Flera nya frågor har inkommit om föräldraskap och jag fortsätter svara efter bästa förmåga.

Vad gör man om man får ett trist barn helt utan personlighet?

Barnets personlighet definieras tidigt. Den är ganska utkarvad redan i treårsåldern. När barnet blir vuxet är personligheten helt satt. Om hen gör ett personlighetstest därefter vid olika tillfällen under livet så kommer utfallet alltid bli detsamma. Man kan naturligtvis förändra saker även då, men inte sin grundläggande person. Men man “får” inte ett trist barn utan personlighet. Det är ett resultat av att man har gett barnet en kulturlös start på livet. Om barnet blir trist så är det utan undantag för att barnet inte har stimulerats intellektuellt genom en mångfald av aktiviteter. Begåvning och karakteristik kommer från kulturella upplevelser och det mesta av det där sätts som sagt mycket tidigt. Jag har en vän som är särbegåvad och en utmärkt person även på andra sätt. Hans föräldrar började ta med honom på museum en gång i veckan när han var två år gammal. Om barnet blir rikt på upplevelser och erfarenheter med inslag av vuxenhet redan i den ålder då det mesta av ens personlighet konstrueras, då har man ingenting att oroa sig för. En annan viktig aspekt av detta är att redan från tidig ålder behandla barnet som en riktig person, och inte som ett barn. Vuxna som ska sjunka till barnens nivå när de interagerar gör barnen en otjänst. Det är upp till barnet att höja sig till den vuxnes nivå, inte tvärtom. På så sätt utvecklas en personlighet. Barn bör öva mycket på att umgås med vuxna, de ska ju ändå bli vuxna till slut. Det är det som är tanken.

Jag undrar vad som är mest gynnsamt för barnet, att växa upp i stan eller på landet?

Frågan är felställd. Det handlar nämligen inte om stad och land, den saken är av underordnad betydelse, det viktiga är att barnet växer upp i en blandad miljö, i stället för en oblandad. Barnet måste vänja sig vid olika miljöer och olika sammanhang, samt olika sorters personer. Låt barnet växa upp i en skärningspunkt. Det låter sig göras i olika tätbefolkade miljöer och på olika sätt. Sedan är det såklart många gånger något lättare, mer praktiskt, att åstadkomma just detta i en mer tätbefolkad miljö.

Ska man köpa nya prylar eller härja runt på Blocket?

Hmm, en svår fråga. Jag skulle tro att en kombination är det bästa. Om man bara köper second hand är risken att det speglar av sig på barnet. I värsta fall blir barnet som Pentti Linkola (vet du inte vem det är finns det en förhöjd risk att även ditt barn bli okunnigt). Men att bara köpa nytt blir dyrt och för lyxigt, då är risken i stället att man när ett glupskt barn vid sin barm.

Ska man ta reda på kön eller låta det bli en överraskning vid ankomsten?

Varför skulle man inte ta reda på det? I valet mellan koll och inte koll ska man alltid välja koll.

Vad är ett lämpligt namn på ett människobarn?

Detta är den svåraste frågan av alla. Och det ska sägas, att namn och avsändare måste hänga ihop. Det är kombinationen av det ena och det andra som skapar ett bra namn, att prata om namn på ett så generellt sätt blir för schabloniserat. Namnet ska stå i zenit i förhållande till personen. Då är det ett bra namn. Och vad som är rätt namn för person x vet man ju inte säkert förrän efter nedkomsten. Men jag skulle tro att ett bra namn för ert barn skulle kunna bli. Eftersom både du och din fästmö har vanliga son-efternamn kan det vara en god idé att låta förnamnet bidra med unicitet. Men det får inte kännas för sökt heller. Sökt unicitet är det värsta som finns.

Meta-fråga: Är föräldrars tolkningsföreträde i frågor som rör barnuppfostran ett resultat av den identitära rörelsens framsteg, eller har det ”alltid” (alltså även för typ 10 år sedan) varit så att föräldrar påstår att de vet mer om hur det är att ha barn?

En intressant frågeställning. Det är möjligt att den identitära rörelsens framsteg, som du nämner, har förstärkt detta beteende, men jag tror i ärlighetens namn att föräldrars besserwissermentalitet framförallt är biologiskt programmerad. Det behövs dock mer forskning på området.