What’s up undrar du, jo värmebölja är vad som är up. Jag och alla andra i det här landet svettas som grisar medan vi ovant tvingas inse att värmeböja inte betyder semester. Det är en tidig värmebölja och en demokratisk sådan, ingen avundsjuka mot den andres fritid frodas i en, för alla sitter vi i samma båt. På kontoret, betyder det. Och i klassrum och kök och alla andra ställen där man utför arbetsuppgifter.

Men vad dricker man under en värmebölja, undrar du nu. Efter ett par veckors trevande har jag nu äntligen nått slutsatsen att det naturligtvis är iskaffe. Och det har jag redan skrivit ett inlägg om på den här bloggen. Jag följer mitt eget råd och gör som jag alltid gör, ingen cold brew eller något annat pråligt, nej jag tar fram en liten plastbehållare och häller mitt bryggkaffe i den, och så skickar jag in det hela i frysen. När jag tar fram behållaren morgonen därpå eller ett par timmar senare har det blivit basen för drycken som håller mig vid liv i värmen. Isklumpar av kaffe som jag täcker med mjölk i ett högt glas. Det höga glaset är stor njutning, liksom teskeden med extra långt skaft (troligen är det att jag vuxit upp under Sveriges kaffe latte-era jag har att tacka för den fäblessen).

Men det bästa av allt är att se på när små moln av kaffeisen puffar upp i mjölken, och att smaken intensifieras ju längre jag tar på mig att dricka upp.

Vilken grej.

Ta hand om er där ute i värmeböljan.
/Slaktarn

”Tills det vänder”, sa min vän när jag frågade hur mycket mjölk hon ville ha i kaffet.

Jag föredrar i regel dricka mitt bryggkaffe med mjölk i, och jag vill ha det enligt en viss radio. För att få till den rätta ration går jag efter färg – när färgen når dov mörkbeige är det nog och jag är nöjd. De flesta föredrar en liknande radio, och därför brukar det sällan bli en kamp att få dem att hälla i rätt mängd när kaffedrickande är på tapeten. Har de inte denna inboende förståelse uppstår ofta något av en dragkamp: ”lite till… lite till! Stopp!”. Men att helt enkelt säga ”tills det vänder” är både poetiskt och deskriptivt. Utan att hon förklarat uttrycket vidare hade jag lyckats göra hennes önskan till lag. Jag hällde i mjölken, såg på hur den dök genom kaffets mörker, slog i botten och vände uppåt igen i ett bolmande moln innan allt blev stilla.

Kaffe på väg att vända!

För första gången ser jag en applikation av budskapet i Nils Ferlins visa När skönheten kom till byn (smakprov: ”Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok att rosor och akvileja förfrysa. När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok då upphörde deras ögon att lysa”) Det är nämligen inte uppenbart för mig om vändandet beror på mängden mjölk eller koppens djup, men när ett uttryck är så pass tjusigt är jag villig att avstå från att gräva djupare.

/Slaktarn

Kanske för att jag legat i sängen hela dagen med ett riktigt deluxe vidrigt halsont och tyckt synd om mig själv, kanske för att malmöbaserade glassmästarna Köld överlag gör rasande bra glass. Oavsett: när mina febermatta ögon fick fäste på denna facebookpost från Köld vaknade något till liv inom mig.

De har alltså gjort en chokladbollsglass. Med kaffe, choklad och kokos. Genialiskt. Så nu ligger jag här, snorig, och undrar varför jag dels inte är i Malmö, dels hur det kan komma sig att jag aldrig tänkt på detta med chokladbollsglass tidigare.

/Slaktarn

PS: Vill du veta mer om Köld? Jag intervjuade Peter, som är en av grundarna, när de öppnade sin popup på Södra Vallgatan 2015. Intervjun finns att läsa här! 

Som bekant är varje dag en sällsam gåva, och en ny skimrande möjlighet att trycka i sig mat och dryck. I semesterläget jag för tillfället befinner mig i verkar det vara ett särskilt aktuellt påstående, det verkar nämligen inte finnas någon hejd på de osedvanligt glädjande dryckesupplevelserna. Här kommer tre av dem.

1. Campari + juice

Varje gång jag dricker campari med apelsinjuice förflyttas jag tillbaka i tiden till en särskilt stökig och spännande sommar för några år sedan. Innan den sommaren hade jag nästan inte druckit campari alls, så det är kanske inte så konstigt campari med juice nu har en bismak av kaos, ångest och förälskelse. Det är inte alltid jag vill återuppleva den tiden i dryckesform, men då och då kan det vara fint att blanda till en glödande rödgul solnedgång och långsamt dricka upp den medan man funderar över sin egen obegripliga metamorfos. Under en utflykt till den lilla staden Amalfi för några dagar sedan fick jag en särkskilt tillfredställande variant: ett högt glas till hälften fyllt av campari och is, och vid vid sidan om en liten kanna med färskpressad apelsinjuice. Accessoar: dubbla sugrör och salta mandlar.

2. Iskaffen

Stående inslag i mina mornar sedan några dagar tillbaka, och en mycket pålitlig semestervana jag gått in mer i detalj kring här.

3. En iskall martini

För att begripa det härliga med detta måste jag börja med ett lästips. Författaren Paul Auster fick frågan om han kunde skriva ett antal berättelser för uppläsning i den amerikanska reklamfria radiokanalen NPR, men han bad istället om lyssnarnas egna berättelser. Som naturligtvis strömmade in. I boken True tales of american life finns hundraåttio av dem samlade, och bland dem finns en kort och mycket alkoholromantisk text om martinidrickande. Den har etsat sig fast i mig. James Bond, släng dig i väggen, den där berättelsen har hela äran (och bär all skuld) för att jag då och då väljer bort det lättsamma och lekfulla till förmån för den krävande och sträva martinin.

På återseende,
/Slaktarn

Midsommarafton idag! Är det något vi ska uppehålla oss vid? Nej, det ska vi inte!

Istället riktar vi blickarna mot något helt annat: iskaffe. Jag vill berätta om denna nyfunna kärlek
för er, men insåg när jag nu började skriva ned kärleksförklaringen att jag inte bara kan förvänta mig att ni som läser ska acceptera denna information utan något att vinna på det. Mitt förslag är att vi gör ett byte: ni lyssnar till min serenad och vinner genom detta ett recept och lite iskaffehistoria.

Jag har länge hållt fast vid idén om iskaffe som en lite gimmickig och mindre smakfull version av vanligt varmt kaffe, likt en gammal envis gubbe har jag haft en bild av att endast amatörkaffedrickare förnedrar sig med att beställa ”iced caramel frappuccinos” och annat i samma kategori. Men tänk! Denna gamla hund har nu äntligen lärt sig sitta, och där den slagit sig ner har den upptäckt två saker: det ena är att iskaffe är gott och tillfredställande att tillreda, och det andra är att det känns till och med lite… lyxigt?

För några dagar sedan installerade jag mig i ett litet hus vid havet, fortfarande i Spanien. Idag är min sista dag här innan jag reser vidare till Paris. Det är varmt, varje dag minst trettio grader, och dieten anpassas därefter. Samtliga kylda drycker står högt i kurs, vi blandar till våra favoritdrinkar, pressar juice av olika citrusfrukter, avnjuter coca-cola precis så som den sig bör (scenografi: bekväm stol skuggad av fladdrigt ljust tyg, drycken serverad med mycket is och citron). Enligt denna anda har även temperaturen på den dagliga dosen kaffe sjunkit kraftigt. Rimligt, tänker jag, för när jag läser om dryckens påstådda ursprung hänvisas jag till sent 1800-tal i Algeriet och en dryck kallad mazagran, vilken tillreds av kaffesirap blandad med vatten, och hävdas ha fått sitt namn det algeriska fort med samma namn som 1837 tillföll fransmännen. De franska soldaterna återvände till hemlandets huvudstad, och såsmåningom började parisiska kaféer servera stark espresso hälls över is i höga smala glas och referera till detta som café mazagran.

Låt oss återvända till modern tid, närmare bestämt förra veckan. Eftersom jag i största
allmänhet tycker det är tråkigt att stå med decilitermått och annat oinspirerande har jag
höftat mig fram till en version som känns tillfredställande. Det är en okomplicerad anrättning som inte kräver mycket av den som sköter tillredandet. Fyra enkla steg, så är du i hamn.

1. Brygg en kanna starkt kaffe. Helst espresso.

2. Söta kaffet efter preferens. Mycket, lite, eller inte alls. Jag tål inte socker i varmt kaffe, men i kyld version är det för mig närmast obligastoriskt. Pekpinne: använd socker. Inte honung, stevia eller annat dravel. Fundera också kring potentiell smaksättning. Jag har testat med kardemumma, vanilj, till och med apelsinskal. Det är trevligt att syssla med, men enkelhet är trots allt ett vinnande koncept av en anledning – det blir godast. Gör som du behagar, men gå inte överstyr.

3. Häll upp i isformar, ställ in i frysen över natten.

4. Morgonen efter kliver du naturligtvis ur sängen mycket ivrig, och vilken tur då att proceduren som följer är så vansinnigt kvick: ploppa ut ett gäng kaffe-iskuber i ett glas, häll på mjölk. Vänta några minuter, och så hugger du in. Piece of cake.

/Slaktarn

PS! Relaterad läsning: kärlekshistorien mellan kaffe och lime