Folk, fä, övriga – Hör upp. Med första advent i ryggen är det normalt att känna ett behov att laga julgodis. Att vi gått in i december månad betyder dock inte att att det plötsligt finns extra tid att laga julgodis. Ligga på sofflocket och mata sig själv med praliner, knäck och kola i prassligt papper – ja tack. Stå med sockertermometrar, göra dropptest och kämpa med att få kletig tryffelsmet till perfekta likformiga bollar, inte lika lockande. Vad jag vill ha sagt är att det finns en tid för allt, meditativt precisionsarbete med hemlagade sötsaker också, men ibland vill man ha tillfredsställelsen utan arbetsinsatsen. Svaret: fudge som lagas på kondenserad mjölk och choklad, smaksatt med rosépeppar och valnöt. Det är gott, det är vackert, det är lätt som en plätt.

Men först, lite visdom. Vi har alla olika stil när det gäller matlagning. Somliga ögnar kvickt igenom recept eller kanske bara ser en bild på en maträtt innan de kastar sig in i matlagningen, med verktyg som improvisationsförmåga och kreativitet att luta sig mot. Andra läser igenom recepten minutiöst innan de skrider till verket, beväpnade med exakta mätverktyg och pedantisk noggrannhet. Jag tillhör definitivt den första kategorin, och det har många gånger satt mig i skiten. Förmodligen är det därför jag inte är så förtjust i att baka – för många pekpinnar – och vid bakning mer än i något annat matlagningssammanhang är vad jag ska säga essentiellt: läs igenom receptet först. Läs det både en och två gånger. Och läs igenom ingredienslistan, måttenheterna. Bara gör det. Det är tråkigt och känns inte speciellt levande eller kreativt, men det är inte lika tråkigt som att skrubba rent en kastrull fylld av bränt socker efter att ha slitit batteriet ur en hysterisk brandvarnare.

Nu till julgodiset! Detta är tekniskt sett inte ”riktig” fudge, men jag tänker ta mig friheten att kalla den det ändå. Basreceptet går att smaksätta med i princip vad som helst – blåbärspulver, torkad frukt eller bär, kokosflingor – men här är det rosépeppar som är showens stjärna. Det är en enastående krydda att ha i efterrätter och speciellt chokladiga sådana, inte bara för att det blir snyggt mot chokladens mörka bakgrund, utan för smaken. Rosépeppar är inte släkt med ”vanlig” peppar, utan är en alldeles egen art. Smaken är blommig och nästan lite citrusaktigt örtig, och även om det är en mild krydda så finns där en viss skärpa. Ett ytterligare plus: rosépepparn är lite prassligt krunchig, vilket är ett välkommet bryt i den här typen av sammetslena fudge-sammanhang.

Snabblagad fudge på kondenserad mjölk med rosépeppar

Du behöver:
350 gram mörk choklad, kakaohalten bör vara sjuttio procent eller högre.
1 burk söt kondenserad mjölk, de brukar ligga på runt 375 gram.
30 gram osaltat smör
Runt 150 gram nötter (jag använde valnöt, men mandel eller pistagenöt är inte heller dumt)
Flingsalt och rosépeppar

1. Dela chokladen i bitar. Ta fram en tjockbottnad kastrull och dumpa i samtliga ingredienser utom nötterna, flingsaltet och rosépepparn. Låt allt smälta samman på låg värme under omrörning.

2. Hacka nötterna och rör ner i chokladblandningen tillsammans med en rejäl nypa flingsalt. Använd en slickepott för att ösa över alltsammans i en folieform med mått runt 20 x 20 cm, forma så att det blir ett slätt lager.

3. Krossa ett par matskedar rosépeppar och strö över, tillsammans med ytterligare en liten skur flingsalt. Jag hade en påse ätbara torkade blomblad i skafferiet, så jag öste på lite av dem också.

4. Låt nu svalna i kylen. När fudgen är hård kan du ta av folieformen och skära den i bitar. Förvara i frysen eller kylen och ta fram en bit varje gång tröst och energi för att ta dig igenom resten av december behövs – eller packa ner i små påsar och ge bort till människor du tycker om.

Vad var det jag sa, lätt som en plätt. Jag vill också passa på att tacka för alla julgodistips jag fick i det här inlägget! Sharing is caring, och jag planerar att dela med mig ännu mer på julgodistemat innan den så kallade dopparedagen är här.

/Slaktarn

PS. Vill du ge dig på att laga mitt favoritjulgodis alla kategorier, citronkola med vit choklad, finns instruktionerna här.

Clownfiskar och havsanemoner, Thelma och Louise, körsbär och choklad. Tre fullgoda radarpar. Att säga att den ena inte klarar sig utan den andra är fel, men vi kan konstatera att de tillsammans är oövervinnerliga. Körsbär är dock en vattendelare. Färska körsbär tycks de flesta tycka om och ha en relation till, oavsett den involverar att olovligt sitta uppflugen i grannens körsbärsträd som barn eller att ligga på en divan och matas med bigarråer av sin älskare som vuxen. Så fort de processas verkar det dock bli annat ljud i skällan – somliga skyr allt körsbärsrelaterat som pesten (speciellt den där äckliga pralinen med körsbäslikör i aladdinasken) medan andra är mer accepterande. Jag tillhör inte helt oväntat den senare skaran.

På grund av att det varit svårt att få tag i har bakning som involverar körsbär länge varit en omöjlighet, så länge de inte plockas själv. Nu för tiden kan man köpa frysta körsbär på Picard, och för några dagar sedan upptäckte jag att även Ica fattat galoppen. Jag bakar inte särskilt ofta, men det verkar inte bättre än att jag varje gång jag springer in i ett paket frysta körsbär köper det, för när jag på jakt efter en pinne citrongräs grävde runt i frysens djupaste inre upptäckte jag att där var fullt av körsbär. Typiskt senil-beteende att hela tiden köpa nya utan att använda de gamla. Eller bara ett tecken på hur stor min kärlek till denna lilla frukt är. Finner man sig i den positionen är det bara att skrida till handling: man kan göra sylt, man kan göra sprit, man kan baka en körsbärspaj à la Twin peaks, man kan göra brownies toppade med mascarpone och körsbär. Jag valde det sista alternativet.

Brownies med mascarpone och körsbär

Jag stod i valet och kvalet huruvida jag skulle inkorporera körsbären i själva brownien eller ej, och jag hade nog gjort just detta om jag inte hade levt med just en sån där person som ställer sig skeptisk till körsbär annat än som färska. För att alla i hushållet skulle känna sig nöjda och glada hamnade körsbären därför i toppingen – lättare att göra sig av med för den som vill, men lika gott för mig som inte vill annat än att äta bakverk med körsbär dagarna i ända. Saknar du körsbärsskeptiker i din närhet föreslår jag att du slänger lite körsbär i browniesmeten, och beroende på mängden i själva kakan kan du ju ta ställning till om de bör vara i mascarponetoppingen också eller inte. Oavsett kommer du på andra sidan projektet stå med en riktig tungviktare till bakverk. Intensivt chokladig, len och krämig, med små explosioner av syrliga körsbär. Det skulle kunna vara början på en riktigt snuskig novell, men det är det inte. Det är ditt eftermiddagsfika.

Brownies

1. Ställ ugnen på 160 grader. Smält 150 gram osaltat smör och rör sedan i 2.75 dl strösocker, 1,5 dl kakao, 1 tesked vaniljsocker (eller en slurk vaniljessens om du har det), och en nypa flingsalt. Det kan se lite klumpigt och jävligt ut, men oroa dig inte, allt kommer att bli bra i slutändan. Rör nu försiktigt ner 2 ägg, ett i taget, se till att det första arbetats in ordentligt innan du kör på med det andra. Vänd slutligen ner 1 dl vetemjölet (och eventuella körsbär) och blanda tills smeten är slät.

2. Lägg bakplåtspapper i en 20×20 cm form och ös i smeten så att den är jämnt fördelad. Skjutsa in i ugnen och grädda i 20 minuter, det kan ta ett par minuter till om du haft körsbär i smeten. Plocka sedan ut formen och ställ att svalna.

Mascarpone- och körsbärstopping

1. Tina körsbären långsamt, de blir mindre rinniga då än om du gör det i tillexempel microvågsugnen. Blanda 100 gram osaltat rumstempererat smör med 1,5 dl florsocker och 250 gram rumstempererad mascarponeost. Philadelphiaost eller liknande funkar också, men är lite syrligare än den gräddiga mascarponen, så sockret kan behövas justeras en aning. Jag vill inte att toppingen ska bli för söt, men fortfarande balansera upp de syrliga körsbären. Blanda väl, så krämen blir helt slät.

2. För över hälften av blandningen till en annan skål, och stjälp i dina körsbär (jag hade i ungefär 300 gram), men se till att det inte blir för mycket vätska. Smaka av, kolla om du är nöjd med sockerhalten, om ej – ös i lite mer. Återigen – blanda väl.

3. Klicka nu upp blandningen ur dina respektive skålar på själva kakan. Det är viktigt att kakan är helt svalnad när du gör detta. En klick av den vita, en klick av den rosa, och så vidare tills allt är fördelat. Gör lite snygga swirls i toppingen med en sked eller liknande (man äter även med ögat bla bla bla).

4. Gör nu dig själv en tjänst och ställ nu kakan att svalna ordentligt, i kylskåpet, frysen eller på balkongen om du har en sån. Det är en stor utmaning att skära kakan snyggt annars! När toppingen hårdnat en aning kan du skära upp i bitar, och sen är det bara att smälla i dig din underbara skapelse. Grattis.

Det var detta om detta, som min morfar brukade säga. Jag vill så här avslutningsvis säga två saker: jag hoppas att ni noterar att jag ansträngt mig med bilderna! Lade ut en liten kökshandduk och allting. Att fotografera denna kaka var en utmaning då jag var ivrig att äta den, men jag tycker att resultatet blev ganska tilltalande, så det får anses vara värt det. Nummer två är att browniereceptet är mycket flexibelt – du kan egentligen göra vad du vill med det. Lägg i nötter, gör en topping med kaffe och kakao istället för körsbär, ät som den är, världen är ditt ostron. Det var allt.

/Slaktarn

Kanske för att jag legat i sängen hela dagen med ett riktigt deluxe vidrigt halsont och tyckt synd om mig själv, kanske för att malmöbaserade glassmästarna Köld överlag gör rasande bra glass. Oavsett: när mina febermatta ögon fick fäste på denna facebookpost från Köld vaknade något till liv inom mig.

De har alltså gjort en chokladbollsglass. Med kaffe, choklad och kokos. Genialiskt. Så nu ligger jag här, snorig, och undrar varför jag dels inte är i Malmö, dels hur det kan komma sig att jag aldrig tänkt på detta med chokladbollsglass tidigare.

/Slaktarn

PS: Vill du veta mer om Köld? Jag intervjuade Peter, som är en av grundarna, när de öppnade sin popup på Södra Vallgatan 2015. Intervjun finns att läsa här! 

Vad ska man säga om hormoner? Förutom att de är respektlösa och får en att må skit har jag inget att komma med. Eventuellt detta: de må förstöra ens livaptit, men något de inte kan anklagas för är att förstöra ens aptit på choklad. En kliché, jag vet, men som vi alla vet är klichéer bara uttjatade sanningar.

Därför har jag temporärt återuppstått ur min pms-grav för att förmedla följande: Hemligheten till att äta vaniljglass är chokladsås, och hemligheten till chokladsåsen är… jordgubbsaft! Detta är förutom skinka i coca cola-receptet jag en gång delade med mig av min hittills mest skamfyllda bekännelse: den godaste chokladsåsen får du till genom att smälta mörk choklad i vispgrädde tillsammans med en skopa socker, en mininypa salt och ett par matskedar jordgubbsaftkoncentrat. Så var det med det, helt enkelt.

Nu måste jag kravla tillbaka ner i mitt mörka hål. Hej på er.

/Slaktarn

När livet ger dig citroner, gör citronkola med vit choklad. Att det snart är jul duger naturligtvis också som anledning. Det här receptet har vi mat-Tina att tacka för, så sänd ut en tacksamhetens tanke till henne när när du står och rör i grytan.

Du behöver:
En termometer
En tjockbottnad gryta, helst gjutjärn
Skal + saft från tre ekocitroner
5,75 dl strösocker
125 gram osaltat smör
300 gram vit choklad
225 gram kokosfett (inte kokosolja, kokosfett!)

Jag rekommenderar att du läser igenom alla steg innan du sätter igång, det är nämligen inte så kul att stå med stormkokande socker och upptäcka att rivjärnet man behöver för att få av citronen sitt skal ligger i disken. Jag läser sällan recept speciellt noga, med följden att jag ofta känner mig inkompetent och utmattad. Det positiva med detta är att jag redan gjort alla möjliga misstag, och därför kan berätta om det för er så att ni slipper göra dem. Det är egentligen inte svårt att göra kola, det kräver bara lite fokus och diciplin. Och det ska du väl kunna rassla ihop?

1. Börja med att plocka fram allt, mät upp och lägg åt sidan (skär kokosfettet och smöret i småbitar, men håll de båda ingredienserna åtskilda). Detta garanterar att du är i maktposition i förhållande till kolan – det är viktigt, för den kan känna av rädsla, och då är det snabbt kört.

2. Häll strösocker, citronskal och citronsaft i grytan och låt koka upp till en sockerlag. När allt förvandlats till flytande form ska du sila sörjan för att få bort skal och annat (jag brukar dock strunta i detta steg då jag är lat/anser att lite skit rensar magen). Häll tillbaka i kastrullen och stoppa i termometern.

3. Låt koka tills temperaturen uppnått 114 grader. Lägg nu i smöret, rör om tills allt smält samman. Koka nu tills temperaturen uppnått 119 grader, stäng sedan av plattan. Lägg i den vita chokladen och rör om tills allt är blandat.

4. Kokosfettstajm! Addera lite i taget och rör hela tiden för att allt ska blandas ordentligt. Rör du inte om ordentligt hamnar kokosfettet överst i en otrevlig spegel av vitgrumligt stelnat fett när kolan kallnat, och det är det ingen som tycker om.

5. När allt är blandat till en svulstig gul massa häller du upp i ett par långsmala brödformar, eller som jag föredrar, en sån där förbrukningsbar folieugnsform. Ställ i kylskåpet och låt svalna, täck med plast och låt stå tills kolan stelnat. När den är solid kan du ta ut den ur formen och skära i lämpliga bitar som du slår in i papper och gör en tjusig gåva av, eller så struntar du i finliret och bara trycker in bitar i käften vartefter andan faller på.

Nu har jag inget mer att säga, så jag avslutar här.
/Slaktarn