Har man inte uppdaterat sin bild av Pamela Andersson sedan Baywatchtiden kan följande tänkas komma som en lättare chock: Pamela är sedan länge djurrättsaktivist och vegan, och senaste nytt är att hon planerar öppna en vegansk pop up-restaurang i nya hemlandet Frankrike.

Avslöjandet om krogplanerna var inbakat i en längre text hon postat på sin blogg, i vilken hon visade stöd för Julian Assange (rubrik: ”Why my heart stands with Julian”), som ju sedan länge barrikaderat sig inne på Ecuadors Ambassad i London för att undvika att bli utlämnad till USA och förut även Sverige. Det har florerat en del rykten om en romans mellan Andersson och Assange, och åtminstone bekräftar väl hennes text att det finns känslor i luften (”Thinking of Julian makes me wonder, what is the sexiest quality in a man? Surely the sexiest qualities in a man are bravery and courage. Sexiness in a man is showing strength. Having convictions and having the courage to stand by them.” och så vidare).

Vidare vädjar hon till diverse världsledare att stötta Assange, och hon riktar sig speciellt till Frankrikes nytillträdde president Emmanuel Macron: ”I am reaching out to Emmanuel Macron, and to his wife Brigitte Trogneux. As a resident of France, my adopted home, I would like to meet with you and discuss Julian’s situation”, varpå hon levererar en inbjudan till paret att närvara vid öppningen av hennes nya veganska restaurang: ”We will sit and eat good food and discuss what can be done for Julian. France could display its strength, and so could you, if you give Julian asylum”.

Nå, tillbaka till restaurangplanerna. Restaurangens namn blir La Table du Marché by Pamela, och kommer att ligga i staden Ramatuelle i södra Frankrike. Krogen öppnar är fjärde juli och håller öppet i femtio dagar. Anderson kommer dock inte att dra detta veganska pop up-lass ensam, utan har teamat ihop med kocken Christophe Leroy, som tagit fram menyn och kommer stå för matlagningen.

Pamela och kocken Christophe (upptagen med att undersöka några auberginer)

Konceptet ska vara ”festive, glamorous and vegan”, och som gäst utlovas man en ”sensual atmosphere”. Mer läsning (och några superhärliga bilder där Pamela myser i naturen med en golden retriver och en kvist rosmarin) samt bokningsinformation finns här.

/Slaktarn

Så snopet, att redan första kvällen snubbla rakt in i en måltid som jag misstänker i slutändan kommer att krönas till resans bästa. Fullkomligt lycksalig över denna fullträff (och med en liten fladdrande oro  – tänk om det bara är downhill efter detta?!) tänker jag nu berätta om mitt besök på restaurang Cumpà Cosimo.

Jag befinner mig alltså i Ravello. En by snarare än en stad, med bara 2500 invånare, belägen högt upp i bergen på den italienska amalfikustens västligare del. Det är en ort som besitter en slags återhållsam elegans, svårt att beskriva faktiskt, men det är en känsla som inte direkt minskade när jag fick höra att gamla glamproffs som Jackie Kennedy och Greta Garbo brukade ta sig hit för att pusta ut när det begav sig. I Garbos fall genom att checka in på anrika Villa Cimbrone tillsammans med dåvarande lovern Leopold Stokowski, och i Kennedys fall genom att proppa i sig mat på Trattoria Cumpà Cosimo.

Jackie softar i Ravello, 1962

Man skulle på grund av denna exalterande info kunna få för sig att Cumpà Cosimo var ett etablissemang i den piffigare kategorin, och med en prismässigt matchande meny. Det är fel. Det är varken glamoröst eller dyrt, utan nästan märkligt oberört av samtidens krav på image och medvetenhet. Så här ungefär: Lokalen består av ett par ganska stora rum med gulmålade väggar, det ena med samtliga fönster och dörrar uppslagna mot gatan. Det är stimmigt och plåttrigt, fullt av folk, och belysningen är av det slaget som är så ovanligt hemma, det vill säga helt upptänt och i alla avseenden förfulande både för gäster och mat. På väggarna hänger målningar av matstilleben eller fotografier av ägarna som gör tummen upp med armen om vad jag antar är en särskilt omtyckt gäst, och i hörnen står pelargoner eller palmer i krukor, samtliga av plast. Dukar av tyg, servetter av papper. Pretentionerna är noll.

Två personer i lokalen utmärker sig särskilt: den ena är en korpulent och skallig man i pastellrosa skjorta, han har ett bullrande skratt och generöst kroppsspråk. Den andra personen är en gammal dam vars svarta hår fästs mitt på huvudet av en stor röd bollformad hårklämma, som matchar förklädet hon har på sig: vitt, och med ett mönster av stora röda krabbor. Hon går runt bland gästerna och pekar, levererar tallrikar med godsaker (ibland verkar det inte som att gästerna väntat sig maten, men det skiter hon i), ser till att maten äts upp, fyller på, mumlar olika kommandon jag inte förstår. Senare får jag veta att hennes namn är Netta Buttone, och att restaurangen drivits av denna matlagande matriarks familj i sjuttio av dess trehundra år långa historia. Den glada mannen i pastellrosa måste vara hennes son. Vägg i vägg med restaurangen ligger familjens slakteributik, och alla grönsaker vi äter kommer från deras egen gård. Ja ni hör ju, det är otroligt sympatiskt alltsammans. Hjärtligt. Och då har vi inte ens kommit till maten.

Menyn är inte så värst omfattande, vilket är skönt. Det är klassiska regionala rätter som bjuds, enkla anrättningar vars ingredienser kommer från trakten, mat som alltid ätits här. Några kötträtter, charkuterier, en herrans massa färsk fisk och skaldjur, lokalproducerad ost och grönsaker typiska för regionen. Pasta, pizza. Vi inleder med att dricka prosecco och dela en tallrik grönsaker tillredda på olika briljant enkla vis (några slags bakade bondbönor tillexempel, och grillad zuccini i vinäger), alltsammans arrangerat i en cirkel runt en rund liten mozzarella, storlek större golfboll. Jag känner mig så långt in i måltiden redan så exalterad att jag håller på att svimma.

På detta följer en havsabborre, serverad hel och kvickt filéad av vår servitör, en man i femtioårsåldern som till varje pris tycks vilja undvika ögonkontakt, men som är rasande effektiv och proffsig. Fisken ja, fisken, den var fantastisk, purfärsk, badade i smör och örter, serverad med ett gäng tunt skurna potatisskivor. Fantastisk, punkt slut.

Att beställa sig en stor god köttbit visade sig också vara en fullträff. Det var något av det godaste kött jag ätit i mitt liv tror jag. Enkelt smaksatt med smör, vitlök och persilja, en liten tallrik hemlagad pasta med tomat vid sidan om, obegränsad påfyllning av toppen lokalt rödvin på karaff framför.

Vi åt efterrätt också, tiramisu, och en citronkaka med mascarponeost och limoncello. Av bara farten. Avslutade nästan med en stänkare, men lyckades lägga band på oss i sista stund. Tänker i efterhand att det var ett misstag. Vill tillbaka, kommer att gå tillbaka. Och då kommer inga band att läggas, då är det all in.

/Slaktarn

Den som vill vara med och dra sitt strå till stacken vid öppnandet av ett veganskt gourmet-hamburgerhak i Stockholm har nu sin chans. Crowdfundingen för pubkonceptet GRUB öppnade första maj, och har i skrivande stund nått elva procent av finansieringsmålet på femtontusen euro. Tjugofemåriga Selena Hami ligger bakom konceptet.

“I början lagade jag mat inspirerad från Mellanöstern och skapade den första burgaren- rödbetsfalafel med karamelliserad lök, hummus på grilla paprika och vitlöksmarinerad aubergine- som blev så populär att jag började experimentera fram nya burgare. Tillslut hade jag skapat en hel meny med ett koncept jag tycker saknas i Stockholm idag: en vegansk pub med gourmet street food, hantverksöl och sociala aktiviteter som konstutställningar och bordspel”, säger hon i ett pressmeddelande. Förutom veganska burgare kommer det också finnas en del latinamerikansk street food på menyn.

Mer om Selena Hami och projektet finns att läsa här, och crowdfundingsidan hittar du här.

/Slaktarn

Hej på er. Här ska ni få lite tidigarelagt påskgodis i kategorin fruktansvärd bilolycka som du trots allt inte kan sluta stirra dig mätt på. Det gäller en krogrecension av Parisrestaurangen Le Cinq, belägen i anslutning till Four Seasons George V, skriven av Jay Rayner för engelska The Guardian.

Recensionen inleds med orden: ”It was supposed to be a joyous trip to one of France’s famous gastro palaces – what could possibly go wrong?”. Redan där vaknar min inre haveristpåhejare till liv, vittrar blod, känner adrenalinet rusa, väser: Allt kan gå fel. Allt. Redan i ingressen får läsaren veta att besöket på Le Cinq, när det gäller prisvärdhet och förväntningar, är den värsta restaurangupplevelsen skribenten haft under sina arton år som krogkritiker. Varför! Berätta varför! morrar det inom mig. Sjutusen tecken senare vet jag. Och jag kommer länge att bära med mig flera av formuleringarna som används för att beskriva besvikelsen. Varsågod, unna dig här att avnjuta ett axplock:

1. Angående interiören: ”The dining room, deep in the hotel, is a broad space of high ceilings and coving, with thick carpets to muffle the screams. It is decorated in various shades of taupe, biscuit and fuck you.”

Le Cinq, a.k.a. det som recensenten refererar till som ”brottsplatsen”

2. I måltidens linda bjuds skribenten på en amuse bouche: ”The canapé we are instructed to eat first is a transparent ball on a spoon. It looks like a Barbie-sized silicone breast implant, and is a ‘spherification'”. Den stackars sfärifikationen (kul ord!) liknas sedan av skribentens sällskap vid en dammig kondom, varpå det konstateras att det är ett återkommande inslag genom hela måltiden: ”Spherifications of various kinds – bursting, popping, deflating, always ill-advised – turn up on many dishes. It’s their trick, their shtick, their big idea. It’s all they have.” Aj.

3. I mötet med en puré på vattenkrasse (detta är min personliga favorit): ”My lips purse, like a cat’s arse that’s brushed against nettles.”

4. En förrätt på gratinerad lök får sitt öde beseglat: ”It is mostly black, like nightmares, and sticky, like the floor at a teenager’s party.”

5. Och så var det efterrätterna. ”A dessert of frozen chocolate mousse cigars wrapped in tuile is fine, if you overlook the elastic flap of milk skin draped over it, like something that’s fallen off a burns victim.”

6. Skribenten blickar ut över den halvfulla restaurangen, konstaterar: ”Pictures of plates are snapped. Mind you I also take pictures, but mine are shot in the manner of a scene of crime officer working methodically.”

Avslutningsvis får vi se dessa bilder, de skribenten själv knäppt med sin telefon, för att förtydliga liknelsen av den gratinerade löken med ”black like nightmares” och så vidare. Anledningen är att de egna pressbilder restaurangen tillhandahållit inte riktigt liknar det som dök upp på tallriken.

Nå, det gör ont att läsa, det krampar i magen och fladdrar till oroligt i bröstet. Men det är också omöjligt att slita sig. Det är essensen av skräckblandad förtjusning. Läs hela recensionen här.

/Slaktarn

Om fruktdisken är en skolklass så är avokadon klassens mest populära tjej. Du hatar att älska henne, och du älskar att hata henne. Hon är slätt glansigt hår, hon luktar DKNY Apple-parfym (starkt doftminne här för mig, som ni förstår), hon är duktig och ambitiös men utan analytisk edge, hon är busig men bara på det ”bra” sättet – hon är helt enkelt det goda fettet, det som är som en hudlotion från insidan. Fräscht, kul, snyggt. Alla vill ha henne, alla vill va henne.

Alla vill ha henne och va henne så mycket att de öppnar restaurang som endast serverar avokadobaserade rätter. De väljer att kalla den The Avocado Show. Redan innan restaurangen öppnat har Instagramkontot över femtiotusen följare. Folk blir som galna. Helt enkelt: vi vet vem som har mest scentid i skolkabarén, och biljetterna tog slut i samma sekund som de släpptes.

Och där sitter jag och tänker: hur jävla bra kan det bli då, det finns väl andra frukter som är goda, andra grönsaker att förundras över? Jag tittar ner på min kropp, kanske är det en kiwi-kropp (har alltid identifierat mig med kiwin: liksom stickig, hårig och skrovlig på utsidan men färglad och med en syrlig kick på insidan? Ja tack) och känner hur fel den är i jämförelse, den är för mycket och för lite på samma gång, det är ingen lotion från insidan utan bara syra som ger dig blåsor i munnen om du konsumerar för mycket.

Nej, den dumma avokadon ska ha hela showen, varenda nummer, från den finstämda introduktionen till den smaskiga efterrätten, och alla applåderna och hela dricksen också.

/Slaktarn