Svårt med rubriksättningen här känner jag. Jag vill berätta en grej om oliver, ett sätt att flärdifiera sånna otrevliga burkoliver, men ”fattiga oliver” låter mer som som att man skulle behandlat en oliv på samma sätt som en fattig riddare, det vill säga att dränka den i en blandning av ägg, mjölk och mjöl för att sedan steka den. Det har inget att göra med verkligheten. Svårt, som sagt.

Men nu till det väsentliga! Burkoliverna. Inte ens dess egen mor kan väl känna kärlek till den svarta urkärnade burkoliven: de är blaskiga och har en suspekt svagt metallisk smak, med en konsistens som påminner om krita som mjukats upp i vatten. Dilemma: ibland är den svarta urkärnade burkoliven det enda man har, alternativt det enda man har råd med. Står du där med en näve sånna i handen är det rimligt att du ställer dig frågan: hur ska jag kunna vända detta till något positivt? Jag har, som så ofta även annars, svaret. Och det är att du halvtorkar dem i ugnen.

Häll av burkisarna i ett durkslag, stjälp ut på en plåt (se till att de inte ligger för tätt, de bör ha lite luft mellan sig) och ställ in i ugnen. Sisådär 180 grader i tjugo minuter borde göra susen – då har du plötsligt en produkt som smakar mer och dessutom har en trevligare konsistens. De blir mer smakkoncentrerade, torrare (uppenbarligen), men fortfarande lite tuggiga. Kör du dem ännu längre i ugnen torkas de helt, och får en annan karaktär, som även den är ganska trevlig. Den semitorkade oliven har dock en kvalitet jag uppskattar mycket, nämligen att de ser precis ut som små svarta klämvänliga nallebjörnsnosar. Inte för att påstå att dessa är något annat än goda, men när allt annat fallerar kan en positiv association som nallebjörnsnosar rädda dagen.

God helg!
/Slaktarn