Inlägg taggade: På resa

10:00 22 Feb 2016

new york

I Mars händer två saker! Jag fyller år, och jag åker till New York i tio dagar. Jag har inte varit där innan, så jag vänder mig nu till er – var ska jag äta? Och vad ska jag äta? Vad ska jag göra för andra saker? Tipsa mig! Alla tips mottages vänligen men bestämt! I gengäld utlovar jag resedokumentation, eller om man så vill en slags Slaktarn: New York edition.

Först ska jag dock en sväng till Amsterdam, närmare bestämt nu till helgen. Det får ni gärna också komma med världefulla tips kring, om några sådana finns.

Kom igen nu! Jag tror på er.

09:08 7 Dec 2015

Av lite olika skäl som är ganska tråkiga att höra om gick jag för några dagar sedan igenom mina bilder i telefonen. Eftersom jag sällan byter telefon och därför hade bilder sedan flera år att gå igenom var det lika delar härligt som jobbigt. Jag är nämligen mycket nostalgiskt lagd, och det kan ju generera märkligt ambivalenta känslor. Nostalgin har dock minskat med åren. I tonnåren var den på sin peak, och när jag tittade på alla dessa bilder från olika tider i mitt liv vaknade plötsligt min inre tonnåring till liv ur sin mångåriga dvala. Den ville vara med och titta, vältra sig i de motsträviga känslorna som är glädje över det som varit, och sorg över att allting alltid till sist tar slut.

Många av bilderna visade sig vara relaterade till mat eller måltider. Precis som bilderna i sig tar mig tillbaka i ett kick, kan också maten jag åt åstadkomma samma sak. Det finns mängder av exempel på mat som böjer tid och rum, förflyttar en till en annan värld som kanske inte längre finns. Som kokt mandelpotatis med smör. Varma mackor. Eller varm och kall direkt ur tetran. Jag tänkte dela med mig av några bilder och dess sammanhang.

Den här bilden är från ett gatumatstånd i Krung Thon Buri i Bangkok, där jag och min respektive hade hyrt en lägenhet i en månad förra året. Damen på bilden stod på samma ställe varje dag och lagade Pad Thai till lunchsugna. En dag, efter att ha ätit hennes mat några gånger, vågade jag slutligen fråga henne om hon kunde visa mig hur hon gjorde. Så när hon fick en lugn stund höll hon privatkurs för mig, på en blandning av knagglig engelska, thailändska och kroppsspråk. Sedan gick jag till den lokala matbutiken och handlade.

Det här är jag vid matbordet en tidig morgon  i november 2010, när jag intar min frukost bestående av en klementin. Den natten hade jag sovit tre timmar, egentligen mest för att jag tyckte att det kändes jobbigt att sova, för det betydde att dagen efter skulle komma så fort. Problemet med att varje dag blev till en ny hela tiden var att jag arbetade på ett ställe där jag vantrivdes något överjävligt, men av någon anledning inte drog. Lärdom av den tiden: Om det känns dåligt är det dåligt. Samt att klementiner inte är fullgod frukost.

Lite mer up beat! En sockerkaka jag åt på ett bokcafé i Paris för fyra år sedan. En sockerkaka, jaha, tänker du. Det fina med just den här sockerkakan var att att den hade krönts av något ovanligt. Ni vet när man pressar apelsiner för hand och får en massa fruktkött och kärnor i pressen? Här hade de pillat bort kärnorna och öst ut fruktköttet över varje sockerkaksskiva. En påminnelse om det fina med det enkla.

Fylla tjugofem i en stad långt bort och vara lyckligare än någon gång tidigare i livet (och dricka drink med sockerrör som drinkpinne = amazeballs).

Fiska, varje sommar i en sjö som ligger i i den lilla byn Vitvattnet i Västerbotten. Ute på sjön är den enda plats myggen inte kan ta en. Och så är det fantastiskt vackert där, med det spegelblanka och kvällen som aldrig blir mörk. Ibland får man massor av abborar. Ibland får man inga. Ibland får man en enorm gädda på kroken, en sån som är uråldrig och vis och sliter av linan för en. När vi rott i land och dragit upp bryggan på strandkanten letar vi reda på en kvist, på vilken vi trär alla abborrarna och bär hem dom. Sedan rensas de, och på morgonen panerar vi de i stöbröd och steker dem i smör till frukost.

I Indien finns det en by som heter Agonda. Dit åker många för att lära sig Yoga, ”hitta sig själva” eller dricka olika juicer och ligga på stranden. Tar man en riksha upp i bergen finner man en liten restaurang som är familjeägd och vegetarisk, många av rätterna är veganska. Det finns en terass där man kan sitta och lyssna på ljud från jungeln utanför. Ibland går strömmen, och då får man vänta längre på maten. På bilden syns ost- och zuccinifritters med dipsås, grovt bröd med cashewnötssmör och en liten sallad på tomat. Min kropp kränger och vrider sig som en plågad daggmask när jag tänker på att jag aldrig tog receptet.

Att promenera längs memory lane är lite mer som att jogga längs memory lane och ha riktigt dålig kondition. Det är vansinnigt utmattande. Så vi får ta resten en annan gång om det finns intresse av sånt.

…Tills dess!
/Slaktarn

14:00 25 Nov 2015
En jävulskt regnig kväll för ett par veckor sedan var jag på cocktailbaren Salon 39 i Köpenhamn. Jag har en vän som jobbar bakom baren där. Hon heter Amanda, och är relativt ny i bartenderyrket, men har redan stort förtroende från de gamla rävarna på stället.
 
Hon må vara den verkliga stjärnan i den här texten, men nu ska vi fokusera på en av drinkarna hon matade oss med. 
 
– Ni fick en drink med ett inte speciellt politiskt korrekt namn, en så kallad Mulata, berättar Amanda när jag pressar henne på info i facebookchatten några dagar senare. Det är inte Salon 39s påfund, men vi gör den på vårt eget vis. Man kan säga att det är en twist på en klassisk daquiri, som ju traditionellt består av ljus rom, socker och färsk limejuice. Mulata gör vi med mörk overproof-rom, sockersirap, limejuice och en hemgjord kaffelikör som innehåller tequila, kastanjelikör, vanilj, körsbärsjuice, massor med espresso och choklad. Innan servering doppas glaset halvt i en socker-, salt- och kaffemix.
 
 
När man tar ett sipp av den här drinken känner man ungefär såhär, i den här ordningen:
1. Surt
2. Chokladig arom som fyller gomen
3. Fruktiga smaker av citrus och körsbär
4. Bittert av kaffe
5. Spritighet
 
Det är helt enkelt ett jädra äventyr för smaklökarna, och ett mycket positivt sådant. Men det var inte helt självklart för mig när jag fick höra om smakkombinationerna. Kaffe och lime är verkligen ingen gammal beprövad kombo, utan något som i alla fall jag blir fundersam över, framförallt för att det känns som att man kommer drabbas av magsyrechocken från helvetet. Det gör man också, om man är lagd åt det hållet, men magsyra åsido är den här drinken bra mycket lenare än man kan tro. Kanske på grund av Salon 39s hemgjorda kaffelikör, som bara i sig är en uppvisning i (herregud, jag kommer att använda det här ordet om mat för andra gången på väldigt kort tid nu) sexighet (!) och djup. Slafsar man bara ihop lite espresso, limejuice och rom blir det nog inte riktigt samma mjuka övergångar mellan extremerna. 
 
På temat kaffe och lime: när jag var på språkresa i södra England i mina yngre tonnår träffade jag en spanjor som hette Guillermo. Han bjöd på sprite och vodka ur en träningsflaska i grå plast. En lite mognare version av Guillermo finner man i en dryck som bär samma namn, som har rötter i Brasilien (tror jag i alla fall, rätta mig om jag har fel), och även den bjuder på lime. Den knåpas ihop genom att hälla en eller två shots espresso över ett par skivor lime och en stor iskub. 
 
 
Kontenta: 
1. Lime och kaffe, inte så omaka par som man kan tro.
2. Besök Salon 39 när du tittar förbi Köpenhamn nästa gång.
 
/Slaktarn
13:49 25 Jun 2015

En miniflaska rödvin, tre taxfreeläppstift från clinique, ett genomskinligt plastglas, en låda finchips och ett läppbalsam från Khiels (som tyvärr sög). Den här ganska värdelösa bilden tog jag när jag satt på flyget mellan Warsawa och Milano för några dagar sedan. Inte så inspirerande vid första anblick, men låt mig talk you through.

Att flygplatssupa har jag aldrig varit mycket för, tills för ett par år sedan. Jag har tidigare äcklat stirrat på de ufon som sitter och korkar upp på flygplatspuben innan klockan hunnit nio på morgonen. Där sitter de, redan röda om öronen och berusade på groggar blandade på sprit och läsk förpackat i miniflaskor. Någon är flygrädd, en annan är bara taggad så hen nästan smäller av. En tredje är en helt normal alkis, och en fjärde tar en drink för att ensam skåla med sig själv, liksom knyta ihop säcken på något avslut eller förbereda sig för att öppna dörren till något nytt. Vi har alla våra skäl. Jag och mitt sällskap reste denna dag till Italien för att spendera några veckor vid Comosjön. Perioden innan avfärd har varit sjukdomstyngd, stressande och hektisk på olika vis. Att det skulle vara sommar har ingen av oss riktigt begripit eller annammat. Det är alltså med stor lättnad vi packar våra väskor och ger oss av. Vi börjar resandet tidigt på morgonen, och ingen av oss är sugna på den där flygplatsölen som annars ter sig så skojig när det bubblar i kroppen av förväntan inför det stundande miljöbytet och allt vad som hör därtill. Vi dricker kaffe och apelsinjuice, delar på en otrevlig macka med kyckling i och leker med våra mobiltelefoner i väntan på boarding. Under mellanlandningen i Warsawa hittar vi en liten gräsplätt utanför huvudentrén där vi lägger oss. När vi blir hungriga köper vi varsin burgare från en polsk snabbmatskiosk. Det är soligt och märkligt öde där utanför flygplatsen.

Under resans andra etapp somnar mitt sällskap lutad mot min axel. Jag lyssnar på podradio och tänker på olika saker som stått i kö länge i hjärnan. Äntligen finns det tid, nu när jag sitter inklämd i stolsradens mitt. När flyglansmänniskorna rullar förbi sin lilla vagn köper jag en liten flaska rött och en låda med chips. Jag ansluter mig till den kategori fölk som ensamsuper på resande fot, de där som behöver en spark i arslet för att avsluta eller påbörja ett kapitel i sin egen historia. Försiktigt häller jag vinet i plastglaset och öppnar chipsförpackningen. Det är några slags finchips med nymald svartpeppar på. De är vansinnigt goda. Vinet är egentligen kasst, men jag njuter av varje minimal klunk. Det är en underbar måltid som tar en timme från start till slut. Jag känner mig lugn, lycklig och fri. Jag tänker på svartpeppar när jag äter chipsen. På hur slit-och-slängig den blivit, hur underskattad den är, och så gör jag några mentala anteckningar om svartpeppar och sparar de i min att-göra-mapp i hjärnan.

Anteckningarna såg väl ut ungefär såhär:
Jag ska inte ta svartpeppar för givet. Jag ska inte slentrianpeppra all mat. Jag ska alltid använda nymald svartpeppar. Jag ska prova olika sorters svartpeppar och försöka förstå skillnaderna. Ibland ska jag laga mat och låta svartpepparn spela huvudrollen, som man gör med så många andra kryddor. Som i fallet med de här chipsen, eller med black pepper tofu.

Det är så lätt att glömma att den har en smak, en lika viktig smak som soya eller svamp eller rök eller vad som helst. Let’s not. Nu är jag framme vid Comosjön. Det är den finaste plats jag varit på. Det kommer att bloggas en hel del härifrån, en del om vad som händer här och en del om andra saker som händer i huvudet. Hoppas ni har det bra och inte super ihjäl er på flygplatserna, och hoppas att ni pepprar maten ordentligt när tillfälle ges.

Skål på er!
/Slaktarn