Kära couscous. Jag tyckte inte om dig från början. Och med från början menar jag på den tiden du började dyka upp hemma hos kompisar när man åt middag, och på caféer i rostfria små kantiner ur vilka du portionerades ut som följd på frågan ”couscous eller pasta?” när man beställde en sallad. Jag tyckte att du var menlös och saknade karaktär. Du var ofta blöt och trött, jag såg ingen mening med att försöka lära känna dig. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att om man behandlar dig väl och med respekt blommar du upp och överraskar. Ibland har jag till och med kommit till en fest och funnit att du är festens mittpunkt, den alla dras till och vill vara med, den alla vill ha mer av.

Tyvärr har inte alla tålamod med dig på samma sätt som jag har. De flesta, faktiskt. Därför tänker jag ta fram linjalen och smälla dem på fingrarna, för det är dags att korrigera misstaken som begås när couscousen ska lagas. Välkomna till couscous-skolan, en kurs i fem enkla steg där du får lära dig allt om vad du gör för fel (och hur du korrigerar dina misstag).

1. Att koka couscous i vatten
Vad i… tänker du nu, men så är det. Använd istället buljong, helst av allt “riktig” buljong som du knåpat ihop med dina egna små händer, det blir allra godast. Men jag måste slänga in en disclaimer här: jag tycker egentligen inte att sådant buljongsnobberi hör hemma i vardagen, det finns massa bra koncentrat och pulver där ute, så känn något mindervärdeskomplex över sånt. Skulle du inte ha något av dessa buljongalternativ hemma kan du snabbt fixa utmaningen genom att slänga i några smaksättare: en stjärnanis, en vitlöksklyfta som du bankat ihjäl lätt, en halv gul lök, kanske en klump ingefära. Gräv i skåpen och improvisera.

2. Att skippa saltet
Som sagt, välkommen till couscous-skolan. Det första frågeställningen vi ska gå igenom är: Vad är egentligen couscous? Svar: Couscous kommer till världen genom att man blandar durumvete med vatten för att sedan forma till små korn. Man kan alltså, utan att ljuga allt för mycket, påstå att det är en typ av pasta. Om vi nu visualiserar hur pastakokning går till kan vi snabbt konstatera att vattnet saltas innan pastan går i. Gör man inte det blir smaken på pastan fadd och intetsägande. Couscous är inget undantag.

3. Skolka från flufferjobbet (ursäkta, kunde ej motstå skämtet)
Kompakt och slabbig couscous gör ingen glad. Fluffig och luftig däremot, oj oj. Den första regeln är att aldrig röra om med en sked (klump-mayhem!), ta hellre något spretigt föremål som en gaffel, och den andra är att ta dig tid att göra uppfluffningsmomentet ordentligt. Att bara stoppa ner en gaffel i kastrullen och röra runt lite räknas inte – helst av allt ska du lägga ut alltsammans på en bakplåtsklädd plåt, och använda fingrarna för att försiktigt smula isär kornen. Varje korn räknas.

4. Överkrydda
Detta är väl om något en smaksak, vill man go crazy ka man naturligtvis göra det. Men! Har man lyckats med kokningen får man ett resultat som är nötigt, kryddigt och nästan lite sött. Det är inga högljudda smaker och måste behandlas varsamt, men de får gärna bekanta sig med lite olivolja, en klick smör som får smälta ned, salt och peppar eller färska örter. Låt couscousens egna smak vara stjärnan istället för att balla ur med harissan.

5. Servera couscousen kall
Rykande het eller rumstempererat är grejen, aldrig kall. Kall couscous bildar dessutom gärna klumpar. Och du minns kanske vad vi sa om klumpar.

Bra! Vi samlas igen nästa vecka för tentamen. Och som vanligt blir jag (och eventuellt fler än mig) glad om misstagslistan fylls på i kommentarerna.
/Slaktarn