Senaste månaden har mina dagar kommit att se ganska annorlunda ut mot tidigare, och en trevlig effekt av det är att jag har utrymme att gå och äta lunch på stan i tid och otid (men mest vid lunchtid). Detta gör jag oftast ensam, ibland i sällskap av en bok och ibland i sällskap av min egen underhållande hjärna. Idag gick jag till Taku-Taku, för det har tjatats runt omkring mig om deras mat, och ibland gäller det att bara glida med strömmen så att man inte hamnar helt bakom.

Vad är Taku-Taku då? Det är en stockholmsbaserad restaurangkedja (de öppnade precis sin tredje restaurang) av vegansk karaktär, som inte helt sällan refereras till i press som ”Sveriges första veganska snabbmatskedja”. Kocken Sebastian Shauermann står bakom konceptet, som bygger på så kallad slow cooked fast food och där smaker och matkulturer blandas hej vilt. De första två Taku-Taku-restaurangerna öppnades i anslutning till mataffären Paradiset i Sickla och på Södermalm, och på senaste tillskottet på Birger Jarlsgatan har de förutom den ordinarie menyn dessutom en slags extrameny med experimenträtter, och så serverar de brunch på helgerna.

Taku-Taku Birger Jarlsgatan ligger inrymt i entrén till Norrsken House (”a 2400+ square meter creative cluster for driven tech entrepreneurs and people who want to solve global issues”), något jag inte begrep på förhand, så när jag ser horderna av unga människor med klistermärksprydda laptops i låga bulligt formade sittmöbler blir jag lite förvånad, men tänker att problemet med att hitta någonstans att jobba under eftermiddagen möjligen är löst. När jag sedan kommer ihåg att min dator som jag bär runt på är en macbook av årgång 2001, tjock och tung och utan klistermärken men med silvertejp, sprucken skärm och ett batteri som dör direkt när kontakten dras ut eller sladden glappar känner jag min plötsligt inte lika sugen. Man vill ju inte bli utskrattad av alla driven tech entrepreneurs.

Men äta tänker jag i alla fall göra. Jag beställer pulled oats, och har uppenbarligen inte läst menyn speciellt noga, för det är inte en rätt utan toppingen på en ”bowl”. En ”bowl” kan i teorin vara vad som helst som är ätbart och som serveras i en skål, men oftast är det något som används för att beskriva mat i kategorin hälsohetsig/rawfood/clean eating-spektrat. Känner hur mina taggar riktas utåt, men lägger band på mig, skakar av mig dem. Och tur det, för vips så står min bowl där framför mig, komplett med bladspenat, picklad rättika i fluorescerande rosa, en slags syrlig grönsakssalsa, kimchi, ris och koriander. Och, ja ni ser ju själva på bilden under, det ser ju inte precis o-gott ut.

Jag tar bestick, servetter och ett glas vatten, och upptäcker till min stora glädje ett utbud såser man kan härja fritt bland. Hittar man en favorit bland dessa finns det dessutom chans att köpa med sig sagda sås hem. Alltid en go touch, om du frågar mig.

110 kronor och en bowl mat senare känner jag mig rätt nöjd. Det var gott, välbalanserat, tillfredställande. Mina bulgogi pulled oats med svamp är jag dessutom riktigt imponerad av, det var smakrikt och hade framförallt en riktigt bra textur. Känner mig ordentligt inspirerad och taggad på att laga pulled oats hemma, vilket är en bedrift i sig då all mat som beskrivs som ”pulled” länge har känts minst sagt gäspig.

Pulled oats är en ny produkt som finns i butik i tre olika smakutföranden sedan början av september, och efter denna första upptäcksresa känner jag att där finns stor potential. Hojta till om ni vill att jag spårar upp ett gäng pulled oats-förpackningar och ger mig på en utvärdering.

Ser framför mig att jag och Taku-Taku kommer ha många produktiva och givande möten i framtiden. Nästa gång kanske jag tar en kaffe efter maten och jobbar lite också. Ska bara köpa en ny dator först.

/Slaktarn

En niorätters lunch för trettionio kronor, för bra för att vara sant? Nej, det är det inte. Jag åt nämligen en sådan idag på stockholmsetablissemanget Tennstopet, som den här veckan fyller 150 år.

För att fira har köksmästare Micke Schedin tagit fram en jubileumsmeny med smårätter hämtade ur restaurangens långa historia, alltsammans till dåtidens priser – fem kronor för en varmrätt och tre kronor för en efterrätt. Jubileumsmenyn går att äta mellan klockan 14-16.30 mellan den 25-29 september, och trots att alla bokningsbara platser sedan länge har rykt lyckades jag idag knipa åt mig en av de drop in-bord de har i bardelen och på uteserveringen för spontana gäster. Har du något vett i skallen föreslår jag att du gör detsamma.

Jag är tidig, klockan är bara halv två, men kön ringlar sig redan lång utanför Tennstopets entré. Så jag parkerar mig i den, och bakom mig sluter tre damer med likadana tunna svarta dunjackor upp. De diskuterar oroligt huruvida de ska få plats eller inte, de har ju inte bokat, har alla här bokat? Vi får vänta och se bestämmer de. Förbipasserande tittar på kön undrande, en man i fyrtioårsåldern tar sig fram till damerna och frågar vad det köas för.  Det är JUBILEUM, förklarar de bestämt.

Så slår klockan två, i kön som nu är rejält lång skruvas det oroligt på sig, och så börjar den långsamt rulla framåt. Sällskap efter sällskap fångas in av hovmästaren, och jag visas till ett litet bord på uteserveringen, alldeles intill det sällskap om tre som stått framför mig i kön. De diskuterar menyn och jag tjuvlyssnar. Måste man ta alla rätter? Jag vill inte ha det där ”kolbulle” nej fy, mumlar en skinnjacksklädd man till sina instämmande vänner. Jag beställer en öl av servitrisen, och när hon tar sällskapets dryckesbeställningar passar mannen på att ställa den fråga som gnager honom: jag vill inte ha kolbulle den får ni plocka bort. Hon svarar att menyn är fast, och vill han inte ha den så får han helt enkelt strunta i att äta den. Måste jag ändå betala för den? oroar han sig. Ja, säger servitrisen. Sällskapet funderar ett slag och bedömer att fem kronor ändå är en okej summa att kasta i sjön om den visar sig vara hemsk.

Jag dricker av min öl med den kämpande höstsolen i ögonen, känner mig lycklig över att ha fått plats på denna speciella lunch. Jag uppfattar att övriga gäster känner något liknande, det finns en viss förväntan i luften, små glas med nubbe höjs mellan menande blickar och hissade ögonbryn, servetter placeras andaktsfullt i knän. Och så kommer den första serveringen.

Först ut är den så kallade lerpottasillen, en klassisk anrättning som är dundergod i sin enkelhet: matjessill på hackat ägg, gräslök, potatis och brynt smör. Jag konsumerar den i ett nafs, toppar med ett par stadiga klunkar öl. Går sedan vidare till den lilla skålen köttsoppa, en mild liten historia med djup och sötma så som sig bör när rotfrukter fått blanda sig i. Jag gräver i djupet med skeden, får upp ett par kuber nötkött av mycket snäll konsistens samt ett par fluffiga bitar klimp.

Rätt nummer tre, kroppkakan, har jag sparat till sista rätt i denna måltidens första del. Detta för att jag älskar kroppkakor. Denna lever verkligen upp till förväntan med sitt inre av kantareller och lök och sin allt annat än kompakta sammansättning.

Första serveringen dukas undan, mina fat omsorgsfullt rensade. Jag passar på att studera klientelet ytterligare. Medelåldern är hög, definitivt femtiofem, säkert ännu högre. Jag tänker att jag kanske är den enda under trettio på den fullpackade uteserveringen, men så ser jag några hipstrar i tunna säckiga ullbyxor och omvärderar. Alldeles framför mig står en man som ser ut som någon jag vet, jag kan inte komma på vem det är, försöker titta utan att stirra. Efter en stund känner jag att det måste vara Peter Dalle. Är det Peter Dalle? Hur ser Peter Dalle ens ut? Googlar diskret. Det är nog han. Då och då dyker människor upp, frågar serveringspersonalen om det finns plats även för dem, men de får nej. Du var väl här igår? hör jag servitrisen fråga en av personerna.

Lagom till serveringsrunda nummer två får jag sällskap vid mitt bord av ett par. De bor i området och har oberoende av varandra klippt ut den notis om 150-årsjubileumet ur lokaltidningen Vi i Vasastan, och alltså är de nu här, mycket glada över att ha accepterats vid mitt solobord. Jag pratar om mig och de pratar om sig, och efter att de avslutat runda nummer ett får vi simultant in servering nummer två.

En samling rätter som är aningen mindre bekanta än de tidigare – vi serveras rätten doppsko, en slags gräddstuvad pytt krönt av en rå äggula och tärnad inlagd rödbeta, och så får vi paltbröd på grisblod, råg- och vetemjöl och sirap toppat med knaprigt fläsk. Nummer tre är den av skinnjackemannen omtalade kolbullen, en slags fläskpannkaka kategori mycket kompakt med en krispigt yttre, gjord på fläsk, vatten, ister och salt och toppad med lingon. Doppskon är förstås god, kolbullen och paltbrödet mindre goda men ändock en upplevelse jag är glad att jag utsatt mig för, i utbildningssyfte om inte annat.

Med femkronors-rätterna i ryggen har det nu blivit dags för finalen, och det i form av efterrätterna som kostar tre kronor vardera.

Jag är ganska mätt, och tänker taktiskt när jag ger mig på den till synes stabbigaste efterrätten först (annars kommer det aldrig att bli av), nämligen en skål sjuskinnagröt. Ett osedvanligt oaptitligt namn om du frågar mig, men själva tanken är det inget fel på: risgrynsgröt med socker, smör, sötmandel och kanel, överringlad av en bärsås. I praktiken är den väl kompakt, och inte så spännande heller. Nja, jo, njä.

Jag går vidare till filbunken (ja den heter så), som är fet syrad mjölk serverad med färska bär och krossade drömmar. Kakdrömmar, alltså. Sist ut i detta historiska marathon är desserten änglamat, en rätt som mitt bordssällskap minns med glädje från barndommen. Då var det med lingon i och det serverades i strut, berättar kvinnan. Här får vi en lite flådigare version där den vispade grädden smaksatts med körsbärslikör och varvats med inkokta körsbär och pepparkakssmul. En strålande liten avslutning för en sådan som mig, som ju är mycket förtjust i körsbär.

Jag tar in notan, betalar de trettionio kronorna för maten och de sextiotre kronorna för ölen, och så säger jag och mina bordsgrannar adjö, och jag promenerar iväg mot nya äventyr (en tupplur i matkomans tecken). Tennstopet serverar sin jubileumsmeny fram till och med fredag denna vecka, och har du en långlunch att plocka ut så rekommenderar jag fylla den med lerpottasill, filbunkar och kolbullar.

/Slaktarn

Hej och goddag och hallå. Går du och undrar vad som är nytt i butik, och vad som händer out and about? Här får du den informationen alldeles gratis, serverad på ett silverfat. Varsågod.

Kung Markatta lanserar japanska produktnyheter

I slutet av september dyker det upp japanskt från Kung Markatta i handeln: en vit miso, en rårismiso, äkta japansk tamari och silkestofu. ”Det japanska köket har haft ett uppsving och upptäcks av allt fler personer. De flesta av de japanska produkter vi lanserar nu har mycket umamismak och kan användas till traditionella japanska rätter, men även för att förnya rätter som vi lagar mer frekvent. Mison är till exempel en riktig smakförhöjare i soppor och silkestofun kan ersätta mejeriprodukter i efterrätter och smoothies,” säger Maria Andersson, brand manager på Kung Markatta. Utöver det japanska sortimentet lanserar Kung Markatta även en Sambal oelek.

Mathias Dahlgrens Rutabaga öppnar chef’s table

Det var ju quite the skräll när beskedet att stjärnkocken Mathias Dahlgren skulle växla spår och ersätta gamla Matsalen på Grand Hôtel i Stockholm med helvegetariska satsningen Rutabaga. Lokalen byggdes om, och i februari detta år slog de upp portarna. Nu utvecklar Dahlgren restaurangen genom att öppna ett chef’s table, där gästerna få se hur vegetariska rätter tillagas av namnkunniga kockar. ”Intresset för matlagning har exploderat under det senaste decenniet och vi märker att våra gäster är nyfikna på vad som händer i köket. Med ett chef’s table får vi utrymme att prata med gästerna och visa var komplexiteten i rätterna ligger. God mat behöver inte vara komplicerad och både jag och mina kockar tycker att det är kul att prata med intresserade gäster om hur smaksammansättningar och förädlande av råvaror fungerar”, säger Mathias Dahlgren till Restaurangvärlden.

Vapiano + Oatly = sant

På restarangkedjan Vapiano äter man pasta och pizza, och får en liten bluppblipp-sak där alla köp registreras, och på vägen ut får man lämna in bluppblipp-saken och hostar upp en slant för allt man unnat sig. På Vapiano får man med start denna månad också pastarätter enligt en växtbaserad modell om man vill – de har nämligen börjat använda Oatlys produkter i sin matlagning. ”Oatlys produkter går hand i hand med vår syn på mat – gott, prisvärt och tillgängligt. Det kan finnas olika anledningar till varför man inte äter mat med mjölk eller grädde. För oss är det viktigt att ge alla chans till en god och vällagad pasta”, säger Camilla Seidl som är kvalitetschef på Vapiano i Sverige.

Matnatten i Malmö växer så det knakar

Sedan 2014 har Malmös gastronyfikna kunnat avnjuta den så kallade Matnatten, ett evenemang där man för ett fast pris kan vandra runt och provsmaka maten på ett gäng av stadens restauranger. Då var det ett tjugotal restauranger som deltog, men nu tre år senare har antalet vuxit till det dubbla. ”Konceptet är det samma som tidigare men nytt för i år är att vi fått med oss alla restauranger på Malmö Saluhall. De kommer att förlänga sina öppettider från klockan 21 till klockan 23” säger Emelie Wilander, projektledare för Matnatten, till Sydsvenskans Dygnet Runt. Nytt för i år är också att Matnatten delats in i fyra olika rundor, och tack vare ett samarbete med Book a Boat är det också möjligt att ta sig fram via kanalen och hoppa på eller av vid olika stopp. Årets matnatt infaller den 27 oktober, och biljetter finns att köpa här. Gör det! Det är kul!

O’Learys förnyar sin vegomeny med tre rätter

Aldrig förr har vegansk-amerikansk snabbmat varit så folkligt! Bärs-sport-och burgarkedjan O’Learys har haft sin uppdaterade vegetariska och Oumph-baserade meny igång sedan augusti 2015, och de beskriver själva satsningen som väldigt framgångsrik. Oumph produceras av företaget Food in Progress, och är ett sojabönbaserat protein som finns i elva olika varianter i dagligvaruhandeln. Nu har det blivit dags för O’Learys att förnya menyn, och från och med den mitten av september har tre nya rätter funnits tillgängliga: Oumph chili, vegan Buffalo Oumph (en slags Oumph-version av buffalo wings), och Oumph burger.

/Slaktarn

Det är ett under att jag lyckats dröja så länge med att besöka Woodstockholm, men i förrgår var det äntligen dags – dels på grund av otaliga rekommendationer från otaliga håll, men också för att det snopet nog föll sig så att varenda jäkla restaurang i huvudstaden verkar ha sommarstängt just nu. Utom Woodstockholm. Och det var väl på sätt och vis en himla tur det.

Det ligger på Mosebacke torg, i ett hörn, samma hörn som tidigare inhyste en ganska ordinär pizzeria. Den besökte jag bara en gång, men jag minns det mycket väl, för jag var knappt tjugo år och upplevde väl att just den överdimensionerade vesuvion var en vesuvio att minnas för att den jag åt vesuvion med var någon att minnas. Och minns gör jag ju också, nu när jag är tillbaka, även om allt är nytt och ingen vesuvio synes så långt ögat når. Nä, det finns andra saker på menyn, tack och lov.

Rätterna presenterade enligt modellen råvara+råvara+råvara, som kortfattade lockrop. Jag gillar det sättet, det sätter fart på fantasin och vaggar in mig i föreställningen att det det bottnar i stor hänsyn för råvaran+råvaran+råvaran ifråga. Det är luftigt liksom, utbytbart efter säsong och tillgång, inte trött och tungrott och skrivet i sten.

Tillsammans med en liten tallrik zuccinitempura med majonnäs får jag en introduktion till menyn: välj fritt bland rätterna så som behagas, eller ta en avsmakningsmeny bestående av alla tre förrätter samt valfri varmrätt. Den tredje ingången är Tore Wretman-spåret: här har Tores gamla kokböcker granskats under lupp, och några av hans paradnummer har fått sig en hyllning i Woodstockholm-tappning. Tydligen är detta kokboksgrepp ett stående inslag i menyn, men som varieras, och jag gråter nästan blod när jag får höra att Wretmanmenyn föregicks av en meny baserad på Salvador Dalí-kokboken Les diners de Gala. Tänk att ha missat!

Det är ett knivigt beslut, det där att välja mellan avsmakningsmenyn och Wretmanmenyn. Men, mitt sällskap och jag bestämmer oss tillslut att ta alla förrätter att dela på och så varsin varmrätt som uppföljning. Wretman dyker nämligen upp i förrätterna, och således känns beslutet lite som att jag får det bästa av två världar.

Jaja, nu till det maten. Innan jag börjar rada upp rätter på varandra vill jag också nämna detta: på grund av en lite fåfäng genans över att fota mat ute på restaurang är bilderna inte mycket att hänga i granen, men de duger som blueprints att fantisera kring och förhoppningsvis inspireras av. Vi går raskt igenom det hela, det här är ju ingen recension utan snarare en minnesanteckning. Alltså: det som bjuds är undermåliga bilder och knapphändiga presentationer! Take it or leave it (eller gå dit och ät själv, det är ännu bättre).

Rätt nummer ett: fattigmanssparris aka svartrot tillsammans med Wretmans berömda Nobisdressing och ett stiligt rufs av vattenkrasse toppat av torkad riven äggula. Dessutom, något som etsat sig fast en smula: picklade tapiokapärlor (efter en livstid av totalt ointresse för tapiokapärlor finner jag de nu plötsligt mycket intressanta). Alltsammans en strålande uppvisning i texturvariationens njutningar. Jag har ingen bild på den här rätten, så den ovan får duga – där syns nämligen en del av köket med tillhörande kockar, och kisar du tillräckligt ser du kanske vår kära svartrotsrätt där på bänken.

Sedan var det sill. Matjes med syrligt friskt äpple, äggkräm och löjrom, knaprigt kavringsmul och krasse. Och potatis förstås, någonstans längst ner. Planerar härma hemma snarast.

Salta biten! Tydligen en storfavorit för Wretman själv (såpass att han ska ha döpt sin båt efter rätten). Det vi talar om är alltså rimmad oxbringa, här täckt i panko och ytterligare behandlad för att få till ett krispigt yttre. På tallriken har den sällskap av betor av varierande kulör och form, och ytterligare en av Wretmans fenomenala kompositioner: fryst senapsgrädde. Låter en smula underligt, men smakar ljuvligt.

Här syns en av varmrätterna: kål i buljong, klimp, pocherad ägg. Denna rätt tillhörde i huvudsak mitt middagssällskap, och jag ska erkänna att jag var lite ofokuserad på den. Det ska den inte behöva stå till svars för, det var nämligen både gott och intressant, anledningen var att jag var distraherad av min egen varmrätt…

…som var lamm! Bog, om jag inte yrar totalt, med en skummig buerre blanc, mjölksyrad lammkorv och ett allmänt härjeri av dill och fänkål. Och morot ja, det ser ni ju själva på bilden. Mycket stark rätt, alltså inte kryddstark, utan stark. Bra!

Efter denna parad av rätter var jag mätt redo att kasta in handduken, och på grund av detta uteblev efterrättsupplevelsen. Det hade förstås varit kul att ta reda på hur den biten stod sig, men jag har aldrig begripit folk som väljer bort förrätt till förmån för efterrätt, och alltså gräts det ej över spilld dessert.

Nu ligger jag här och undrar vad nästa kokboksrelaterade temameny på Woodstockholm ska bli. Kommer att hålla span, återkomma, rapportera. Det blir kul. Och gott.

/Slaktarn

Hej.
Fråga: Vad gör man när livet krisar?

a) ligger på rygg i sängen som en stor skalbagge och stirrar upp i taket
b) träffar sin mamma och går och äter lite god mat

Jag valde alternativ b, och vi gick till relativt nyöppnade Bar Agrikultur vid Nytorget i Stockholm. Fyra smårätter och en bryggkaffe med mjölk senare kändes det lite bättre. Utan att gå in på djupet vill jag presentera måltiden för er, för ja, jag tog bilder, och ja, jag gick där ifrån och kände att något så tjatigt som pesto kändes kul igen.

Några av Bar Agrikulturs olika usp:ar är: de har en uteservering, de har sin egentillverkade underbara gin, och de har många vegetariska rätter. Här ska ni få ett litet smakprov.

En av rätterna var zuccini med fårost och pesto. Det lät lite själamördande på pappret, men servitrisen sa att det var en av hennes favoriter. Så vi tänkte, som man ju gör i kristider: what the heck!!! Det gjorde vi rätt i, för det skulle visa sig vara en rätt som jag i all sin enkelhet kommer att bära med mig länge, och säkerligen återskapa hemma.

På en annan tallrik låg några tunna skivor lamm och en herrans massa pickles, dessa i sällskap av en smetig gul sås. Alltsammans ungefär som en remoulad, fast i separata delar. Oerhört gott och precis rätt medicin för min vid tillfället sargade själ.

Vi beställde bönor också, och det visade sig vara en luftig anrättning med krönt av finriven pepparrot. Jag säger inte mer, för jag minns inte mer än att det var gott som tusan. Och det räcker väl, för det finns ju bilder att titta på.

Potatis bör man äta lite av varje dag, och just den dagen var potatisen misobakad och parad med lök och en ”bränd grädde” (min mamma frågade ut kocken om detaljerna kring hur denna kommit till, och tro mig, ni vill också veta det, så det får vi ta separat). Hela rätten var som att få en stor go kram.

Lärdom: när du tvekar – gå på alternativ b.
/Slaktarn