Inkokt fisk. En maträtt jag länge trodde att bara tanter lagade. Nu vet jag bättre, för det visade sig att även jag sysslar med sånt, och jag har åtminstone en handfull år kvar tills tantåldern infinner sig. Igår lagade jag inkokt lax med kokt potatis, hovmästarsås och sparris. Och det var just sparrisen jag tänkte att vi kunde rikta blicken mot idag.

En favoritgrej just nu är nämligen att bryta sparrisarna i halvor, eller tredjedelar om man är på det humöret, för att sedan kasta de i en stekpanna med smör. Det ska svida till ordentligt, ta färg, till och med bli lite sotigt. Snabbt, så att de inte blir mjuka. Ös på nymald svartpeppar och någon örtkrydda beroende på vad som ska ätas till, färsk rosmarin är inte så dumt. Men igår blev det dill.

Så fånigt ibland, att man kan känna sig uppiggad av göra en så futtig förändring i tillagningen som att steka istället för koka. Men så är man ju också en ganska enkel varelse.