Ofta tänker jag: nu vill jag ha en öl och något friterat. Ungefär en fjärdedel av gångerna ser jag till att drömmen blir verklighet. Det är nämligen bra att hålla sig själv på halster ibland, speciellt när det gäller fet mat och öl.

Senast jag tänkte att jag ville ha en öl och något friterat lät mig själv få det jag ville ha. Det var på en strand, jag hade precis bränt mig på framsidan av benen, och lyckligtvis låg det en för ändamålet lämplig restaurang bara några sandiga kliv bort. Eftersom allt det här utspelade sig på en ö i Grekland var utbudet av det friterade av grekisk natur. Något som förekom på var och varannan meny, och som jag där och då fick tillfälle att beställa in, var zucchinifritters. Inte friterade, men stekta i så pass mycket olja att de ändå obemärkt kan ta sig in i utmärkt-till-en-öl-kategorin.

Ett sidospår: Jag har svårt att översätta det engelska ordet ”fritters” till något som låter aptitligt på svenska – det rör ju sig om en slags biff, nästan alltid en grönsaksbaserad biff, men ordet ”biff” fungerar inte. Plätt kanske? Näe det har inte heller den klang jag eftersträvar. Har ni några förslag så mottages dessa med stor tacksamhet i kommentarerna.

Zucchinifritters med fetaost

Ej i bild: 1 st kall öl

1. Riv 800 gram zucchini grovt och krama ur så mycket vätska du förmår. Blanda 2 dl vetemjöl med tre ägg och 1 tsk bakpulver. Smula i ett paket (150 gram) fetaost och rör ner zucchinin. Här går det också bra att ösa ner valfri färsk ört – mynta tillexempel, eller ett lass persilja. Jag brukar inte salta då fetaosten är ganska salt i sig, men en skur svartpeppar har ju ingen dött av.

3. Hetta upp någon neutral vegetabilisk olja till medel/hög temperatur i en stekpanna du litar på – och snåla inte – och stek plättar i önskat format tills de antagit en tjusig gyllenbrun färg.

4. Servera direkt och med någon typ av dippsås! Här är en god som också har fördelen att den är svinenkel att få till: blanda 2 dl grekisk yoghurt med ett par rejäla nävar finhackad dill och mynta, salt och peppar.

Nu har du en magisk formel för att bota själslig vånda, alternativt höja stämningen när du och din bästis ska ses och uppdatera varandra om vad som hänt i sommar. Varsågod! Bon appétit.
/Slaktarn

Någonstans där jag kan gå upp ur sängen på morgonen och rakt ner i havet, någonstans där vi jag kan vila. Någonstans där det finns en terass med en utsikt. Ungefär så var de officiella kriterierna på den två långa semester jag nu närmar mig slutet av.

De inofficiella kriterierna var att det ska finnas god mat att äta, att semesterboendet ska ha ett kök där jag kan laga mat när det blir för slentrianmässigt att äta ute, om så bara för att få till en omelett eller en bloody mary eller en simpel pasta. Kraven skulle visa sig bli kniviga att uppfylla, vi hade väntat för länge med att boka. ”Hurry up, Europe is almost full!” varnade AirBNB i rött när vi grävde efter boenden. ”Only 10 % of our listings are not yet booked!” En svettdroppe bryter ut i pannan. Vad gör vi? Struntar vi i det där med havet? I terassen? Struntar vi i köket? Strutar vi i priset?

Svaret kom i form av ett litet hus på den grekiska ön Paros. Vitkalkat och inhägnat av en stenmur, vinrankor och tio steg från stranden. Kök. En terass. Dyrt, men inom ramarna. Vi tar det bestämde vi. Men inom mig malde en oro: hur ska det bli med maten? För sanningen är att grekisk mat aldrig varit någon favorit. Det skall dock tilläggas att de enda substantiella upplevelser jag har av grekisk mat är en och annan souvlaki/moussaka/dolmades på valfri stockholmsgrekisk taverna kategori mindre ambitiös, ett par tusen kilo fetaost utportionerat på sallader och pastarätter, och så den där semestern på Naxos när jag var såpass liten att ingen av de vuxna trodde på mig när jag sa att hamburgaren jag fått in smakade konstigt. ”Nu äter du upp, skrapa tallriken!” förmanade farmor, och jag gjorde det för det är så man gör, men när jag var klar reste jag mig upp och stapplade iväg några steg och kräktes upp alltsammans på trottoaren. (Sensmoral: även barn kan ha rätt när det gäller skämt kött).

Inför resan gav jag mig på att samla in tips kring den grekiska maten från min omgivning. Alla sa samma sak när de hörde talas om min oro för att detta inte skulle bli den matresa jag så innerligt längtade efter. De hade alla ätit mycket bra mat i Grekland. När jag frågade vad det lite mer specifikt hade varit för rätter svarade de saker som: jättegoda tomater, fantastisk fetaost, underbara oliver. ”Du kan säkert få fantastisk grillad fisk och goda skaldjur”, hejade min mamma på. Okej, det är ett råvarornas land vi har att göra med här, det kan jag ta, tänkte jag och såg fram emot att handla och laga till det jag handlat i det lilla köket.

Elva dagar senare tycker jag mig ha insamlat tillräckligt många matupplevelser för att avlägga någon slags rapport. Inte en rapport om det grekiska köket i sin helhet, för hur ska någon någonsin kunna göra det på elva dagar, utan om det jag ätit och sett och lagat denna plats på denna ö. För att detta inte bara ska bli en enda lång introtext vill jag redan nu släppa ifrån mig några punkter:

1. Här svämmar över av katter. Jag vill gärna få kontakt med dem, och kämpar för att få till detta, men förstod snabbt att de inte är intresserade av varken mig eller av någon annan om det inte finns något ätbart att utvinna ur kontakten. Jag har släppt ifrån mig allt från grillade räkor till chips som offergåvor bara för att erfara hur de sekunden senare hugger efter min hand när jag försöker klappa dem. Jag uppskattar dock att de är ärliga med sin girighet och så markant väsenskilda hundar, vars stackars hjärtan tycks vara så öppna och angelägna om att älska och älskas att de gör sig lätta att såra. En katt låter sig bjudas, men aldrig ägas, och därför aldrig såras. Och här i de övergivna katternas förlovade land visar de upp hela sitt spektrum av listigheter.

2. Det godaste jag ätit hittills var något mycket oväntat: en impuls fick mig att beställa in en förrätt som inte beskrevs med något annat än ”svamp” på en restaurang i den lilla bergsstaden Lefkes. Det visade sig vara en oattraktiv hög av champinjoner i brun sörja, som måste fått den mest fantastiska behandling av kryddor och vin. Jag har flera gånger sedan dess återkommit i tanken till denna rätt och ångrat att jag inte tog reda på receptet eller åtminstone beställde in en runda till.

3. Den traditionella grekiska rätten pastitsio har misslyckats med att imponera, trots två försök på två olika restauranger. Det som i teorin verkat vara en bra idé, en slags grekisk makaronilåda med bechamelsås och lammfärs som enligt vissa källor ätits sedan innan det trojanska kriget, har i praktiken varit en enorm äggstanningsdallrande kub av överkokta slangliknande makaroner. Jag ger härmed upp mina försök att uppskatta denna rätt och återgår till äggfritt lasagnedyrkande.

Såhär ser pastitsio ut. Bilden kommer härifrån för jag tog ingen egen!

Fortsättning följer. Στην υγειά σου!
/Slaktarn

Jaha nu blev det lite som det blev, jag kom hem från semestern och fick med ens häcken full, som det ju brukar heta. Rapporteringen kom således av sig lite. Men för att knyta ihop Amalfi-säcken tänkte jag använda mig av ett format jag håller mycket kärt, nämligen att lista saker. Lite diffus beskrivning kanske, men vad gör väl det när det är jag själv som är herre på denna blogg till täppa: här kommer resten av mina matupplevelser, i form av en slags blandad resekonfekt utan inbördes ordning. Mums, ellerhur.

1. Drinkpickles

När det är varmt är det extra gott att ta sig en god pickle, nästan som att vinägern punkterar hettan en aning. En ursäkt att göra det är att samtidigt ta sig en god drajja, det är nämligen inte så dumt ihop. Just till nämnda drink fick jag en mycket god liten syltlök. Små, delikata och inlagda i balsamvinäger istället för gammal vanlig bruksvitvinsvinäger.

2. Pasta vongole

Vad annars? Just denna musselanrättning hade sällskap av en pastaform jag inte kan namnet på och aldrig sett hemma. Som en femtoncentimeters knubbig och skruvad spaghettiflärp. Någon som har en eventuell korrekt benämning?

3. Spatlarna

I huset vi hyrde fanns ett kök, och i det köket fanns ett gäng spatlar i trä som fick mitt hjärta att banka lite hårdare. Insåg hur vansinnigt förtjust jag är i den här typen av matlagningsredskap, gamla skruttiga trotjänare i trä som säkerligen sett både det ena och det andra i sina dagar. Oftast nedärvda från någon familjemedlem som tycker sig ha för många. Själv har jag av oförklarliga skäl inte en enda, vilket ju inte kan benämnas som något annat än helt jävla sinnessjukt (donationer mottages tacksamt).

4. Auberginer

Vad bra det är på auberginer, italienarna. Och vad otroligt dåliga vi är är i Sverige. Känner man att man är en av dessa sopor är ett sätt att närma sig auberginen att läsa det här gamla blogginlägget, ett annat är att laga melanzane alle parmigiana, en mig personligen ohotad favoriträtt bland grönsaksgratängerna.

5. Börja dagen bra

Varje dag, en MVG+frukost inklusive extra allt.

6. Bar Bruno

Under en avstickare till Positano passade vi på att besöka Bar Bruno, en liten restaurang belägen på en av vägarna som snirklar sig upp och ut ur staden. Restaurangen på ena sidan gatan, serveringen på andra. Maten var verkligen rasande god, jag åt dagens fisk som tillagats inslagen i foliepaket tillsammans med ett gäng örter, potatis och morötter, en underbar hummerpasta, och en slags päron/smördeg/mascarpone-komposition till efterrätt. Att säga att utsikten var fin är en grav underdrift, men hur många superlativ ska man behöva ta i sin mun egentligen? Jag lägger in några extra bilder istället.

7. Mackan

Ibland räcker det med en jäkligt god macka för att man ska glömma sina bekymmer sorger och besvär. Den här tillexempel, perfekt i sin enkelhet: bresaola, ruccola, jätteflagor parmesan, mycket pressad citron och olivolja.

Återskapade en grönsaksfri version av upplevelsen samma kväll som vintillbehör innan middagen:

8. Restaurangen på Hotel Caruso

I Ravello finns två hotell kategori otrolig pompa och ståt: Palazzo Avino (där det finns både tvåfaldigt – i alla fall vid något tillfälle, nu kan det vara en – michelinstjärnbelönt restaurang vid namn Rossellinis, och en mysig bar på temat ”lobsters and martinis”). Det andra är Hotel Caruso, som även det är ytterst spektakulärt, och som har en egen hyllad restaurang, nämligen Belvedere Restaurant. Kvällen innan hemfärd gick vi till den sistnämnda, vi hade liksom laddat lite för det, för det såg så jäkla fint och härligt ut på sin upphöjda stenplatå högt uppe bland gränderna i staden. Dessutom hade jag förhandsstalkat stället ordentligt på www, och kunnat konstatera att det ej skulle missas. Det var sannerligen en värdig avslutning, bara miljön gjorde det liksom värt det, speciellt om man som jag tydligen gillar kombinationen överflöd av vita hortensior + överflöd av levande ljus.

Maten var förstås också *något i hästväg*, med sånna där fnissiga pincett-och-pipett-uppläggningar: frasiga skum och såspluppar, små ätbara fluff, kuber och torn. Jag åt först en rätt som de själva valt att kalla ”springtime in the garden”, och det beskriver väl det hela ganska bra – ett antal grönsaker, samtliga tillagade på sitt eget finurliga och fantastiska vis.

Nästa rätt var inte sämre den: är man köttätare och befinner sig på en bra restaurang och ser att de har en rätt på temat äpple och gris på menyn tycker jag att man i nio fall av tio bör slå till. De hade en sådan rätt, och jag slog till. Hurra för det beslutet, säger jag bara.

Vi åt och drack en massa annat också, som för det mesta var lika angenämt som rätterna jag beskrev ovan. Det enda smolket i bägaren var när jag presenterades med menyn, och bedrövat väste till mitt sällskap att det står ju inga priser!!!!. Det visade sig att jag hade fått en slags ”kvinnomeny”, med bara rätterna presenterade utan tillhörande belopp, medan mitt manliga sällskap hade full överblick över både mat och ekonomi. Jag har hört talas om detta men aldrig upplevt det själv, och det gjorde mig vansinnigt paff, lite lätt förnedrad och mycket full i skratt. Någon gång ska väl vara den första, och på sätt och viss kändes det typiskt att det skulle ske just där.

9. Glass

Det har konsumerats stora mängder glass. Godast var en pistageglass vars färg var beigebrun snarare än sådär piggt grön som den kan vara. Det brukar vara en go tumregel med pistageglass: ju fulare desto bättre. Den finns dock inte på bild, så den här (också mycket goda) jordgubbsglassen får äran att representera i glass-segmentet.

10. Fiskar

Har ätit otroligt mycket god fisk! I alla möjliga former. Alla dessa rätter med ingredienser nyss plockade ur havet och tillredda med största möjliga lyhördhet har fått min inre fisk-lover att vakna till liv igen, efter att länge ha legat i dvala i någon slags uttråkad torskryggsbesatt stockholmskrogsmentalitet. Hej ömsint filéad havsabborre, hel saltimbakad dorata och smörduschad havskräfta, kul att se era goda fejs igen!

Det var allt! Jag tackar för mig och stänger här med Italien-kapitlet för denna gång. Nästa resedagbok blir från Västerbotten, och kommer förmodligen innehålla ett gäng helt andra saker.

/Slaktarn

PS: För den som tycker den här sortens mat-på-resor-skildringar så kan jag tipsa om att trycka på taggen på resa, där finns allt relaterat samlat.

Som bekant är varje dag en sällsam gåva, och en ny skimrande möjlighet att trycka i sig mat och dryck. I semesterläget jag för tillfället befinner mig i verkar det vara ett särskilt aktuellt påstående, det verkar nämligen inte finnas någon hejd på de osedvanligt glädjande dryckesupplevelserna. Här kommer tre av dem.

1. Campari + juice

Varje gång jag dricker campari med apelsinjuice förflyttas jag tillbaka i tiden till en särskilt stökig och spännande sommar för några år sedan. Innan den sommaren hade jag nästan inte druckit campari alls, så det är kanske inte så konstigt campari med juice nu har en bismak av kaos, ångest och förälskelse. Det är inte alltid jag vill återuppleva den tiden i dryckesform, men då och då kan det vara fint att blanda till en glödande rödgul solnedgång och långsamt dricka upp den medan man funderar över sin egen obegripliga metamorfos. Under en utflykt till den lilla staden Amalfi för några dagar sedan fick jag en särkskilt tillfredställande variant: ett högt glas till hälften fyllt av campari och is, och vid vid sidan om en liten kanna med färskpressad apelsinjuice. Accessoar: dubbla sugrör och salta mandlar.

2. Iskaffen

Stående inslag i mina mornar sedan några dagar tillbaka, och en mycket pålitlig semestervana jag gått in mer i detalj kring här.

3. En iskall martini

För att begripa det härliga med detta måste jag börja med ett lästips. Författaren Paul Auster fick frågan om han kunde skriva ett antal berättelser för uppläsning i den amerikanska reklamfria radiokanalen NPR, men han bad istället om lyssnarnas egna berättelser. Som naturligtvis strömmade in. I boken True tales of american life finns hundraåttio av dem samlade, och bland dem finns en kort och mycket alkoholromantisk text om martinidrickande. Den har etsat sig fast i mig. James Bond, släng dig i väggen, den där berättelsen har hela äran (och bär all skuld) för att jag då och då väljer bort det lättsamma och lekfulla till förmån för den krävande och sträva martinin.

På återseende,
/Slaktarn

Så snopet, att redan första kvällen snubbla rakt in i en måltid som jag misstänker i slutändan kommer att krönas till resans bästa. Fullkomligt lycksalig över denna fullträff (och med en liten fladdrande oro  – tänk om det bara är downhill efter detta?!) tänker jag nu berätta om mitt besök på restaurang Cumpà Cosimo.

Jag befinner mig alltså i Ravello. En by snarare än en stad, med bara 2500 invånare, belägen högt upp i bergen på den italienska amalfikustens västligare del. Det är en ort som besitter en slags återhållsam elegans, svårt att beskriva faktiskt, men det är en känsla som inte direkt minskade när jag fick höra att gamla glamproffs som Jackie Kennedy och Greta Garbo brukade ta sig hit för att pusta ut när det begav sig. I Garbos fall genom att checka in på anrika Villa Cimbrone tillsammans med dåvarande lovern Leopold Stokowski, och i Kennedys fall genom att proppa i sig mat på Trattoria Cumpà Cosimo.

Jackie softar i Ravello, 1962

Man skulle på grund av denna exalterande info kunna få för sig att Cumpà Cosimo var ett etablissemang i den piffigare kategorin, och med en prismässigt matchande meny. Det är fel. Det är varken glamoröst eller dyrt, utan nästan märkligt oberört av samtidens krav på image och medvetenhet. Så här ungefär: Lokalen består av ett par ganska stora rum med gulmålade väggar, det ena med samtliga fönster och dörrar uppslagna mot gatan. Det är stimmigt och plåttrigt, fullt av folk, och belysningen är av det slaget som är så ovanligt hemma, det vill säga helt upptänt och i alla avseenden förfulande både för gäster och mat. På väggarna hänger målningar av matstilleben eller fotografier av ägarna som gör tummen upp med armen om vad jag antar är en särskilt omtyckt gäst, och i hörnen står pelargoner eller palmer i krukor, samtliga av plast. Dukar av tyg, servetter av papper. Pretentionerna är noll.

Två personer i lokalen utmärker sig särskilt: den ena är en korpulent och skallig man i pastellrosa skjorta, han har ett bullrande skratt och generöst kroppsspråk. Den andra personen är en gammal dam vars svarta hår fästs mitt på huvudet av en stor röd bollformad hårklämma, som matchar förklädet hon har på sig: vitt, och med ett mönster av stora röda krabbor. Hon går runt bland gästerna och pekar, levererar tallrikar med godsaker (ibland verkar det inte som att gästerna väntat sig maten, men det skiter hon i), ser till att maten äts upp, fyller på, mumlar olika kommandon jag inte förstår. Senare får jag veta att hennes namn är Netta Buttone, och att restaurangen drivits av denna matlagande matriarks familj i sjuttio av dess trehundra år långa historia. Den glada mannen i pastellrosa måste vara hennes son. Vägg i vägg med restaurangen ligger familjens slakteributik, och alla grönsaker vi äter kommer från deras egen gård. Ja ni hör ju, det är otroligt sympatiskt alltsammans. Hjärtligt. Och då har vi inte ens kommit till maten.

Menyn är inte så värst omfattande, vilket är skönt. Det är klassiska regionala rätter som bjuds, enkla anrättningar vars ingredienser kommer från trakten, mat som alltid ätits här. Några kötträtter, charkuterier, en herrans massa färsk fisk och skaldjur, lokalproducerad ost och grönsaker typiska för regionen. Pasta, pizza. Vi inleder med att dricka prosecco och dela en tallrik grönsaker tillredda på olika briljant enkla vis (några slags bakade bondbönor tillexempel, och grillad zuccini i vinäger), alltsammans arrangerat i en cirkel runt en rund liten mozzarella, storlek större golfboll. Jag känner mig så långt in i måltiden redan så exalterad att jag håller på att svimma.

På detta följer en havsabborre, serverad hel och kvickt filéad av vår servitör, en man i femtioårsåldern som till varje pris tycks vilja undvika ögonkontakt, men som är rasande effektiv och proffsig. Fisken ja, fisken, den var fantastisk, purfärsk, badade i smör och örter, serverad med ett gäng tunt skurna potatisskivor. Fantastisk, punkt slut.

Att beställa sig en stor god köttbit visade sig också vara en fullträff. Det var något av det godaste kött jag ätit i mitt liv tror jag. Enkelt smaksatt med smör, vitlök och persilja, en liten tallrik hemlagad pasta med tomat vid sidan om, obegränsad påfyllning av toppen lokalt rödvin på karaff framför.

Vi åt efterrätt också, tiramisu, och en citronkaka med mascarponeost och limoncello. Av bara farten. Avslutade nästan med en stänkare, men lyckades lägga band på oss i sista stund. Tänker i efterhand att det var ett misstag. Vill tillbaka, kommer att gå tillbaka. Och då kommer inga band att läggas, då är det all in.

/Slaktarn