. Det är ju något magiskt. För alla.

Jag och Zlatan har en del gemensamt. Att vi har enormt svårt för Peter Jihde, till exempel. Men det är inte allt. Nu spekulerar jag ju rätt fritt här, men jag tänker att Zlatan – som ju är en gamer av rang – peppar lika hårt på Virtual Reality och Oculus-hjälmarna som jag. Vem delar inte mina framtidsdrömmar, liksom?

Jag hade lyckats missa det Peter Jihde gjorde i Nyhetsmorgon förra veckan. Och på ett sätt önskar jag att jag kunde ha det här osett. Han testade nämligen Oculus Rift. Och släpade samtidigt mina framtidsdrömmar i smutsen, bara genom att vara Peter Jihde egentligen. Han dunkar huvudet i bordet som ”Emil och soppskålen”. Han mansplainar Googles kartong-VR för Tilde de Paula. Han fyller i och bryter av. Och han får liksom allt att svepas in i ett hånfullt skimmer. Classic Jihde.

Se själv, bara. På egen risk.

Brianna Wu är kvinna i spelbranschen. Det är hennes första brott. Hon leder en studio som består enbart av kvinnliga utvecklare – och släppte nyligen ett spel där alla karaktärer är kvinnor. Hon har också skrivit om kvinnosaksfrågor i spelmedia och slänger sig med uttryck som ”systerskap”. Allt det här räcker naturligtvis för att hon ska stöta på kvinnohatarnas dödspatruller.

Men aldrig har det varit så illa som när hon gav sig på Gamergate. De hot (och den doxxning, med mera) som fick Brianna Wu att tvingas ringa polisen och lämna sitt hem kom nämligen efter att hon publicerat en bild med skämt om Gamergate-ivrarna.

De gaters som det fortfarande går att diskutera med hävdar att en av rörelsens grundfrågor är den om censur. Om hur den feministiska konspiration som styr spelmedia tystar ”vanliga gamers” genom att radera kommentarer och trådar på forum där Gamergate diskuteras. Samtidigt som de själva allt för att tysta de röster som höjs mot dem. De ”välartade” gör det genom att försöka få elektronikföretag att sluta sponsra sajter där feminister får komma till tals. ”Rötäggen” gör det genom att skicka hot om död och våldtäkt direkt till feministerna. Metoderna är desamma. Och att de personer som utsätts är kvinnor – och feminister – är ingen slump.

I juli i år publicerade spelsajten Polygon en text av Wu. Texten heter ”No skin thick enough” och handlar om kvinnors situation i spelbransch och -media. I texten slår Brianna hål på myter som omgärdar bilden av spelbranschkvinnor. Om tanken att alla trakasseras, att det inte ska tas på allvar – och att kvinnor i själva verket har det lättare än män att klättra i hierarkierna. Hon intervjuar en rad mer eller mindre framstående kvinnor och länkar till en text, skriven av Leigh Alexander, som handlar om spelkulturen och sexismen. Briannas text inleds med ett citat från ett hatmail hon fått.

”Women are the niggers of gender. If you killed yourself, I wouldn’t even fuck the corpse.”

Hon berättar också att hon inte vågat gå ut till sin bil på kvällstid på ett halvår, på grund av de hot hon mottagit. Och det här var alltså ungefär en månad innan Quinnspiracy, och senare GamerGate, bröt ut. Wu var härdad – och hennes poäng är att alla kvinnor i branschen på ett eller annat sätt blivit utsatta – men ändå inte förberedd på det som skulle drabba henne den här hösten.

Under de senaste veckorna har jag blivit kontaktad av pro-Gamergate-personer i alla mina sociala medier-kanaler. De flesta är enbart intresserade av att peka ut mig som ett exempel på en SJW-journalist som är ensidig, ickeneutral och gör våld på mitt yrkes grundpelare. Jag är en av de där ur den feministiska grupp som konspirerar för att sänka hela gamer-kulturen (missa inte Morgan Ramsays storify om hur feministiska texter egentligen inte ALLS håller på att ta över spelmedia, i själva verket är inte ens en procent av allt som publicerats feministisk kritik eller analys).

De svenska gaters som jag blivit kontaktad av (däribland en av Sveriges ledande ”jämställdister”) menar att jag inte framställt GamerGate på rätt sätt. Att jag inte tagit upp det som startade allt – för dom. För dessa personer var Zoe Quinn-affären bara en bisak. Den riktiga stridsyxan grävdes upp när Leigh Alexander, med flera, började yrka på att begreppet ”gamer” är dött. De gaters som hör av sig brukar peka på hur Leigh haft mage att kalla alla gamers för ”källartroll”, och så vidare. Alexander skrev en opinion piece om vad hon tyckte om den gamerkultur som drev kreativa människor från spelindustrin med hot om våldtäkt. Och för det förtjänar hon – och alla som håller med henne – att tystas?

En av de mest intressanta meta-texterna om Gamergate skrevs av T.C. Sottek på The Verge. Enligt Sottek använder sig Gamergate av samma agitatoriska verktygslåda som den reaktionära högern i USA. Ett påhittat hot pekas ut – någon hotar ditt fritidsintresse eller din rätt att uttrycka dig – och sedan samlas en mobb kring det som identifieras som de faktiska fienderna. Budskapet skickas sedan vidare via nyckelpersoner med stora sociala nätverk. Typ Hollywoodskådisar.

Gamergate var ett begrepp som myntades av Adam Baldwin. Ja precis, skådespelaren Adam Baldwin. En Baldwin som menar att han var liberal när han var ung och dum, men senare kommit på hur världen faktiskt ser ut. I en intervju förklarar han sin syn på de journalister som jagats av Gamergate så här:

”They teach you to “be the change you wish to see in the world.” So you get these game journalists, journalists in general, who want to change the world by invoking social justice, which really just means “have the government be bigger, take more money from people, and institute fairness quotas”— or whatever the hell they define fairness as that day!”

Baldwin ser Gamergate som en del av en större kamp. Det här är en kamp driven med konservativa högerideal. Mot en kraftfull stat, mot skatter och mot kvotering. Ur dessa värderingar kommer Gamergate. Att anti-feminister och kvinnohatartroll hakar på är en oändlig lågoddsare.

Och samtidigt får fler kvinnor smaka på hatet. Nyligen postades stulna nakenbilder på svenska, kvinnliga, speljournalister. Flera hotades.

Brianna Wu har hotats från sitt hem, men hon har inte givit upp. Det får inte vi heller göra. Det här måste få ett slut.

Mitt favoritspel just nu har inte ens kommit ut. Faktum är att det inte ens lämnat crowdfundingsajten Kickstarter än. Och med 47 timmar kvar men bara 10 000 av de 18 000 dollar hittills insamlade ser det mörkt ut. Kanske kommer jag aldrig få chansen att spela Toni Roccas Bear Senpai: Date the Bear of your Dreams. Det känns lite tragiskt.

Dating-simulatorer är ingen nyhet i spelvärlden. Faktum är att romantiska spel av den här sorten funnits typ lika länge som de moderna tv-spelen. Yuji Naka, mannen som brukar tituleras ”Sonics pappa”, debuterade till exempel med Girl’s Garden redan 1984. Sedan dess har det hänt en hel del i genren. Och innan du drar för snabba slutsatser om att det här bara handlar om tunnelbanependlande japanska farbröder och deras tveksamma fetischer: här finns faktiskt plats för mer än bara den stereotypa, manliga blicken (se till exempel Coming out on top, en visuell novell/dating sim). Och Bear Senpai är inte första spelet som inte innehåller storögda mangafigurer heller. Hatoful Boyfriend är aprilskämtet som blev riktigt spel 2012. Hatoful boyfriend är en duvdejtarsimulator som utspelar sig i en dystopisk framtid (vad annars?).

Vill du, som jag, stödja Bear Senpai gör du det här.