I ganska exakt två månaders tid har jag skrivit om Quinnspiracy nu. Det skruvade svartsjukedramat där en sårad man vände sig till internets baksida för att få hjälp att smutskasta sin exflickvän – och som snabbt spann långt bortom kontroll.

Under den här tiden har jag skrivit ett par inlägg i veckan om Quinnspiracy, Gamergate, Notyourshield, Operation Disrespectful Nod, Krampus – och allt vad hashtaggarna nu kunnat heta. Dagligen har det kommit nytt stoff till blogginlägg som känts allt sjukare att skriva. Individer som pekats ut och gjorts till måltavlor för att sedan bli nedskjutna (än så länge bara bildligt, tack och lov) av mobben. Storföretag som valt att ta ställning för anti-feminister. Utvecklare som tvingats lämna branschen av rädsla och ilska. Människor som inte vågat sova i sitt eget hem. Och så nu senast, ett otroligt grafiskt och verkligt terrorhot.

Det har varit två vidriga månader, på många sätt. Två månader då jag tror att vi alla upprepade gånger stannat upp och undrat var det här ska kunna sluta någonstans. Och idag, för första gången, känns det som att det kanske kommit till någon slags vändpunkt. Jag har blivit kontaktad och intervjuad av DN, Västerbottens-Kuriren, Metro och Sveriges Radio för att prata om det här. I dagens P3 Nyheter tas ämnet upp, i Kulturnytt likaså. I New York Times pryder Anita Sarkeesian omslaget idag – och får stort utrymme på fjärde sidan i tidningen. #Stopgamergate2014 trendar på twitter. Allt fler röster höjs mot det här nu. Men spelföretagen fattas fortfarande.

Men samtidigt är det viktigt att förstå att det här inte är ett problem som uppstod i och med att Zoe Quinn blev utpekad i augusti. Spelbranschen har enorma mångfaldsproblem – och slutprodukten är ofta ett bevis på just detta. Spelkulturen är på sina håll otroligt misogyn och hård. Anita Sarkeesian har blivit hotad till livet i flera år. Svenska speljournalister har blivit hackade, fått privata bilder publicerade – och i vissa fall till och med fått ordet ”DÖ” skrivet i bajs på sin ytterdörr.

Och när Petter Hegevall, chefredaktör för ”Europas största speltidning” – gratistidningen Gamereactor, intervjuas av Sveriges Radio berättar han att han tycker att debatten om sexism i spelbranschen gått för långt.

– Givetvis finns det plats för det och det tycker jag ska ske, men sen tycker jag inte man ska tappa fotfästet som jag tycker att många spelmedier har gjort, inte minst i Sverige och inte minst de senaste två åren.

Det här är alltså samme Hegevall som listat ”Spelvärldens skrytigaste strutar” till förmån för bröstcancerforskning. Som tycker det är larvigt att Pressbyrån tar ställning för Pride och HBTQ. En person som driver en gratistidning som har stort genomslag bland pojkar i yngre tonåren – och som på allvar tycker att debatten om sexism i spelbranschen gått för långt.

En liten reality check, Petter: det har den inte. Alltså på riktigt inte. Däremot är det EXAKT vad Gamergate-hetsarna vill få oss att tro.

Spelbranschen har stora problem, men det som blivit tydligt är att spelkulturen – och MÄNSKLIGHETEN – har större problem. Gamergate handlade aldrig om journalistik eller om pressetik. Det var bara en genialisk rökridå för en hatkampanj riktad mot kvinnliga spelutvecklare och feministiska journalister. En hatkampanj som springer ur ett högerkonservativt amerika – och som bär många likheter med hur högerextrem propaganda brukar produceras.

Spelföretagen behöver stå upp och säga ifrån nu. (De svenska) speltidningarna med. Det funkar inte att bara stå tysta och titta på, i rädsla för att bli olönsamma eller irritera sin läsekrets. Vi MÅSTE ta diskussionen.

Kanske har vi passerat det värsta nu. Kanske kan vi dra oss tillbaka, slicka våra sår och på något sätt ta oss vidare. Kanske kan vi alla tillsammans försöka definiera hur vi vill att spelkulturen ska vara – och komma fram till att det ska vara en plats där alla får vara med?