Jag och David. Kings of Rio.

Jag och David som jag är med i Rio de Janeiro har reflekterat över en sak: att befinna sig på bortaplan sätter alla vanliga regler om vilka människor man interagerar med ur spel. När man inte är i sin hemmiljö umgås man plötsligt mycket bredare, träffar folk lite slumpmässigt som man aldrig skulle ha blivit vän med hemma i Stockholm, eftersom man egentligen är för olika. Man befattar sig med de som dyker upp, vilket kan vara ungefär vem som helst. Och man antar att alla som bor i staden är experter. Som att det är en merit i sig och automatiskt kvalificerar personerna att vara din reseguide.

Om man föreställer sig att jag hade besökt Stockholm för första gången hade det nog sett ut ungefär såhär om jag hade agerat på samma sätt som jag gör när jag är på besök i en ny stad, som Rio nu eller Belfast i november:

Jag landar på Arlanda och tar mig sedan till mitt hotell. Låt säga att jag bor på Scandic Malmen vid Medborgarplatsen. Efter en lång resa är jag trött och hungrig och beger mig ut ur hotellet för att hitta någonstans att äta en inte alltför omständlig middag. Snett över Götgatan ligger ett ställe på hörnet som heter Snaps. Det ser trevligt ut. Jag går dit. Av en slump får jag ett bord bredvid fyra medelålders män som verkar vara infödingar. De är ganska fulla och därmed också ganska pratglada, de undrar var jag kommer ifrån och vad jag gör i stan. Eftersom jag inte har gjort så mycket research på förhand frågar jag dem om vad jag borde göra och var jag borde gå under vistelsen. De fyra männen är kompisar från Jakobsberg; en är brevbärare, en är it-tekniker, en är mellan jobb och en är banangrossist. De går ut ungefär tio gånger om året. Men inget av detta vet jag. Jag vet bara att de är trevliga lokala invånare som berättar saker jag inte visste för mig. Att det finns en bra köttrestaurang som jag borde gå till som heter TGI Fridays, dit några av männen brukar gå med sina familjer emellanåt och som de är väldigt nöjda med. De tipsar om en bar i Gamla Stan som heter Temple Bar, och berättar att sky baren i Skrapan längre ned på Götgatan är Stockholms bästa bar i upscale-segmentet. Jag går till ställena de har rekommenderat, och sedan far jag hem, lämnad med en känsla av besvikelse på Stockholms uteliv.

I Stockholm är det ganska otroligt att jag skulle fråga en förtidspensionerad alkoholist på Gröne Jägaren om var jag ska gå någonstans för att få en bra kväll. Men i Belfast kom jag på mig själv med att göra just det. Randomiseringen av vem som blir ens närmsta rådgivare och umgänge när man är bortrest är ju både positiv och negativ. Det finns en charm i att lägga sin tillvaro i en burk och skaka om, men samtidigt är det förstås också vansinne.