Hej på er. Jag har åkt till en by i Italien för att vila och äta. Det betyder att ni, kära läsare, har en hel del resedagboksanteckningar att se fram emot.
Vad synd att ni kommer fram så sent, fick vi höra innan vi åkte, bilvägen är ju så vacker. I efterhand är jag ganska glad att det var mörkt när vi kom, för det är något magiskt med att komma fram till en ny plats i mörker. Man tvingas skärpa sinnena på ett annat sätt för att stilla sin nyfikenhet. Efter att ha landat i Neapel åkte vi bil i nittio minuter, till ljudet av en bilradio som skränade sitt skrammel i varierande intensitet beroende på höjdskillnaden. Jag satt med benen fastklämda i en konstig vinkel mot ryggen av förarens långt tillbakarullade säte och näsan tryckt mot bilrutan, ansträngde ögonen till max för att ta in så mycket som möjligt: siluetterna av de mörka bergen vars klippväggar vår färd slingrade sig längst, de glittrande ljusen från dockhusvärldarna nere i dalgångarna. Luften mättad, luktar gott genom fönstret. I mörkret är vi så små, vår lilla bil en myra på en myrstig över ryggen på en uråldrig trädbevuxen jätte. Plötsligt är allt en fantasyroman. Plötsligt är vi framme i Ravello.
Nio timmar senare öppnade jag fönsterluckorna och såg något helt annat. Gassande sol och knallblått hav som sömlöst övergår i knallblå himmel, ingen horisont. Hortensior i gräll magenta, citrongula fjärilar, kvittrande fåglar, technicolour. Löjligt vackert. Hej och välkommen till Amalfikusten.
Kära läsare. Jag har varken lagat eller ätit något kul senaste tiden, vilket känns själadödande och på många sätt onödigt, men vad gör man när annat i livet kräver ens fulla uppmärksamhet? Sitter man hungrig, alternativt tuggandes på någon gammal äcklig sula? Ja, det kanske man gör. Men mest drömmer man sig bort. Nedan följer en drömsammanställning.
1. Bang Bang Cauliflower
Blomkål som rostas med panko och sriracha, inte en totalt skitdålig idé va? Jag har suttit på den här rätten länge nu, bidat min tid, tänkt att jag ska återskapa hemma. Det har än så länge inte blivit av. Tills dess kanske någon annan kan axla ansvaret? Recept finns här.
2. Dining on a Dime
Roligaste saken som finns: resa runt i världen och äta. Jag hade tänkt skriva att Eater-producerade Dining on a dime släcker den värsta törsten efter det, men det är ju helt fel. Det är tvärtom. Dining on a dime får det att klia över hela kroppen i vild panik över att jag inte är någon annanstans på jorden och utforskar det kulinariska utbudet, istället för att sitta och äta på samma gamla avocadomacka i samma gamla kök. Se på egen risk.
3. Allt med pistage
Har senaste tiden gått och närt en stark längtan efter ett fluffigt saffransgult persiskt ris, med pistagenötter och knalligt röda torkade tranbär eller granatäppelkärnor. Men kan lika väl tänka mig att lägga mitt pistage-krut på att göra en sån här pistagemousse innan dess.
4. Italien
Den här gamla semesterbilden från Comosjön för ett par somrar sedan triggade en längtan att återvända till pizzans (och Italodiscons) förlovade land. Så nu tänkte jag se till att göra drömmen till verklighet, och har bokat tio dagar på Amalfikusten med start om en dryg månad! Den ganska lilla staden Ravello är huvuddestinationen, där tänkte jag frodas i sällskap av diverse ät- och drickbart under ett parasoll, och den som varit där och har något saftigt tips får gärna höra av sig.
Tack och hej för denna gång, vi ses snart igen och pratar mer mat.
/Slaktarn
För två år sedan åkte hyrde jag en lägenhet i Bangkok i en månad. Jag hade mycket tid för mig själv när jag var där, och den tiden ägnade jag åt att äta mig vän med staden. Satt hemma och skrev ner adresser, studerade hörn av gigantiska stadskartor och försökte hitta gatuhörn jag fått tips om, tog tåget till nya platser och använde näsan för att hitta rätt bland virrvarret av gatustånd som dök upp när klockan närmade sig lunch. Gatumaten var mest intressant. Utbudet är enormt, och den mesta gatumaten lagas framför ögonen på en (hygienmässigt bra tumregel i streetfoodsammanhang är att undvika mat som legat och väntat på en), vilket betyder att varje måltid kommer med plusmeny bestående av en gratis matlagningslektion. För mig, som ensam utforskare med problem både att förstå och göra mig förstådd, var det dessutom ett sätt att få delta i en gemenskap. Dela bord. Dela smaker.
Mätt i Bangkok
Den som vill påbörja sin relation till Bangkok på ett liknande vis bör dock lägga på en rem. Myndigheterna har som mål att innan 2018 rensa gatorna från gatumatsförsäljning av ordnings- och hygienskäl. Bangkok anses vara en slags huvudstad i gatumatsgenren, och med sina över tjugotusen gatumatsförsäljare har måltider på gatan alltid varit en stor del av stadens DNA (ett effektivt lockbete för turister, tänker bland annat på statliga Tourism authority of Thailands reklamkampanj ”Pray for Anna” som dök upp för ett par år sedan). Ambitionen att rensa gatorna på matstånd för att ”ge trottoarerna tillbaka till fotgängarna” kommer att påverka stadslivet i många skikt: de tiotusentals individer som livnär sig av att laga och sälja maten har inte erbjudits några alternativa utrymmen att verka på, och de hundratusentals fattiga invånare som dagligen får staden att gå runt kommer inte längre att ha råd att äta frukost, lunch och middag som förr.
”It’s impossible to avoid street food in Bangkok, where sidewalk vendors in different parts of the city operate on a fixed rotation.” skrev CNN när de nyligen, för andra året i rad, utnämnde Bangkok till världens bästa stad för gatumat. Bara två månader senare kom beskedet om det annalkande gatuståndsförbudet från Bangkok Metropolitan Administration. Verkar som att vi snart inte behöver #PrayforAnna något mer.
Tredje året i rad, har det hunnit bli tradition då? Jag fyller i alla fall år snart, och har precis som mina två senaste födelsedagar bokat en resa för att se till att jag är så långt bort från vardagen som möjligt när det smäller. Den här gången bär det av till Wien! Wienerschnitzelns (antar jag) och Sigmund Freuds hemstad!
Nu behöver jag era tips, och det är därför jag gjort bilden ni ser ovan, för att motivera er. Framförallt gällande att äta, men också annat. Har du varit där? Åt du något fantastiskt? Besökte du någonting fantastiskt? Gjorde du något som jag absolut inte bör upprepa?
Mitt första möte med mat på holländsk mark var genom en automat. Precis utanför centralstationen i Amsterdam fann jag dem, ett stort antal Kaassoufflés, var och en inackorderad i ett fack i väggen där de solade sig i varmhållningslampornas sken. För en spottstyver slogs låsmekanismen till ett av facken av, och den utvalda kaassoufflén kunde plockas ut, pappret prassligt och oljigt av fett.
En kaassoufflé är smält ost i ett hölje av deg som panerats och sedan friterats. Du biter genom den frasiga utsidan och finner där en ostgegga som inte på något vis kan beskyllas för att vara varken nyttig eller elegant. Däremot har den en lugnande effekt, trösterik på samma sätt som barndomens möten med de där åtråvärda toastmaskinerna vissa särskilt lyckliga familjer hade tillgång till. Smält ost i en automat, expressvägen till sinnesro.
Det fanns inte bara kaassoufflés i automaten. Facken bredvid innehöll cheeseburgare, och de bredvid dem kroketter i olika variationer. Kompletterar med pommes frites gör man vid disken intill, och det är också där maten som hamnar inuti facken uppstår. På motsatt sida om automatluckan gästen öppnar finns nämligen ytterligare en lucka. In på ena sidan, ut på den andra. Så länge man inte ger sig på att stilla sitt pommes frites-begär kan hela transaktionen ske utan mänsklig interaktion, vilket faktiskt inte är så dumt just när man är i färd med att beställa just en klump friterad ost. Det är helt enkelt något man vill göra ifred.
Den här typen av automatrestaurang är inte ett nytt påhitt. Den första automaten dök upp redan 1897 i Berlin, och togs några år senare till USA av Horn & Hardart. Den första amerikanska automatrestaurangen låg i Philadelphia och blev snabbt populär, vilket ledde till att Horn & Hardart gjorde en kedja av alltsammans. 1912 slog de upp portarna till sin flaggskeppsrestaurang vid Times Square i New York, ett elegant bygge med marmorgolv och pampiga takornament, alltsammans inramat av en två våningar hög målad glasfasad. Längs väggarna fullt av små luckor bakom vilka skatterna låg och lockade, bakom dem full aktivitet för att se till att de inte stod tomma.
”The new method of lunching” löd lockropet. På sätt och vis var öppnandet av automaten det också, en pusselbit i det nya och snabbt växande konceptet fast food – vad du vill, när du vill, för nästan ingenting. En skänk från ovan för standens stressade kontorsråttor, vars lunchtimmar bara blev kortare och kortare. Det var billigt, snabbt och dricksfritt och demokratiskt.
Horn & Hardart’s automater höll igång och var välbesökta ända in i sextiotalet, men tappade sedan i popularitet, omkörda av den snabbmatsrevolution de en gång ledde. Den sista Horn & Hardart-automaten stängde 1991. År senare försökte de sig på ett upplivningsförsök i form av ”The dine-o-mat”, samma koncept men i modernare packetering, men fick aldrig något genomslag. I Holland verkar dock mat i lucka vara alive and kicking – har du lite växel och någon form av apptit gör en kaassoufflé dig till din egen lyckas smed.
Hej och välkommen till Slaktarn, en blogg som handlar om mat. Här finns all info du inte visste att du behövde, oavsett om du lever för att äta eller äter för att leva. Att snacka om mat är nämligen ett väldigt bra sätt att få igång snack om allt möjligt annat. Historier om mat är historier om oss. Det är politik, kultur och identitet. (Och ibland är det bara ett riktigt bra recept!)
Mätt i Bangkok
