Du kanske är en sån som ligger och fantiserar om syltkakor på nätterna. Hur de smälter i munnen, hallonens färg, den där segheten när man biter igenom. Ja, vi har väl alla våra små nöjen. Men låt mig erbjuda lite variation på eskapismerna: rabarberkakor. De kanske inte är vackra, men de är goda. Och till skillnad från i resten av livet så är godhet inom matvärlden faktiskt ett framgångskoncept.

Det rör sig alltså om rabarberkompott istället för hallonsylt. Jobbigt, kanske du tänker, men det är det inte. Det enda ”jobbiga” med att göra rabarberkompott är att skala och skiva rabarberna, för den ska den bara stå på spisen och göra sin grej, alldeles ensam. Några matskedar tar du åt sidan till dina kakor, resten lägger du dig på soffan och äter med vispgrädde lite då och då när du känner för det, inget jobbigt med det.

rabarberkakan är den nya syltkakan

1. Gör kakdegen (recept här). Slå in i plast, lägg att vila i kylen.

2. Gör rabarberkompott! Det finns massa olika recept på detta, och alla varianter går väl mer eller mindre an. Det viktigaste är att den inte blir för rinnig, eftersom den ska toppa kakorna. Hur mycket socker man har i beror på hur sura rabarber du kommit över, smaka dig fram. Här kommer ett grundrecept att förhålla sig till, men jag vill understryka att jag uppmuntrar till egna utsvävningar:

Skala och skiva 500 gram rabarber, lägg i en kastrull tillsammans med 1 dl vatten, 0,5 dl strösocker (men som sagt, smaka och se om du vill ha i mer), och en hel urskrapad vaniljstång (alternativt en tesked vaniljsocker om du inte pallar skaffa en stång). Vill du spejsa till det ytterligare kan du nu välja att ha i saker som stjärnanis, en kanelstång, limeskal, citronskal eller krossad kardemumma. Koka nu på medelvärme tills rabarbern mjuknat, rör om ibland. Om du tycker att kompotten är för rinnig låter du den stå en stund till, så får den reduceras något. Alternativt har du i någon tesked maizenamjöl, se bara till att röra om ordentligt.

3. Fram med kakdegen, forma kakorna, lägg på en plåt och gör en fördjupning i mitten på varje kaka. I med så rabarberkompott du får plats med, och så skjuts in i ugnen på 150 grader i femton minuter.

4. Bjud alla du känner, bli älskad och hyllad för all framtid.

/Slaktarn

PS. Här finns mer rabarberläsning, och här finns ett recept på rabarbersylt som man lagar i ugnen! Varsågod för det. Det är gott som tusan vill jag lova.

Suck, dagen har kommit då jag blivit brädad utseendemässigt av en kaka. På plussidan: jag har bakat den med mina egna små händer, vilket i sammanhanget ändå måste räknas som någon form av vinst. Bakverket i fråga är en sockerkaka bakad på brynt smör och kesella, vars största usp ligger i smaksättningen: citron och blå vallmofrön. Alltsammans krönt av en rinnig citronglasyr och ännu mera vallmo. Satan satansson säger jag bara.

Inspirationen till detta dåd kom då jag uppsökte årets första uteservering i avsikt att öka på blodsockerhalten. Jag och mitt sällskap beslutade oss att dela på några olika bakverk, och efter att ha utsett en slags knäckig ingefärsruta och en syltkaka (gammal favorit) stod valet mellan en vallmoprickig bit sockerkaka och en kletig sak med misstänkt chokladaktigt utseende. I vår obeslutsamhet rådfrågades kvinnan bakom disken, och när hon entusiastiskt förklarade att chokladkletet var ”glutenfritt, sockerfritt och bakat på dadlar, nötter och kokosolja!” var saken biff. Vallmokakan visade sig tyvärr vara torrare än beräknat, vilket absolut drog ner betyget en aning, men tanken var ju rasande god och således ett kakkoncept med stor förbättringspotential.

En googling senare fann jag att orginalreceptet tycks härstamma från Rosendals trädgårdskafé, men jag är ju en kreativ människa som lider enormt själsligt av att inte få utlopp för min experimentlusta, och därför har jag modifierat (förbättrat, tänkte jag skriva först, men man har väl nån slags humble pie i magen?) deras recept. Resultet: harder softer, better, faster, stronger. Släng dig i väggen, Martha Stewart.

Sockerkaka med kesella, brynt smör, blå vallmofrön och citron

Först, frågestund. Du har två frågor: varför brynt smör, och varför kesella? Angående smöret är svaret att brynt smör är det godaste som finns, och som komponent i en sockerkaka ger det en extra smakdimension som är lite knäckig och liksom nötig. Nötigheten passar just i det här fallet särskilt bra, eftersom vallmofrönen sitter inne med samma superkraft. Gällande inslaget av kesella kan jag bara säga att det är är en konsistensfråga, det blir saftigare. Gott så. Då börjar vi.

Du behöver:
150 gram smör
3 ägg
2,5 deciliter strösocker
250 gram kesella (strikt sätt är det ju kvarg vi talar om här, men kesella låter godare)
Rivet skal och saft av en eko-citron
4 deciliter vetemjöl
1 rågad tesked bakpulver
En nypa salt
Runt 4 matskedar blå vallmofrön
Till glasyren: 2 deciliter florsocker, saft av en halv citron

1. Sätt ugnen på 175 grader. Lägg smöret i en kastrull och smält ner. När det blir skummigt och börjar dofta knäckigt tar du det av värmen. Ställ åt sidan.
2. Vispa ägg och socker ordentligt (förr trodde jag att detta betydde: vispa litegrann tills allt är kombinerat. Nej! Vispa länge! Inget fusk!), och blanda sedan ner kesellan, det brynta smöret, citronskalet och citronsaften.
3. Nu är det dags för torrisarna. Är du ambitiös tar du fram en separat skål och blandar dina torra ingredienser i den innan du tillsätter dem till äggblandningen, men ibland orkar man inte med ännu mer disk och det är helt okej att bara dumpa i allt i samma bunke då. Gör som du vill. Oavsett: det ska ner och blandas runt!

4. Smörj en sockerkaksform och bröa kanterna med vetemjöl, ströbröd eller vallmofrön (kokosflingor är ofta en bra idé, men jag tycker inte det passar här. Men, du är din egen lyckas smed, så du får väl följa ditt hjärta). Häll ner smeten, jämna ut en smula med sked eller spatel, och så skjutsar du in alltsammans i ugnen. Eftersom alla ugnar är lite olika kan jag inte ge dig en exakt gräddningstid, men 40-50 minuter är rimligt. Detta betyder att du efter fyrtio minuter stoppar en sticka eller smal kniv i mitten på kakan, drar upp den och kollar om stickan är kletig eller ej. Är den inte det så är kakan klar.

5. Låt kakan svalna någonstans där den inte är i vägen. Nu ska du nämligen roa dig med att göra glasyren! Blanda florsocker och citronsaft, lägg eventuellt till några droppar vatten om den känns för tjock. Ta kakan ur formen och ringla över glasyren. Avsluta med mer vallmofrön, och om du vill något extra pynt: sånna där frystorkade smuliga hallon tillexempel, eller som i mitt fall: torkade ätbara blomblad (fick ju det i Kökets box som jag testade för ett tag sen, äntligen kom de till användning!).

Håll med om att den är snyggare än både mig, dig, och alla vi känner? Säkert godare också. Det gäller definitivt i mitt fall.

/Slaktarn

Helgen kom och gick i ett rasande tempo, och jag hann knappt blinka så var den över. Något jag dock hann med var att få till en briljant komposition som kan flyga både under brunch- såväl som efterrättsflagg. Jag antar att det handlar om prioriteringar.

Det är en slags varm efterrättsmacka vi talar om. Kusin till den fattiga riddaren, men äggfri och mer dekadent – hör här bara: Mascarponeost, jordgubbar, mörk choklad, smör och råsocker. Oj oj oj.

Att kalla detta för ett recept är en överdrift, allt handlar som så mycket annat bara om ratio, och är man någorlunda matlagningsvan kan man nog räkna ut med lilltån hur jordgubb i förhållande till mascarpone som är förelaktigast. Här kommer i alla fall en instruktion: På en skiva vitt bröd stryks ett tjockt lager mascarpone, sedan lägger du till skivade jordgubbar och riven mörk choklad. Smöra utsidorna av mackan och strö på ett lager råsocker, stek på medelvärme tills brödet fått fin färg. Vänd på mackan, upprepa på andra sidan. Ta upp ur pannan och skär försiktigt din macka i delar, lägg på ditt favoritfat och sikta över lite florsocker.

Tankeexperiment: Hur skulle det vara att byta ut jordgubbarna till något av följande?
a) persika
b) hallon
c) fikon

Samtala i smågrupper om det ni, medan jag avslutar denna sensationellt korta helg med att kolla på Dining on a dime tills det plötsligt är måndag igen.

/Slaktarn

Vad ska man säga om hormoner? Förutom att de är respektlösa och får en att må skit har jag inget att komma med. Eventuellt detta: de må förstöra ens livaptit, men något de inte kan anklagas för är att förstöra ens aptit på choklad. En kliché, jag vet, men som vi alla vet är klichéer bara uttjatade sanningar.

Därför har jag temporärt återuppstått ur min pms-grav för att förmedla följande: Hemligheten till att äta vaniljglass är chokladsås, och hemligheten till chokladsåsen är… jordgubbsaft! Detta är förutom skinka i coca cola-receptet jag en gång delade med mig av min hittills mest skamfyllda bekännelse: den godaste chokladsåsen får du till genom att smälta mörk choklad i vispgrädde tillsammans med en skopa socker, en mininypa salt och ett par matskedar jordgubbsaftkoncentrat. Så var det med det, helt enkelt.

Nu måste jag kravla tillbaka ner i mitt mörka hål. Hej på er.

/Slaktarn

Ris à la Malta! Ätit det nån gång? Det har du säkert. Så här i juletider dyker ris à la maltan upp både här och där, i alla möjliga former. Om du mot förmodan inte är bekant med denna efterrätt kan jag avslöja att det är risgrynsgröt som smaksätts med socker och vanilj (och ibland saft av apelsin), som man vänder ner vispad grädde i. Rätten brukar serveras med någon typ av topping, inte helt sällan bestående av den ganska underliga komponenten konserverade mandarinklyftor, men lika ofta kan det också vara någon form av fruktkompott.

Det jag vill med den här utläggningen är två saker:
1. Dela med mig av min favoritversion
2. Diskutera namnet lite – vad är grejen med det?

Vi skojar till det lite och tar punkt nummer två först. Namnet! Att svensken tagit en risefterrätt vars namn innehåller republiken Malta är om inte spännande så i alla fall lite intressant. Det är dock så att vår ”ris à la malta” är en förvanskning av namnet på den likartade danska efterrätten risalamande. Ett namn som i sin tur omformats från sitt franska ursprung: riz à l’amande, som betyder ungefär ris med mandel. Rätten har alltså ingenting alls med Malta att göra. Vilket är synd, för Malta skulle sannerligen behöva ytterligare en USP utöver de låga skattesatserna.

Nu när vi gjort vår läxa kan vi gå vidare till det vi egentligen samlats här för: det åtråvärda receptet. Att göra själva grädd-gröten är ingen konst, och det kan du nog googla fram snabbare än jag hinner avsluta den här meningen, men toppingen kräver desto mer förklaring.

Jag äter helst min ris à la malta med en kompott på körsbär som kokats i rödvin. Det är så vuxet så man smäller av, men vansinnigt gott! Frysta syrliga körsbär har jag tjatat om förut, det finns blans annat på Picard, och de fungerar utmärkt här. Till trehundra gram körsbär (halva påsen) behöver du i runda slängar en deciliter rödvin och nästan lika mycket strösocker. Allt detta häller du i en kastrull, blandar runt och låter koka upp. Låt bubbla på medel/hög värme tills blandningen kokat ihop och antagit en lätt sirapsartad konsistens. Variationer: använd starkvinsglögg, och/eller släng i saker som kanel- eller vaniljstång eller stjärnanis. Toppa med rostad flagad mandel. Extremt mättande, mycket gott, och i alla fall enligt mig lagom sofistikerat.

/Slaktarn