Trattoria Cumpà Cosimo

16:07 6 Jun 2017

Så snopet, att redan första kvällen snubbla rakt in i en måltid som jag misstänker i slutändan kommer att krönas till resans bästa. Fullkomligt lycksalig över denna fullträff (och med en liten fladdrande oro  – tänk om det bara är downhill efter detta?!) tänker jag nu berätta om mitt besök på restaurang Cumpà Cosimo.

Jag befinner mig alltså i Ravello. En by snarare än en stad, med bara 2500 invånare, belägen högt upp i bergen på den italienska amalfikustens västligare del. Det är en ort som besitter en slags återhållsam elegans, svårt att beskriva faktiskt, men det är en känsla som inte direkt minskade när jag fick höra att gamla glamproffs som Jackie Kennedy och Greta Garbo brukade ta sig hit för att pusta ut när det begav sig. I Garbos fall genom att checka in på anrika Villa Cimbrone tillsammans med dåvarande lovern Leopold Stokowski, och i Kennedys fall genom att proppa i sig mat på Trattoria Cumpà Cosimo.

Jackie softar i Ravello, 1962

Man skulle på grund av denna exalterande info kunna få för sig att Cumpà Cosimo var ett etablissemang i den piffigare kategorin, och med en prismässigt matchande meny. Det är fel. Det är varken glamoröst eller dyrt, utan nästan märkligt oberört av samtidens krav på image och medvetenhet. Så här ungefär: Lokalen består av ett par ganska stora rum med gulmålade väggar, det ena med samtliga fönster och dörrar uppslagna mot gatan. Det är stimmigt och plåttrigt, fullt av folk, och belysningen är av det slaget som är så ovanligt hemma, det vill säga helt upptänt och i alla avseenden förfulande både för gäster och mat. På väggarna hänger målningar av matstilleben eller fotografier av ägarna som gör tummen upp med armen om vad jag antar är en särskilt omtyckt gäst, och i hörnen står pelargoner eller palmer i krukor, samtliga av plast. Dukar av tyg, servetter av papper. Pretentionerna är noll.

Två personer i lokalen utmärker sig särskilt: den ena är en korpulent och skallig man i pastellrosa skjorta, han har ett bullrande skratt och generöst kroppsspråk. Den andra personen är en gammal dam vars svarta hår fästs mitt på huvudet av en stor röd bollformad hårklämma, som matchar förklädet hon har på sig: vitt, och med ett mönster av stora röda krabbor. Hon går runt bland gästerna och pekar, levererar tallrikar med godsaker (ibland verkar det inte som att gästerna väntat sig maten, men det skiter hon i), ser till att maten äts upp, fyller på, mumlar olika kommandon jag inte förstår. Senare får jag veta att hennes namn är Netta Buttone, och att restaurangen drivits av denna matlagande matriarks familj i sjuttio av dess trehundra år långa historia. Den glada mannen i pastellrosa måste vara hennes son. Vägg i vägg med restaurangen ligger familjens slakteributik, och alla grönsaker vi äter kommer från deras egen gård. Ja ni hör ju, det är otroligt sympatiskt alltsammans. Hjärtligt. Och då har vi inte ens kommit till maten.

Menyn är inte så värst omfattande, vilket är skönt. Det är klassiska regionala rätter som bjuds, enkla anrättningar vars ingredienser kommer från trakten, mat som alltid ätits här. Några kötträtter, charkuterier, en herrans massa färsk fisk och skaldjur, lokalproducerad ost och grönsaker typiska för regionen. Pasta, pizza. Vi inleder med att dricka prosecco och dela en tallrik grönsaker tillredda på olika briljant enkla vis (några slags bakade bondbönor tillexempel, och grillad zuccini i vinäger), alltsammans arrangerat i en cirkel runt en rund liten mozzarella, storlek större golfboll. Jag känner mig så långt in i måltiden redan så exalterad att jag håller på att svimma.

På detta följer en havsabborre, serverad hel och kvickt filéad av vår servitör, en man i femtioårsåldern som till varje pris tycks vilja undvika ögonkontakt, men som är rasande effektiv och proffsig. Fisken ja, fisken, den var fantastisk, purfärsk, badade i smör och örter, serverad med ett gäng tunt skurna potatisskivor. Fantastisk, punkt slut.

Att beställa sig en stor god köttbit visade sig också vara en fullträff. Det var något av det godaste kött jag ätit i mitt liv tror jag. Enkelt smaksatt med smör, vitlök och persilja, en liten tallrik hemlagad pasta med tomat vid sidan om, obegränsad påfyllning av toppen lokalt rödvin på karaff framför.

Vi åt efterrätt också, tiramisu, och en citronkaka med mascarponeost och limoncello. Av bara farten. Avslutade nästan med en stänkare, men lyckades lägga band på oss i sista stund. Tänker i efterhand att det var ett misstag. Vill tillbaka, kommer att gå tillbaka. Och då kommer inga band att läggas, då är det all in.

/Slaktarn

5 kommentarer | “Trattoria Cumpà Cosimo”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Magda skriver:

    Avundsjuk!!!!!

  2. Kawa skriver:

    Åhh! Vet inte vad jag ska skriva men…tack!

  3. Fanny skriver:

    Ser magiskt ut!

  4. Andrea skriver:

    Kära Slaktarn. Avgudar din blogg och ditt arbete. Ska nu till Florens i juli. Har du några tips där? Du verkar hålla av Italien.

    1. Julia Gummesson skriver:

      Hej Andrea! Tack snälla! Tyvärr har jag inget på Florens då jag aldrig varit där, vilket jag sörjer enormt. Hoppas du får det fint på resan! /Julia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Andra bloggar

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg