Degar skrämmer mig, de är oberäknerliga och orsakar oreda. Speciellt bröddegar. Detta betyder dock inte att jag är helt ointresserad av att närma mig dem, nej, jag försöker utmana mig själv att bli kompis med dem. En besvärande process helt klart, men förmodligen värt det.

I fallet hemlagade tortillas är det definitivt värt det! För det första går hela proceduren snabbt om sjutton, och för det andra involverar det ingen hantering av jäst, och let’s face it, det är jästen som gör brödbakande så outhärdligt. Tortillas, tänker du nu, det kan man ju köpa färdiga i butiken. Är det verkligen värt det att göra egna? Svaret är, inte helt oväntat, ett rungande ja.

Låt mig pitcha in dem för dig:

Tänk dig att du står i mataffären med ett alldeles vanligt paket butikstortillas i handen. Du ska precis lägga de i korgen när du kommer på att du redan har ett paket hemma, det där extrapaketet som aldrig gick åt från förra gången du skulle laga tacos. Och så minns du att förra gången du lagade tacos var för minst ett par månader sedan. Hur kan paketet där hemma fortfarande gå att använda? Borde det inte mögla, skrumpna, hårdna, vad som helst? Ändå ligger de där, intakta.

Förutom vatten, mjöl, fett, salt och eventuellt bakpulver innehåller ett vanligt paket butikstortillas minst två men oftast flera e-ämnen: stabiliseringsmedel, emulgeringsmedel, förtjockningsmedel, konserveringsmedel, fuktighetsbevarande medel och surhetsreglerande medel. Det är egentligen inget fel på e-ämnen i sig (tycker jag), bakpulver tillexempel har e-nummer e500, utan alltihop sammantaget: när man öppnar ett paket butikstortillas känner man alltid en speciell lukt. En lite instängd, nästan syrlig lukt. Det är inte doften av nygräddade tortillabröd, utan doften av konserveringsmedel. Hemgjorda tortillas innehåller majs- eller vetemjöl, salt, någon typ av fett, vatten och ibland bakpulver. De doftar bröd.

Nu vill jag inte totalt skjuta ner butikstortillian, den tjänar också sitt syfte i den här världen. Jag har nästan alltid ett öppnat paket i frysen så att jag kan sno ihop en frukostquesadilla utan större motgång. De är bra för alla gånger man inte orkar göra egna, eller bara vill använda en (om man nu inte varit förutseende och frusit in sina hemgjorda). Men, nästa gång du ska charma någon med en ändlös buffé av autentiska tacotillbehör inklusive pulled porken från himlen, då kanske det är ett bra läge att göra egna. För de är verkligen godare, och inte alls speciellt knepiga att få till.

Nu är pitchen slut, hoppas den väckte intresse. Här kommer ett recept.

För sisådär 10 medelstora vetetortillas:
3,5 dl vetemjöl (jag använde semolinamjöl senast, funkar bra med sin blyga lilla sötma)
En rejäl nypa salt
En halv tesked bakpulver
0,75 dl vegetabilisk neutral olja
1,2 dl varmt vatten

1. Fram med din bästa bunke och häll i de torra ingredienserna. Det är både smart och mysigt att röra runt lite, se till att det allt är välblandat och inte har några klumpar. Man kan naturligtvis sikta det också, men det enda jag tycker om mindre än dåligt blandade torra ingredienser med klumpar är nog just att sikta. Gör som du vill.
2. Häll i vatten och olja, och använd sedan dina händer för att blanda alltsammans. Här måste du vara lite självständig – olika mjöl uppför sig olika, och det vilar nu på dina axlar att bestämma om du behöver addera ytterligare en aning mjöl eller vatten. Konsistensen vi vill åt är en deg som är hyfsat smulig men som går ihop till en uniform kluns när man trycker ihop allt. Vi behöver inga hysteriskt välutvecklade glutentrådar här, men knåda ändå i ett par-tre minuter. Om inte annat är det kanske en bra mindfullness-övning eller något. Här är en bild på min degklump, använd den som ledstjärna om du känner dig osäker på ditt omdöme.

3. Utse nu en abetsyta. Bänkskivan kanske, eller en stor skärbräda. Mjöla in ordentligt och dela upp din degklump i tio lika stora bitar. Dessa små degbäbisar ska nu vila under en handduk i en kvart – av detta skäl är just tortiliamakandet ett bra sätt att börja din tacotillrening. Medan degen vilar kan du knåpa med allt annat som behöver förberedas.
4. Tag nu fram din KAVEL! Japp, kavel. Jag begriper naturligtvis att alla inte äger en kavel, men förmodligen är du i besittning av en gammal vinflaska. Den får i så fall duga. Platta till en degklump med handen, se till att den är någorlunda rund, och så börjar du kavla. Fastnar de så strösslar du med lite mjöl. Målet är att få dem riktigt tunna, ett par-tre millimeter. Strunta i om de inte blir runda och jämna, sånt är för torrbollar. Ojämna kanter är fint, och dessutom ”rustikt”, som det brukar heta när något kunde varit aningen mer arbetat.
5. Hetta upp en stekpanna till medium/het. Helst gjutjärn, men teflon funkar också bra. När pannan (som ska vara torr! Ingen olja!) är varm forslar du försiktigt över din tortilla. När den börjar bubbla upp sig och leva om börjar det bli dags att vända. Den behöver en minut eller så på varje sida. Plocka upp, lägg någonstans, kavla ut en ny, lägg i. Fortsätt med detta tills du har en fin liten hög med varma tortillabröd. Ät upp alla bums, eller frys in och plocka fram när andan faller på.

Inte så hemskt va? Äntligen en deg som man har kontroll över, och inte tvärtom.
/Slaktarn

PS. Ursäkta att jag skrev ”blyga lilla sötma” tidigare. Det låter som en hemskt dålig dikt av någon som går i gymnasiet.