Mitt första möte med mat på holländsk mark var genom en automat. Precis utanför centralstationen i Amsterdam fann jag dem, ett stort antal Kaassoufflés, var och en inackorderad i ett fack i väggen där de solade sig i varmhållningslampornas sken. För en spottstyver slogs låsmekanismen till ett av facken av, och den utvalda kaassoufflén kunde plockas ut, pappret prassligt och oljigt av fett.

En kaassoufflé är smält ost i ett hölje av deg som panerats och sedan friterats. Du biter genom den frasiga utsidan och finner där en ostgegga som inte på något vis kan beskyllas för att vara varken nyttig eller elegant. Däremot har den en lugnande effekt, trösterik på samma sätt som barndomens möten med de där åtråvärda toastmaskinerna vissa särskilt lyckliga familjer hade tillgång till. Smält ost i en automat, expressvägen till sinnesro.

Det fanns inte bara kaassoufflés i automaten. Facken bredvid innehöll cheeseburgare, och de bredvid dem kroketter i olika variationer. Kompletterar med pommes frites gör man vid disken intill, och det är också där maten som hamnar inuti facken uppstår. På motsatt sida om automatluckan gästen öppnar finns nämligen ytterligare en lucka. In på ena sidan, ut på den andra. Så länge man inte ger sig på att stilla sitt pommes frites-begär kan hela transaktionen ske utan mänsklig interaktion, vilket faktiskt inte är så dumt just när man är i färd med att beställa just en klump friterad ost. Det är helt enkelt något man vill göra ifred.

Den här typen av automatrestaurang är inte ett nytt påhitt. Den första automaten dök upp redan 1897 i Berlin, och togs några år senare till USA av Horn & Hardart. Den första amerikanska automatrestaurangen låg i Philadelphia och blev snabbt populär, vilket ledde till att Horn & Hardart gjorde en kedja av alltsammans. 1912 slog de upp portarna till sin flaggskeppsrestaurang vid Times Square i New York, ett elegant bygge med marmorgolv och pampiga takornament, alltsammans inramat av en två våningar hög målad glasfasad. Längs väggarna fullt av små luckor bakom vilka skatterna låg och lockade, bakom dem full aktivitet för att se till att de inte stod tomma.

”The new method of lunching” löd lockropet. På sätt och vis var öppnandet av automaten det också, en pusselbit i det nya och snabbt växande konceptet fast food – vad du vill, när du vill, för nästan ingenting. En skänk från ovan för standens stressade kontorsråttor, vars lunchtimmar bara blev kortare och kortare. Det var billigt, snabbt och dricksfritt och demokratiskt.

Horn & Hardart’s automater höll igång och var välbesökta ända in i sextiotalet, men tappade sedan i popularitet, omkörda av den snabbmatsrevolution de en gång ledde. Den sista Horn & Hardart-automaten stängde 1991. År senare försökte de sig på ett upplivningsförsök i form av ”The dine-o-mat”, samma koncept men i modernare packetering, men fick aldrig något genomslag. I Holland verkar dock mat i lucka vara alive and kicking – har du lite växel och någon form av apptit gör en kaassoufflé dig till din egen lyckas smed.

/Slaktarn

Konversation igårkväll:

Jag: Jag tänkte göra nån slags gryta till middag. Eller pizza.
Partner: Pizza!
Jag: Alltså det är ingen vanlig pizza, det är en pizza utan tomatsås, med päron på.
Partner: Päron?
Jag: Ja alltså, päron, getost…
Partner: Jag vill nog inte äta päronpizza. Det låter hemskt.
Jag: Ja det låter faktiskt hemskt, päronpizza. Kanske gryta då.
Partner: Gryta blir bra. Vad för gryta? Inte pärongryta väl.
Jag: Nej.

Man kan inte alltid få som man vill. Eller vänta, det kan man ju visst, man måste bara bida sin tid! Nu har jag lagat min päronpizza, och det är mycket godare än det låter. Låt mig pitcha in den för dig: En pizza bianco med ett tunt lager syrlig yoghurt, smulad getost, tunt skurna päronskivor, rostade hela mandlar och mycket krossad svartpeppar. Ja? Ja.

1. Värm upp ugnen ordentligt innan du sätter igång. Högsta tänkbara temperatur (i mitt fall 300 grader), och gärna varmluft. Sätt in en plåt upp och ner i ugnen och värm upp den ordentligt också.

2. Skaffa fram en pizzadeg. Jag bryr mig inte om hur du gör, bara det inte är en sån där  pizzakit-deg. Eftersom jag hade en sån här fryst, obakad deg från Picard använde jag den. Den får betyg fem av fem! Vill alltid ha sådana i frysen! Kavla ut degen så tunt du kan, mjöla en träskärbräda eller liknande och för över degen till den (lättare att skicka in den i ugnen när fyllningen är på då).

3. Stryk ut ett tunt lager syrlig turkisk yoghurt eller creme fraiche och smula över getost. Balla inte ur bara, det är mellanrummen på pizzan som gör den god! Skiva päron tunt, sprid ut. Rosta hela skållade mandlar och strö över, och avsluta med en nypa flingsalt och mycket nykrossad svartpeppar.

4. Ta ut din föruppvärmda och upp och ner-vända plåt och för över hela skapelsen till den. Skicka in i ugnen, högst upp, och sätt dig att vänta framför ugnen som en dum längtansfull hund. Det går snabbt, fem-tio minuter, men egentligen är det färgen du ska gå efter och inte något förbestämt minutantal. När den ser jättegod ut och fått lite färg är den klar, det är inte svårare än så.

Om man vill vara lite 2001-aktig tar man och strösslar över lite ruccola och balsamvinäger när den är klar. Men vill man verkligen vara det? Jag vet inte. Man ska inte ge efter för varenda infall man får. Oavsett: jag känner mig oförskämt nöjd över att ha gett päronpizzan ett ansikte utåt.

/Slaktarn

Fråga: Vad är skillnaden mellan mig och en irriterande kille man är kär i som inte skriver tillbaka?

Svar: Nästan ingen alls. Jag säger också att jag ska återkomma snart, men så skiter jag i det och gör något annat i två dagar.

Nu är väntan över. Jag är här igen, och precis som utlovat har jag en berättelse om cheesecake i bakfickan.

Smakkombinationen jordnötssmör och sylt är så pass amerikansk att båda komponenterna ingick i soldaternas matransioner under andra världskriget, men här i Sverige är det ingen självklar favorit. Jag minns jordnötssmör som en otrolig lyx som barn, det hörde till extrema undantagsfall att en burk Skippy’s uppenbarade sig i kylen där hemma. För en tid sedan satt jag och lyssnade på en konversation mellan barndomskompisar, och den ena berättade drömmande om hur härligt det var att komma hem till vännen, för de hade alltid det mycket åtråvärda jordnötssmöret hemma. ”Ni var en sån där jordnötssmörsfamilj!”, sa han. Vännen såg fundersam ut och blev full i skratt, och berättade att ingen i familjen någonsin åt jordnötssmör, det var bara föräldrarna som hade fått för sig att barnen älskade det. Eftersom att burken tog slut varje gång det kom hem vänner så köpte de hela tiden nytt, i tron om att deras två söner var stormförtjusta i den bruna nötgeggan, när det i själva verket var de parasiterande vännerna som såg till att burken åts upp.

Nu klingar ordet jordnötssmör annorlunda, för det har blivit fitness- och rawfolkets favoritingrediens. Naturligt, högt proteininnehåll och *bra* fett. Jag använder mest jordnötsmör för att göra jordnötsås, men den här gången tänkte jag utanför boxen med råge: jag har bakat en cheesecake med jordnötssmör, toppad med hemgjord jordgubbssylt. Kan du motstå? Nej, du kan ej.

Cheesecake med jordnötsmör och jordgubbsylt

Det här receptet har rötterna i ett Martha Stewart-recept som finns videofierat här, men jag har gjort ett gäng modifikationer för att passa min egen smakpreferens bättre. Fyllningen är rejäl och mäktig, men krämig och liksom silkig på det där sättet som är cheesecakens usp. Jag föredrar att inte göra fyllningen överdrivet söt, men jordgubbstoppingen desto sockrigare.

Botten
6 matskedar smält smör
200 gram digestivekex
En nypa salt

Fyllning
800 gram creeme cheese, typ philadelphia
3 ägg
2 dl krämigt jordnötssmör (de flesta recept kräver den sötade ”ofitnessaktiga” sorten, men jag tog ekologiskt osötat och adderade lite extra socker. Viktigt är dock att du inte tar det som heter chunky, hela grejen med en cheesecake är att allt ska vara silkigt och smooth.)
1,5 dl strösocker
En nypa salt

Topping
500 gram frysta jordgubbar
2,5 – 3 dl socker
En matsked vaniljextrakt eller en halv vaniljstång (om du kämpar med saldot på kontot duger även en tesked vaniljsocker)

Hur gör man då?! Man följer dessa enkla steg:

1. Börja med bottnen. Bryt ner dina digestivekex i en matberedare, häll i smält smör och salt och pulsa tills det ser ut ungefär som blöt sand. Skrapa ur i en ugnsform, jag körde en vanlig rund med avtagbar kant, men en fyrkantig i ungefär samma storlek är inte heller dumt, och påbörja det mycket tillfredställande arbetet med att trycka ut alltsammans med knogarna tills du har en jämnt lager. Du kan trycka upp en bit på kanterna, eller så gör du som jag och låter alltsammans hålla sig på formens botten. Grädda i ugnen på 175 grader i tio minuter.

2. Fyllningen är kul! Och går snabbt. Gör i matberedare eller fortsätt i bunke. Blanda Cream cheese (den bör vara rumstempererad, annars riskerar blandningen att bli grynig) med jordnötssmör, och tillsätt ett ägg i taget medan du blandar runt. Häll i socker och salt, och när allt är lent och välblandat häller du över det i formen med din förgräddade botten. Kör i ugnen på 175 grader i ungefär trettio minuter – håll lite koll på slutet, du vill att den ska vara lite uppuffad men aningen wobbly i mitten när du tar ut den. Vissa säger att man ska stänga av ugnen, öppna luckan och låta kakan svalna i ugnen, och på så vis undviker man att få sprickor upptill. Jag bryr mig då rakt inte om kakor har sprickor i sig, och det tycker jag inte du ska heller. Vi ska ändå hälla en massa jordgubbssörja över den sen. Kakan måste svala helt och hållet innan du äter den! Helst ska den stå i ett dygn innan, men vem har tid för sånt? Två-tre timmar räcker.

3. Jordgubbssylten är en enkel historia: häll alla ingredienser i en kastrull, låt koka upp och rör om, och sänk sedan temperaturen till låg/medium. Låt bubbla på och reduceras till en trög sörja. Häll över din någorlunda jämnt över din cheesecake, ställ undan tills den ”satt” sig.

4. Det går inte att äta hela själv, den här cheesecaken är helt enkelt för stadig, så steg fyra är att bjuda hem massa folk som kan hjälpa dig.

Uppskattar ni bakningstexter som denna? Jag är ju, som den observate läsaren vet, inget jättefan av att baka. Det är lite för precist och kemiaktigt, till skillnad från matlagning där man har mer svängrum för improvisation. Detta har dock inte hindrat mig från att ta fram elvispen ibland: Recept på citronrutor här (by far mitt favoritbakverk!), kärringaktiga men mycket goda nöt- och chokladkakor här, Twin Peaks-ig körsbäspaj här, och världens enklaste (och snabbaste) mandelkakor här.

/Slaktarn

Hmmm… Hur kan jag säga detta utan att förlora min matbloggslicens? Jag vet inte.

Jag bara gör det: Jag älskar plastost. Alltså sån ost som ofta ligger på hamburgare från stora kedjor, sån ost man kan köpa i ett litet pack om åtta rutor i mataffären, där varje individuell skiva är inslagen i en liten plastficka. Sån ost som knappt ändrar form trots att den smälter. Sån ost som ofta inte är eller ens heter cheddar, utan typ ”smältost med smak av cheddar”. Allt ”med en smak av” bör man ha ett skeptiskt förhållningssätt till, men här har ni mitt undantag.

Det är egentligen inte smaken som är det tilldragande, för plastost smakar nästan ingenting. Det är konceptet. Utöver tillfredställelsen jag känner när jag öppnar en av de små plastfiskorna och avtäcker osten, gulorange och märkligt klistrig, är det också en konstig kulturell lucka som öppnas, en amerikansk lucka tror jag.

Att bekänna färg i den här frågan har tvingat mig till efterforskningar. Jag vill gärna komma med något mer här, än ”jag älskar plastost”. Det jag har att komma med är följande:

1. Det är (naturligtvis) ett amerikanskt påfund.
2. …Som kallas ”american cheese” i sitt hemland, vilket ju är kul!
3. En av anledningarna till att det är kul är för att den måste (lagstadgat!) tillverkas av minst två olika ostar. Det är alltså en slags processad hopkoksost som tillverkas enligt principen färdig grej + färdig grej = ny färdig grej. Ingen nominering för årets hantverksprodukt är alltså aktuell.
4. Av skäl som anges i punkt tre får denna ost inte kallas ost. ”Processed cheese” går bra, men inte bara ”cheese”. Lösningen har varit att döpa om produkten till saker som American slices eller American singles.

Vad har ni själva för associationer till plastost? Hatar ni att älska det eller älskar ni att hata det?

Beredd på att bli stenad nu.
/Slaktarn

Idag kanske du hade en dag då du jobbade, gick och handlade mat på konsum och sedan hittade ett sånt där brandgult pensionskuvert på hallmattan när du kom hem. För mig var detta dagen då jag lagade tre olika sorters färskost. Vilka spännande, olika liv vi alla lever.

En av färskostarna jag knåpade ihop var en italiensk ricotta. Det var ingen konst, men blev fruktansvärt bra. Kommer att äta den som efterrätt med något bär. Kanske körsbär.

Här är en bild på ricotta som jag googlat fram, för den jag tog själv höll som brukligt ej måttet

Testa detta om ni vågar:

1. Häll två liter mjölk av typen så fet det bara går i en kastrull. Sen häller du i tre deciliter grädde och en fet nypa salt.
2. Värm upp alltsammans till åttio grader. Då häller du i saften av en citron och rör om försiktigt. Det ska spricka och bli grynigt. Händer inget så häller du i mer citronsaft (eller lite äppelcidervinäger) tills det blir fart på alltsammans. Låt alltsammans stå på värmen i ett par-tre minuter till medan du rör om i sakta mak.
3. Ta fram en stor bunke och placera ett durkslag i den. Lägg ut en silduk i den (eller ta några pappershanddukar om du inte äger någon sådan), och så häller du över din ostmassa (ostmassa! hemskt ord!) i durkslaget.
4. Låt rinna av i kylen ett par timmar eller över natten.
5. Ät! Hela dagarna året runt.

/Slaktarn