För ett par veckor sedan klickade jag mig in på en bokförsäljningssajt med avsikten att utöka min evigt växande samling av matböcker en smula. Kokboken om Shake Shack var en uppenbar kandidat. Hamburgerhypen må stå en upp i halsen, men min fascination för den sortens kultförklarad snabbmat tycks vara oändlig – det vet den som läste den här gamla texten – och dessutom vill jag veta mer om grundaren Danny Mayer efter att ha hört honom i den här Sporkful-intervjun. För att hålla Shake Shack-boken sällskap under frakten klickade jag även hem uppföljaren till Home Cooking av Laurie Colwin, som lämpligt nog har titeln More Home Cooking.

Några dagar senare meddelades jag genom ett pling i telefonen att mina böcker fanns på närmaste utlämningsställe. Med paketet upphämtat och ett glas vin inom armlängds avstånd slog jag mig ner i soffan, redo att utforska fångsten. Den nästan självgoda tillfredställelse jag kände över att ha skapat så kvalitativa förutsättningar att ha en trevlig stund förbyttes dock snabbt i förvirring när jag insåg att jag fått någon annans paket. Istället för hamburgare och livsråd med tillhörande recept hade jag fått hem följande titlar: Bli vän med din PMS, Kaos i kvinnohjärnan, Att vägra ge upp (undertitel: ”att leva med återkommande depressioner”), Har du PMS eller?, och slutligen Supermatsköket – härlig mat som gör dig glad och sund. Det uppstod kaos i min kvinnohjärna. Var är mina böcker? Vad är det här? Är detta ett avsnitt av Seinfeld? Och så vidare.

Det var med bakgrund av denna besvikelse jag kom att handla tre nya andra matböcker följande dag. Vanligtvis brukar dessa inköp inte ske i kluster, utan mer jämnt utportionerat över tid enligt en idé om att ”unna sig” eller ”pigga upp vardagen”. Klustershoppingen till trots är jag dock mycket nöjd med både den första och den andra utvidgningen av matbokssamlingen – även om jag fortfarande inte fått den första, och heller fortfarande inte begripit hur jag blir av med PMS-böckerna. I min väntan på fördjupad visdom gällande Laurie Colwins liv och hemligheten bakom Shake Shacks burgare ämnar jag roa mig med att utforska mina nya titlar: Enkel god mat av Olle T Cellton, Ramen av Tove Nilsson, och Rå som sushi av Frida Ronge.

Tre böcker med helt olika profiler, samtliga utgivna på förlaget Natur och Kultur, som för övrigt kommer att finnas på plats med böcker och författare på den julmarknad som kommer att pågå på Söderhallarna i Stockholm mellan den 15-17 december. Ett bra tillfälle att följa mitt exempel vad gäller bokinköp, och dessutom med lite tur få dem signerade.

/Slaktarn

Bekännelse: potatis är, om inte det bästa jag vet, så åtminstone definitivt med på topp tio-listan. Jag säger detta med samma och hängivenhet övertygelse som Samwise Gamgee uppvisar i Lord of the rings: The two towers när han drömmer om att addera ”taters” till den kaningryta han jobbar på att få ihop, och Gollum undrar vad så kallade ”taters” egentligen är: ”PO-TA-TOES” svarar han, ”boil em, mash em, stick em in a stew!”. Stark scen.

Med några potatisar i kylen är du alltid halvvägs till en måltid, och mängden tillredningssätt är nästan oändlig. Det vet ni redan. Något annat som ni säkert redan vet är att potatissallad är ett av dessa tillredningssätt, och att det är upp till var och en att ansvara för att ackumulera ett optimalt, eller i alla fall tre stycken fantastiska, recept på potatissallad under sin livstid. I jakten på den heliga graalen får man testa sig fram. Är du inne här och läser ofta kan du inte missat att jag svävar på nyförälskelsens rosenskimrande moln, det sedan jag upptäckte den amerikanska författaren Laurie Colwin och hennes matskriverier. Hon återkommer flera gånger i boken Home Cooking till ett och samma potatissalladrecept, nästan alltid i samband med att ugnsrostad kyckling, och jag kunde inte låta bli att härma.

Take it or leave it: Laurie Colwins potatissallad.

Laurie Colwins variant är mycket enkel, med en bas på majonnäs men där den feta krämigheten stuckits hål på med hjälp av citronsaft. Om potatissallad generellt och receptet specifikt har hon följande att säga: ”It is always wise to make too much potato salad. Even if you are cooking for two, make enough for five. Potato salad improves with age – that is, if you are lucky enough to have any left over.”

1. Koka potatisen (mängd är upp dig). Använd en sort du tycker om – så här års är färskpotatisen inte dum – men undvik mjöliga varianter.

2. Gör en dressing på majonnäs utspädd med citronsaft och svartpeppar. Några mängdenheter anges inte, en får återigen helt enkelt lita på sitt eget tycke och smak. Salt behövs inte, anser Colwin, då butiksköpt majonnäs är salt nog i sig.

3. Skär den kokade potatisen i bitar och blanda med hackad salladslök och rejält med finhackad dill. Häll över dressingen, som jag själv tycker gör sig bäst när den får agera klister för potatisen snarare än sjö för den att simma i, och låt alltsammans stå i minst en timme innan servering.

/Slaktarn

Vila betyder olika saker för olika människor. För mig betyder det att vara ensam och göra behagliga saker. Som att hämta ett paket med några efterlängtade böcker på posten, handla en korsordstidning och en konstig ljusstake på Ica. Fortsätta till Totemo Ramen för att hämta lunch att äta i den närliggande parken, lösa korsord i gräset och somna i solen, och senare slå mig ner på ett kafé med en kardemummabulle och en kaffe och sätta tänderna i en av tidigare nämnda böcker. Tillåt mig presentera: en dag i livet.

Låt oss tala om ljusstaken först. Jag kände mig oerhört nöjd när jag inne på Ica upptäckte att jag hade möjlighet att öka antalet heminredningsobjekt på temat kräftor i mitt hem med hundra procent, och det till det facila priset av tjugonio kronor.

Med ljusstaken i tryggt förvar i väskan fortsatte jag mot min för dagen utsedda lunchdestination: Totemo Ramen på St Eriksgatan 70. De har haft semesterstängt ett tag, men höll öppet första dagen efter sommarens uppehåll just denna dag, och det uppenbarligen till mångas stora glädje, för det var otroligt mycket ramenhungrigt folk där.

Allt i livet handlar ju om balans, och efter att ha vältrat mig i ful-nudlar var det dags att besöka den andra sidan av spektrat, och detta genom en underbar komposition på kyckling- och fläskbuljong, dashi, wood ear-svamp (någon som kan det svenska namnet?), fermenterade bambuskott, salladslök, några fantastiska bitar bakad fläsksida, handgjorda nudlar och ett 64-graders ägg (som jag till min stora glädje noterade kommer från Sanda Hönseri! Yeah yeah wow wow är väl det enda rätta att säga om den saken).

Helt enkelt en förbannat god skål med nudlar. Efter en och en halv timme parkerad i parken var jag redo för nya äventyr. På väg tillbaka till mina hemkvarter passerade jag Café Lela, som ligger vägg i vägg med Totemo Ramen – ett nyöppnat etablissemang som serverar georgisk mat i alla möjliga former. För den som ännu inte upptäckt det georgiska köket kan jag bara säga – you’re missing out. Om maten på Café Lela är ens en bråkdel så god som den jag ätit på de två andra restauranger som representerar det georgiska köket i Stockholm (restaurang Tiflisi på Hantverkargatan och Tbilisis Hörna vid Gullmarsplan) kommer de att få sig en ny stamkund i form av undertecknad. Hör på de här rätterna från menyn tillexempel: Auberginerullar med valnötter, kachapuri med ost och ägg, nötkötscheburek och potatispiroger. Ja!

En kort promenad senare var jag framme vid ett bageri jag utsett till mitt eftermiddagstillhåll. Väl på plats beställde jag en stärkande kardemummabulle och en kopp kaffe, vilket kändes som det perfekta ackompanjemanget till den nya bok jag varit och hämtat på posten och nu skulle till att sätta tänderna i: Home Cooking av Laurie Colwin, en fantastisk samling essäer på temat mat, och dessutom ett och annat ovärdeligt recept – ovärdeligt säger jag ja, för det har jag hört från Nigella Lawson, och henne anklagar man då rakt ej för lögn.

Efter en påtår och ett stort antal Laurie Colwin-visdomar senare tog jag mig hemåt, och i och med det slutar dokumentationen av denna mycket behagliga dag i livet.

Tack för mig och på återseende,
/Slaktarn