Solliden, juli 2016. Kungafamiljen.
H.M. Konung Carl XVI Gustaf / HM King Carl XVI Gustaf; H.M. Drottning Silvia / HM Queen Silvia; H.K.H. Kronprinsessan Victoria / HRH Crown Princess Victoria; H.K.H. Prins Daniel / HRH Prince Daniel; H.K.H. Prinsessan Estelle / HRH Princess Estelle; H.K.H. Prins Oscar / HRH Prince Oscar; H.K.H. Prins Carl Philip / HRH Prince Carl Philip; H.K.H. Prinsessan Sofia / HRH Princess Sofia; H.K.H. Prins Alexander / HRH Prince Alexander; H.K.H. Prinsessan Madeleine / HRH Princess Madeleine; Herr Christopher O’Neill / Mr. Christopher O’Neill; H.K.H. Prinsessan Leonore / HRH Princess Leonore; H.K.H. Prins Nicolas / HRH Prince Nicolas

Den allra svåraste politiska uppfattningen att respektera är på flera sätt republikanismen. Att Sverige skulle avskaffa kungahuset för att på så vis bli mer demokratiskt och modernt. Införandet av republik är en viktig tillämpning av principen om alla människors lika värde, menar republikanerna som bekant.

Republikanernas motståndare, det vill säga vi monarkister, brukar sällan argumentera emot republikanerna på just den punkten, men i stället åberopa hur oerhört mycket PR som Sverige får genom kungahuset, att det är en positiv nettoinvestering eftersom rollen de spelar är värd så mycket mer än apanaget de kostar, att kungahuset är en uppskattad symbol med stort folkligt stöd och att traditioner är viktiga, samt att alternativet vore en tråkig, oinspirerande president som Margareta Winberg eller Anders Björck.

Alla dessa argument emot en republik är säkert sanna, men jag skulle vilja framhärda det mer kontraintuitiva argumentet att demokrati och modernitet tvärtom garanteras av det monarkistiska statsskicket. Dess stabiliserande, tryckutjämnande funktion är en garant mot en kullkastning av det demokratiska och moderna samhället. Detta blir aldrig så tydligt som när kungen jultalar, som han gjorde i dag.

Republikanernas missuppfattning, så som jag ser det, när de försöker framhärda sina principer, är att inget samhällsbygge är linjärt, utan baseras på en rad paradoxer, eller vad som synes vara paradoxer. I Sverige till exempel statsindividualismen – alltså kombinationen av en stor stat och en kultur som betonar individen och ett samhälle med stor individuell frihet – men också att vi är ett av världens bäst fungerande demokratiska länder samtidigt som vi är en konstitutionell monarki.

Precis som många andra av världens bäst fungerande, och längst levande, demokratier; Nederländerna, Storbritannien (och hela det brittiska samväldet), våra två skandinaviska grannländer Norge och Danmark.

Människors kollektiva medvetande är helt enkelt inte anpassat för att precis alla enande symboler ska bytas ut i 4- eller 8-årscykler. Det skapar en obekväm inkontinuitet.

Även George Orwell begrep detta, och kallade sig (åtminstone under delar av sitt liv) för “Tory anarchist”, med bemärkelsen att Storbritannien – och då i synnerhet dess överklass – gärna fick behålla gamla traditionstunga institutioner som kungahuset och Eton, parallellt med att man liberaliserade allt annat, och att det till och med kunde finnas en poäng med den dualismen.

Orwell insåg att samhället behöver sina avsättningsytor, och tar man bort alla är det inte troligt att något blir mer modernt eller demokratiskt, utan snarare att en reaktionär motreaktion skapar en tillbakagång. Därför är det allra bästa att behålla de som åsamkar minst skada i förhållande till sin funktion, och monarkin är verkligen en väl värd investering i det avseendet. Den ringa kostnaden för dess höga affektionsvärde är en billig försäkring som gör Sverige stöttåligare.

Dogmatiska förhållningssätt, som den svenska republikanismen (ja, den är mycket mer dogmatisk än min anständigt moderata monarkism), har ofta motsatt effekt i stället för den uppsåtliga. Även om den uttalade intentionen med att avskaffa kungahuset är att göra Sverige mer demokratiskt, är det inte alls säkert att det kommer bli så, då ‘the road to hell’, som bekant, är ‘paved with good intentions’ – och fullt möjligt att det kommer bli precis tvärtom den dagen Sverige hamnar i ett instabilt läge.

Så hur vet jag att mina teorier stämmer, att kungahuset de facto spelar en viktig funktion i att minska risken för att Sverige ska avdemokratiseras och/eller avliberaliseras? Svaret är att jag inte vet det med säkerhet. Det är svårt att forska fram kausala samband mellan kombinationen konstitutionell monarki/liberal demokrati (som Sverige) och ökad stabilitet/välstånd/demokratigrad, inte minst då urvalet är för lågt i förhållande till de påverkande faktorerna, för att med tillförlitlighet kunna utröna några slutsatser. Knäckfrågan är om en liberal demokrati som också är republik löper större, eller mindre, risk att försjunka ned i en dålig spiral i händelse av en kris än en liberal demokrati som också är konstitutionell monarki. Men vi vet inte. Ingen kan säkert veta.

Min teori är med andra ord inget annat än en hypotes. Men om vi gissar att det är 60 procents chans att hypotesen stämmer – det finns ändå en del i människans beteende som talar för det och en del annars svårförklarliga samband – och kanske 10 procents chans att det förhåller sig precis tvärtom, då är ett upprätthållande av ett monarkiskt statsskick fortfarande en försäkring som är väl värd sitt pris.

Hur jag än vrider och vänder på det blir det enda rimliga att behålla kungahuset. Därför har jag mycket svårt att sympatisera med republikanernas naivt idealistiska pseudorationalism, och att de inte för en sekund tänkt tanken på att republikens införande tvärtom skulle fälla krokben för deras egenuttalade ideal.