Fredag! Det betyder att du kan gå hem och ta dig en spritstark americano, självklart med tillhörande friterade svartpeppriga bläckfiskringar, samt att jag kan summera veckans (matrelaterade) intryck i bilder. En win win helt enkelt.

1. Barnens happy hour

Fint väder har gjort en comeback i veckan, och på en promenad spottade jag ett etablissemang som kan det här med konvertering. Barn äter gratis varje söndag, illustrerat på ypperligt vis av en mycket nöjd ung man i full färd med just att äta gratis varje söndag.

2. Sockerkakan på Solde

För en tid sedan publicerade kafferosteriet Solde i Malmö ett instagraminlägg som jag då upplevde som särskilt tilltalande,och jag har denna print screen sparad i kamerarullen som bevis. Här är bilden nu igen för er skull. Det är nog det perfekta fikat, och som grädde på moset (i detta fall den rostade sockerkakan) också till det perfekta priset. Allt man kan önska sig på en bricka i rostfritt stål. Här är en gammal intervju med hjärnorna bakom Solde signerad undertecknad.

3. Semlan från helvetet

Av alla semlans desperat frampressade avarter måste detta vara den värsta. VÄRSTA! En så kallad ”chiasemla”, det vill säga tre slemmiga lager slabb serverade i sedvanligt genomskinligt glas. Mycket ska man tvingas se i sina dagar innan man kastar in handduken, och denna ”chiasemla” kan mycket väl vara det som slutligen får mig att trilla av pinn. Med vänlig hälsning, semmelkonservativ och stolt.

4. Kaka på bädd av marmor

Två saker:
1. Har bakat IGEN! Och detta min avsky för bakning till trots. Begriper inte vad som händer med mig, men jag har svårt att tro att det är något negativt (inte minst på grund av studier som denna).
2. Har korsat en linje jag aldrig trodde jag skulle korsa: att fota mat på marmor. Instagramkonto för hundra procent ointressant dokumentation av lunchande ute på lokal nästa, tänker jag nu. Kakorna blev goda i alla fall, använde samma recept som till syltkakorna fast med aningen mer mandelmjöl istället för dinkelmjöl, och med rostad mandel och mörk choklad i. Skål.

5. Ett smart tacotrick signerat Snoop Dogg

6. Det pyttelilla ägget

Nu för tiden köper jag bara ägg från Sanda, i väntan på den dag då en egen höna magiskt uppenbarar sig vid min sida. Intervju med Anna-Lena Karlsson från Sanda finns förresten här, den tycker jag du ska läsa om du inte gjort det innan. I alla fall öppnade jag min nya äggbox och fann där bland sina normalstora likar ett pyttelitet ägg. Det gjorde mig oförklarligt glad. Tanken på att det fick vara med alltså, och inte hamnade i en stor ledsen hög tillsammans med andra icke-normativa ägg. Länge leve äggvariation.

7. Bar Americain

Hade anledning att fira i veckan och premiärbesökte därför nyligen gulddrakenominerade baren Bar Americain på Haymarket i Stockholm. Allt var underbart, inklusive drinkarna. Mitt enda minus är att medelåldern var lite väl hög. Om du är under trettiofem och sugen på att sitta i en lokal med överhängande guldorienterad inredning tycker jag du ska gå dit och bada i champagne, det är bra för samtliga inblandade.

8. Slaktarns nya kläder

Sist men inte minst vill jag påpeka att jag har en fräsig ny bloggbanner. Sitter som en smäck tycker jag själv. Hoppas ni håller med!

Tack för idag, slut för idag.
/Slaktarn

En av de bästa sakerna med det här livet är att sätta sig ner och låta sig serveras rätt efter rätt av personer som vet precis vad de gör. Att bli glad och överraskad, och hela tiden känna sig trygg i vetskapen om att allt är värt det: värt tiden, värt sitt pris, värt ens förväntan.

Jag gick med min vän till Agrikultur i veckan, vi har tänkt få till besöket i ett år nu, men lyckades först nu synkronisera våra hjärnor och scheman så pass att allt gick i lås. Agrikultur drivs av kockarna Flip Fastén och Joel Åhlin, och både atmosfären och maten följer ett slags genomtänkt ekonordiskt spår som flera andra innan dem gjort så bra, men som de själva följer med en stor dos mycket uppiggande lekfullhet som i sin tur för med sig något synnerligen opretentiöst och sympatiskt. Såhär ungefär: maten väcker små smakminnen hela tiden, slår an noter från ens barndom och känns extremt förankrad i svensk jord och skog, men blir aldrig förutsägbar eller konstlad sådär som det kan bli när den nynordiska vågen trängde sig ner på kvarterskrogsnivå (picklade granskott, någon?).

Det är kul att äta. Och snyggt. En bit sej får tillexempel sällskap av ett gäng olika emulsioner och krämer som liksom splattats ner i tallriken. Splatt! Alger. Splatt! Lök. Och så vidare. Resultatet blir en slags mycket välsmakande Jackson Pollock-målning. Och ja, det är en ordlek, för vad är en pollock om inte en fisk? Vi äter det som kocken Filip själv kallar för en version av kålpudding: i verkligheten dovhjort som han fällt själv, lingon och messmörskokt kål. Vi får en bonusrunda i form av en liten skiva tolv år gammal fjällko i sällskap av en pepprig gräddsås och grovhyvlad pepparrot. I hela menyn: få och små bitar kött, utmärkta. En annan rätt är en liten jordärtskocka som ser ut som ett vackert litet vaktelägg, som vilar på en hög av tunt skuret svartkål och bredvid aromatiska nymalda sesamfrön på lökkräm. Till dessert äter punschindränkt sockerkaka med bränd grädde och jordärtskocksglass, och päron kokta med sprängticka (”kungen av medicinalsvampar!”). Sist av allt dricker vi bryggkaffe och syltkakor som är obegripligt goda och som jag dessutom lyckas få med mig några hem av (lika goda dagen efter).

Är uppiggad av alltsammans! En enastående meny på sex rätter för sexhundrafemtio spänn. Den ändras hela tiden, eller i alla fall någon gång i veckan, vilket är mycket bra då priset tillåter en att återvända oftare än vad som annars vore rimligt. Här kommer några bilder.

Längst ner: Fastén med husets bästa bordsdam svampformationen. Vilket tripp va.
/Slaktarn

Vintern 2009 upplevde jag som ovanligt lång och kall. Det var också min första vinter som heltidsanställd, en oändlig loop av väckarklockor som ringde klockan sex och arbetsdagar som slutade klockan fem då solen för länge sedan hade gått ner, och så helg efter helg då det hetsdracks vin i tajta kläder i något slags försök att återställa balansen och den förlorade friheten. Vintern 2009 gick jag också på mitt livs första julbord med jobbet: viltjulbordet på Gröna Lund-restaurangen Tyrol. En enorm lokal med bord efter bord kring vilka kontorsarbetare från företag över hela stan satt med tallrikar dignande av björnköttbullar och rådjursstek, bäver (!) i körsbärssås (!) och tjälknöl på hjort.

Jag minns det där julbordet, detta avdragsgilla hetsätande till personalfest, som ett enormt överflöd. Trettiofem meter buffé där faten snabbt länsades. Jag minns inte mycket av rätterna eller huruvida maten var god, nej, när jag tänker tillbaka ser jag framför mig en sån där naturfilm där ett valkadaver som sjunkit till botten snabbt äts upp av tusentals spindelkrabbor. Och sedan ser jag framför mig hur spindelkrabborna kravlar sig tillbaka till sina bord, beställer in gin & tonics och mintushots, testar alla tolv sorters pannacotta och börjar leka sanning eller konsekvens innan de feströker mentholcigg och bekänner färg gällande irritation mot valfri kollega. Jag ser framför mig hur en spindelkrabba frågar en annan om den vill ha mer vin, ja tack, och så sträcker den första spindelkrabban ut sin långa kloförsedda arm och häller vin i glaset ända upp till kanten, stopp det räcker, men den slutar inte där. Nej, den slutar inte hälla förrän hela flaskan är tom och bordet är täckt av vin som också runnit ner för kanten och ut på den andra spindelkrabbans kjol. Sedan går upphällarkrabban till toaletten och spyr upp körsbärsbävern.

Den spindelkrabba vars kjol blev dyngsur ska i det här fallet representera undertecknads nittonåriga jag, lätt uppskrämd av att se auktoritära, äldre spindelkrabbor balla ur på det där viset. Det har gått några år sedan dess, och även om urballningen inte skulle kännas mer rimlig idag skulle det nog inte vara lika överraskande. Julbord är för det mesta trevligt och gott, men det har många ansikten, och just företagsjulbordets ansikte tycks ha extra alkoholsimmig blick.

/Slaktarn

Det är än så länge bara fredag, men jag har redan beslutat att veckans intryckskvot är fylld. Resterande tid kommer att ägnas åt vila och rekreation i väntan på måndagen och nya spännande upplevelser.

1. Getglass

Titta. En glass gjord på getmjölk! Svaret på getmjölksgåtan är funnet. Jättesoft hemsida har de också, de som ligger bakom tillverkningen. Planerar test av glassen inom snar framtid.

2. Stuffing

Den här bilden kan inte beskyllas för att vara vacker, men den är tagen med stor förnöjelse. Jag var på mitt livs första Thanksgivingmiddag i veckan, och lagade således även mitt livs första så kallade ”stuffing”. Man skulle kunna tro att stuffing är något som endast ska hålla till inuti kalkonen, men nej, den har även ett liv utanför murarna – här är en variant jag skakat fram genom att blanda ihop en stor mängd hackade kastanjer med örtkryddad italiensk färsk korv (som tagits ur sina fjälster), mycket persilja, lök, selleri, marsalavin och annat. Jag är framförallt nöjd med den extremt retro-artade presentationen. Det enda som saknas är egentligen en krans av salladsblad runtomkring. Nästa år.

3. Totemo Ramen

På vardagar mellan klockan 11-14 håller Totemo Ramen öppet för lunch på St Eriksplan i Stockholm. Jag gick dit solo nyligen, för att få i mig lite näring innan dagen bullrade vidare. Rekommenderar! De har en liten meny (fyra varianter) med finstämda och mättande rätter vars stjärna är de handgjorda nudlarna. Framförallt är jag peppad på att göra egna marinerade ägg efter besöket – de kokas tills gulan är fast men geggig, och marineras sedan i något jag antar är en blandning vars bas är miso och soja. Tipsa mig gärna om tillvägagångssätt gällande detta ifall du sitter på information.

4. Att ge Jägern en chans

Tillräckligt vatten hade flutit under broarna för att ha glömt mitt senaste möte med jägern. Tyvärr upptäckte jag att allt vatten i världen inte räcker för att tvaga denna dryck fri från sina synder. Dock: miniflaska jäger + minijulkula = framgångskoncept som gå-bort-present, i alla fall om man ser till överraskningsparametern.

5. Energibollarna

Den här boken har:
1. Ett roligt namn
2. Inget annat som intresserar mig
However: Jag planerar en genomresa i energibollarnas värld snart, då jag tack vare en Tunisisk vän fått bekanta mig med något jag är bombsäker skulle kunna *slå stort* på den svenska energibollsmarknaden. Tänk att det finns en sådan, en ”energibollsmarknad”. Fantastiskt.

Det var allt! Synd men sant!
/Slaktarn

Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.

När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.

Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.

Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.

Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.

Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?

Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.

/Slaktarn