Inlägg taggade: På resa

10:58 26 Jul 2016

Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.

När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.

Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.

grille1

Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.

grille4

grille3

Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.

Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?

Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.

/Slaktarn

15:50 5 Jul 2016

På Arlanda för några veckor sedan:

Det är egentligen inte att det är dyrt som är upprörande, att de tar fyrtiofem kronor för en vanlig bryggkaffe. Det är känslan av att någon försöker lura en, dra en vid näsan. Hårt! Istället sitter jag och suckar, det blir ingen kaffe, surar. Tänker tankar som: Ingen ska pissa på mig.

På Orly för en vecka sedan: 

Kosta vad det kosta vill. Den här dagen kan inte bli värre. Lura mig ni, jag är ett öppet mål. Plockar på mig en plastlåda med pastasallad, en liten påse chips, ber om en stor fatöl i kassan. Bubbelvatten också. Betalar åttiotusen euro för måltiden. Jag är ensam. Slår mig ner, öppnar förpackningarna, dricker hetsigt. Det sitter människor kring mig, jag har inte tittat på dem innan jag satt mig, men observerar efter öppningsritualen att samtliga grupper består av enbart män. Jag har feber. Några av dem glor konstigt. Jag vill inte att de ska ta kontakt. En äldre man med yvigt grått hår och stort ansikte dyker upp och ska till att slå sig ner vid bordet bredvid, men när han ska ställa ner brickan han bär på spiller han ut plastmuggen med isbitar. De hamnar på bordet, i soffan, på golvet. Mon dieu! ropar han till mig. Jag gör en min som betyder: Det var värst, vilken otur. Sedan tar jag fram en pocketbok jag burit runt i väskan och lägger den på bordet uppslagen, för att markera otillgänglighet. Gubben ålar omkring och plockar upp sina isbitar och lägger tillbaka de i muggen, verkar nöjd när han hittat alla, häller upp en sån där miniflaska vodka Explorer över dem. Han pratar hela tiden, säger olika saker på franska, jag vet inte om han pratar för sig själv eller om det är riktat till mig, för jag förstår inte franska, inte speciellt bra i alla fall, och jag har ingen lust att titta upp för att se vilket av alternativen som gäller. Men i ögonvrån ser jag att han tittar på mig, höjer sitt glas till en skål. Jag säger på engelska: Jag pratar inte franska. Inser att kontakt är etablerad. Skit också.

Efter detta utspelar sig en liten maktkamp om min uppmärksamhet. Jag börjar hela tiden om på samma mening i min bok (”When he first began to insist on the neurological benefits of crochet work, she became restless in her chair”), men blir avbruten varje gång och tvingas konversera, för att sedan återigen läsa samma mening och hinna halvvägs, och så vidare. Var ska jag resa? Han ska resa till Köpenhamn. Är Stockholm dyrt? Dyrare än Paris? Köpenhamn är också dyrt. Efter några fruktlösa försök lyckas jag läsa hela meningen i min bok, sedan en till och en till, och det verkar som att konversationen är över. Jag läser och äter lite, dricker min öl långsamt, har inte bråttom. Märker hur gubben skruvar på sig bredvid, gör sig redo för ett nytt kapitel i vår gemensamma historia. Han håller fram sitt boarding card över min uppslagna bok och frågar: Do you know what gate? Jag pekar på informationstavlan. Där!! För guds skull, där tittar man!!!! Han frågar om jag vet vilken gate jag har. Jag säger att det är sex timmar tills mitt flyg går, nej, jag har inte kollat ännu. Han vill att jag, när jag väl gör det, ska ringa honom och berätta vilken gate han har.

Det känns som att febern stiger flera grader när han säger det, och jag tänker att på flygplatsen är priserna alltid höga. Både pastasalladen och hyran för utrymmet där den ska konsumeras. Tänker: Ingen ska pissa på mig.

/Slaktarn

15:59 2 Jul 2016

Under gymnasietiden läste jag italienska en termin. Jag minns ingenting av det, förutom att cocobello betyder kokosskal och att francobolli betyder frimärke. På markisen utanför glasstillverkaren Grom, vars Parisadress är 81 Rue de Seine, står det Il gelado come una volta. Jag frågar vad det betyder, och det visar sig vara ungefär, ”glass som den var förr”. Jag vet inte hur glass var förr, god skulle jag gissa, och förmodligen inte tillverkad på artificiella råvaror.

grom

Men nu vet jag hur glass smakade en gång i tiden, för jag köpte en kula pistage och en kula choklad. Och, alltså, det var den godaste glass jag ätit i hela mitt liv. Tveklöst. Kön var lång, men inte lika lång som dagen innan. Då hade mitt sällskap varit där ensam, och stått i kö i tjugo minuter. Trots detta var hen alltså tillbaka, med mig i släptåg dessutom. Vi tog vår glass i bägare och vandrade vidare, men den var så god att vi var tvugna att stanna mitt på gatan och äta. Det gick inte att gå samtidigt. Det gick inte heller att prata samtidigt, mer än ett sporadiskt ”jävlar!!!”.

grom2

Det är det där gamla vanliga tjatet, men: Råvarorna. Råvarorna. Råvarorna. Grom tillverkar sin glass på mjölk från kor som får göra det kor gör bäst, alltså gå runt och livsnjuta på det godaste av gräs, och av ägg från hönor som härjar runt som sig bör. Frukt från egna ekologiska odlingar, och de använder förstås inga extra tillsatser så som artificiell färg, förtjockningsmedel eller fejkade smaker. Glassen blandas till i högkvarteret i Turin, sedan forslas den konstant kyld till de respektive filialerna där den varje dag vispas upp för hand för att få rätt textur.

Det är det där med temperaturen också, på glass som man köper i kulform. Glassen är så kall jämt? Den ska inte vara det. Smaken blir fel, sötman blir fel. Allt blir fel. Gromglassen är precis perfekt.

grom3

Grom finns förutom i Paris också i otaliga italienska städer, men också i Dubai, New York, Jakarta, Hollywood och Malibu, och i Osaka.

Den som får Grom till Sverige gör sig förtjänt av att direkt ta sig vidare till Gå.

/Slaktarn

15:47 24 Jun 2016

Midsommarafton idag! Är det något vi ska uppehålla oss vid? Nej, det ska vi inte!

Istället riktar vi blickarna mot något helt annat: iskaffe. Jag vill berätta om denna nyfunna kärlek
för er, men insåg när jag nu började skriva ned kärleksförklaringen att jag inte bara kan förvänta mig att ni som läser ska acceptera denna information utan något att vinna på det. Mitt förslag är att vi gör ett byte: ni lyssnar till min serenad och vinner genom detta ett recept och lite iskaffehistoria.

Jag har länge hållt fast vid idén om iskaffe som en lite gimmickig och mindre smakfull version av vanligt varmt kaffe, likt en gammal envis gubbe har jag haft en bild av att endast amatörkaffedrickare förnedrar sig med att beställa ”iced caramel frappuccinos” och annat i samma kategori. Men tänk! Denna gamla hund har nu äntligen lärt sig sitta, och där den slagit sig ner har den upptäckt två saker: det ena är att iskaffe är gott och tillfredställande att tillreda, och det andra är att det känns till och med lite… lyxigt?

För några dagar sedan installerade jag mig i ett litet hus vid havet, fortfarande i Spanien. Idag är min sista dag här innan jag reser vidare till Paris. Det är varmt, varje dag minst trettio grader, och dieten anpassas därefter. Samtliga kylda drycker står högt i kurs, vi blandar till våra favoritdrinkar, pressar juice av olika citrusfrukter, avnjuter coca-cola precis så som den sig bör (scenografi: bekväm stol skuggad av fladdrigt ljust tyg, drycken serverad med mycket is och citron). Enligt denna anda har även temperaturen på den dagliga dosen kaffe sjunkit kraftigt. Rimligt, tänker jag, för när jag läser om dryckens påstådda ursprung hänvisas jag till sent 1800-tal i Algeriet och en dryck kallad mazagran, vilken tillreds av kaffesirap blandad med vatten, och hävdas ha fått sitt namn det algeriska fort med samma namn som 1837 tillföll fransmännen. De franska soldaterna återvände till hemlandets huvudstad, och såsmåningom började parisiska kaféer servera stark espresso hälls över is i höga smala glas och referera till detta som café mazagran.

mazagrann

Låt oss återvända till modern tid, närmare bestämt förra veckan. Eftersom jag i största
allmänhet tycker det är tråkigt att stå med decilitermått och annat oinspirerande har jag
höftat mig fram till en version som känns tillfredställande. Det är en okomplicerad anrättning som inte kräver mycket av den som sköter tillredandet. Fyra enkla steg, så är du i hamn.

1. Brygg en kanna starkt kaffe. Helst espresso.

2. Söta kaffet efter preferens. Mycket, lite, eller inte alls. Jag tål inte socker i varmt kaffe, men i kyld version är det för mig närmast obligastoriskt. Pekpinne: använd socker. Inte honung, stevia eller annat dravel. Fundera också kring potentiell smaksättning. Jag har testat med kardemumma, vanilj, till och med apelsinskal. Det är trevligt att syssla med, men enkelhet är trots allt ett vinnande koncept av en anledning – det blir godast. Gör som du behagar, men gå inte överstyr.

3. Häll upp i isformar, ställ in i frysen över natten.

4. Morgonen efter kliver du naturligtvis ur sängen mycket ivrig, och vilken tur då att proceduren som följer är så vansinnigt kvick: ploppa ut ett gäng kaffe-iskuber i ett glas, häll på mjölk. Vänta några minuter, och så hugger du in. Piece of cake.

/Slaktarn

PS! Relaterad läsning: kärlekshistorien mellan kaffe och lime

12:54 17 Jun 2016

Jag har nu tagit mig ner på kontinenten för rekreation och eftertanke.

I skrivande stund sitter jag på en hotellbalkong i södra Spanien och ser ut över omgivningarna. Längst bort, ett mörkturkost hav. Lite närmare en hamn, lastfartyg, containers staplade i stora klossformationer, och lyftkranar som noggrant utför sina arbetsuppgifter. Ännu närmare finns en slänt, torr ljusbrun jord och olika för mig okända barrträd. Pensionärer i vita och beiga kläder tar sig fram på stigarna med korta hastiga steg. Och så närmast platsen jag sitter, taggiga aloe vera-buskar och massor av magentafärgade blommor. Det är vackert här och jag känner mig lättad över att ha bytt miljö. På resan har tagit med mig tre böcker, fyra klänningar och en hatt. Tappade bort mitt enda ytterplagg, en kavaj, på flygplatsen i Köpenhamn. Det gråts inte över någon spilld mjölk just nu, men efter att jag varit i Spanien åker jag direkt till Paris, och där kanske ytterplagget hade varit relevant.

Jag ser också detta som en chans att hitta tillbaka till den förlorade aptiten. Södra Spanien och Paris. Det finns goda förutsättningar och från min sida stor beslutsamhet.

Kapitel ett i denna följetång kommer att handla om att bo på hotell. Det var år sen sist, då jag när jag
reser brukar föredra att hyra lägenhet, av det enkla skälet att hotellrum inte har några kök. Ska man vistas på samma plats i mer än en vecka är det skönt att inte behöva ta sig ut för att äta samtliga måltider. Och ibland vill man tillreda en bloody mary att dricka medan man sitter på balkongen med sin nyss påbörjade Elena Ferrante-roman. Men hotellrummet har också en charm, en charm som bottnar i barndomens semestrar och fascinationen för allt exotiskt som följde med att bo på hotell. Nyckelkort! Swimmingpool! Frukostbuffé! Och mest mytomspunnet av allt: minibaren.

På resande fot i barndomens tidsålder följde med varje hotellincheckning samma förmaningar till oss små: RÖR INTE MINIBAREN. INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER.

Lik förbannat var vi där och grävde. Inventerade varorna. Plockade ut innehållet och spred ut det på
sängöverkastet. M&M:s, Snickers, jordnötterna i sin påse. Vi höll upp de pyttesmå flaskorna med sprit
framför ena ögat och såg världen genom ett brungult filter av Jack Daniels. Sorterade de små glasflaskorna läsk i rader, konspirerade kring metoder att komma åt innehållet utan att bli påkomna. Vi gick i dagar och höll oss, verkligen kämpade för att inte falla för frestelsen. Och så ofrånkomligt: dagen då frestelsen blev för stor, och vi med andan i halsen omsorgsfullt forslade ut en noggrant utvald godisbit i korridoren, där vi letade upp ett främmande hörn på en främmande våning och rev upp ett hörn av förpackningen.

Sedan, den arga mamman som förmanade och skällde: VET NI VAD EN SÅN HÄR KOSTAR? FEMTIO KRONOR. VA! TYCKER NI ATT DET ÄR RIMLIGT? Vi var skamsna barn, men inte tillräckligt skamsna för att komma ihåg händelsen till nästa möte, med nästa minibar.

Igår kom vi hit sent på natten. Vi var törstiga och ville sitta på balkongen och dricka något innan vi gick
och lade oss, så vi öppnade det lilla kylskåpet under skrivbordet. Jag observerade, förvånad, en våg av
exaltering dra fram genom kroppen och såg min hand, utsträckt mot en mörkblå glasflaska fylld av agua mineral natural, förvandlas till en girig barnhand.