Hmmm… Hur kan jag säga detta utan att förlora min matbloggslicens? Jag vet inte.

Jag bara gör det: Jag älskar plastost. Alltså sån ost som ofta ligger på hamburgare från stora kedjor, sån ost man kan köpa i ett litet pack om åtta rutor i mataffären, där varje individuell skiva är inslagen i en liten plastficka. Sån ost som knappt ändrar form trots att den smälter. Sån ost som ofta inte är eller ens heter cheddar, utan typ ”smältost med smak av cheddar”. Allt ”med en smak av” bör man ha ett skeptiskt förhållningssätt till, men här har ni mitt undantag.

Det är egentligen inte smaken som är det tilldragande, för plastost smakar nästan ingenting. Det är konceptet. Utöver tillfredställelsen jag känner när jag öppnar en av de små plastfiskorna och avtäcker osten, gulorange och märkligt klistrig, är det också en konstig kulturell lucka som öppnas, en amerikansk lucka tror jag.

Att bekänna färg i den här frågan har tvingat mig till efterforskningar. Jag vill gärna komma med något mer här, än ”jag älskar plastost”. Det jag har att komma med är följande:

1. Det är (naturligtvis) ett amerikanskt påfund.
2. …Som kallas ”american cheese” i sitt hemland, vilket ju är kul!
3. En av anledningarna till att det är kul är för att den måste (lagstadgat!) tillverkas av minst två olika ostar. Det är alltså en slags processad hopkoksost som tillverkas enligt principen färdig grej + färdig grej = ny färdig grej. Ingen nominering för årets hantverksprodukt är alltså aktuell.
4. Av skäl som anges i punkt tre får denna ost inte kallas ost. ”Processed cheese” går bra, men inte bara ”cheese”. Lösningen har varit att döpa om produkten till saker som American slices eller American singles.

Vad har ni själva för associationer till plastost? Hatar ni att älska det eller älskar ni att hata det?

Beredd på att bli stenad nu.
/Slaktarn