Efter att ha tagit en bokhandelsrunda för att gräva i kokbokshyllan kom jag hem med några nya bekymmersrynkor. Många av böckerna heter saker i stil med Clean Eating, Ärlig mat och Ett renare liv. Samtliga med en underrubrik som förklarade att det rena med recepten var att de inte innehåller gluten, socker eller mjölk. Jaha, okej, tänkte jag. Vad är det som är så smutsigt med det då?

Först läste jag en artikel som Lisa Förare Winbladh skrivit i White Paper. Den handlar om gluten och varför många inte äter det, glutenintoleranta eller ej. Sedan googlade jag runt lite på att sluta med socker och hamnade på en massa raw food- och hälsobloggar som förklarade varför socker är jävulen. Jag har själv (typ) slutat med socker nyligen, till största del som ett smakexperiment, men kände på grund av att ätstörningslamporna började blinka rött genast för att stänga ner antisockerpropagandan på min skärm. Det var alltså bara mjölken kvar. Vad är det med mjölken? Om det är ”clean eating” att inte äta mjölk (och gluten, och socker), betyder det då att det är… smutsigt? Det är en animalisk produkt, men det verkade inte vara dessa böckers fokus. Det var hälsoaspekten. Vad mjölken gör med kroppen. Och så kom texten som följer nedan plötsligt att handla om mjölkens uppgång och fall, och inte ovanstående boktitlar. Något jag gäspat bara av att tänka på tidigare. Men nu är det dags. Håll i hatten.

Det har bråkas något jävulskt om mjölk senaste åren. I slutet av 2014 kom den där studien som några forskare vid Uppsala universitet ägnat de senaste tjugotre åren åt. Den visade att det fanns en länk mellan hög mjölkkonsumtion hos vuxna och risken att dö i hjärt- och kärlsjukdomar, och dessutom risken för benfrakturer. Forskarna fann att det verkade vara laktosen i mjölken som var boven, och i djurtester där djuren injicerats eller matats med galaktos (en av beståndsdelarna i laktos) visas samma resultat, nämligen att djurstackarna fick kroppsliga förändringar och åldrades i förtid. Jag ska inte dra igenom alltsammans här, det kan man ju googla på om andan faller på. Studien orsakade i vilket fall ramaskri både här och där, och mjölklandet Sverige drabbades av dåligt självförtroende.

Det har gjorts mängder av studier på mjölk, och beroende på vem som är finansiär har resultaten varierat kraftigt. Uppsalaforskarna är långt ifrån ensamma om att komma fram till att mjölk kanske inte direkt är livets dryck.

Mjölkbönderna har alltså tuffa tider. Undersökningar har visat att mer än var fjärde svensk mjölkbonde räknar med att tvingas lägga ner sin produktion någon gång under de kommande fem åren. I Maj 2015 sände SVT:s Uppdrag Granskning ett program om den svenska mjölkkrisen, där de presenterade en enkätundersökning som visade att sju av tio mjölkbönder vill byta från mjölkjätten Arla till annat mejeri om de kunde. Demokratin inom det bondeägda kooperativet Arla var bristande, tyckte man. Undersökningen visade också att de bönder som var anslutna till andra mejerier var ”nöjda eller mycket nöjda” med sitt mejeri, och att endast tre av tio vill byta eller skulle kunna tänka sig att byta mejeri. ”Det är ingen mjölkkris – det är en Arlakris” sade en av bönderna. Arlas ersättning är rekordlåg, och många bönder går över en krona back på varje producerat liter mjölk. Mjölkmisstro och lönsamhet går inte hand i hand.

Ingen har väl missat att lobbyorganisationen Svensk Mjölk legat i luven med havredrycksproducenten Oatly efter att de marknadsfört sina produkter med vad Svensk Lobby ansåg var misskrediterande för mjökbranschen och nedvärderande för mjölk som näringsämne. Oatly åkte på en stämning på fjorton miljoner och förlorade efter många turer i marknadsdomstolen, men gick ändå ur striden som vinnare i något avseende – de två veckorna som följde efter stämningen ökade deras försäljning med tjugo procent (huruvida det beror på stämningen är naturligtvis oklart, kanske hade det hänt oavsett. Tydligt är dock att turerna kring rättegången var en bra PR-skjuts, och att plantbaserad mjölk vinner mark), och hela spektaklet har minst sagt fått Svensk Mjölk att framstå som riktiga prakt-as. En motreaktion bland konsumenter efter domen kan detekteras i ett antal anmälningar till konsumentombudsmannen. I början av januari hade tjugosex personer anmält Arla för just av missvisande och vilseledande reklam. Det gäller Arlas slogan naturens egen sportdryck.

– Vi anser inte att vår reklam är vare sig missvisande eller vilseledande. Vi har använt oss av naturens egen sportdryck i snart fyra år och nu plötsligt kommer det in ett stort antal anmälningar på kort tid. Det är ganska uppenbart att det är samordnat. Av vem får andra spekulera i, sade Arlas pressekreterare Daniel Emilsson i en intervju med Dagens Media.

Senaste nyheterna kring Oatly är att tillväxtprocenten i Sverige ligger på 40 procent, och siffrorna i övriga tjugo länder som de exporterar till ligger inte långt efter. Nu är det dags att bygga ut fabriken i Landskrona för att kunna öka produktionen från 30 miljoner liter per år till 100 miljoner liter. Det kommer att kosta pengar. Närmare bestämt 350 minjoner kronor. Det går bra för havremjölken.

– Det handlar främst om att man vill undvika animaliska livsmedel. Vi ser även att havre uppmärksammans allt med som ett hälsosamt livsmedel i hela världen, sa Oatlys VD Toni Petersson om expansionen.

Så här såg företaget Fairlifes mjölkannonser ut. Fairlife är Coca Colas mjölksatsning. Förlåt, jag menar mjölkkastning.

”Den svenska mjölkkrisen” har blivit ett nästan lika vedertaget (och uttjatat!) begrepp som ”Det svenska modeundret” var för några år sedan. Och nu sitter jag här och bråk-recapar som det kallas på Nöjesguiden-lingo, från början triggad av förhållningssättet till viss mat som smutsig. Kroppen är ett tempel, och i det templet ställer man inte in en massa mjölkkartonger, tydligen. Jag vägrar se mat som smuts, men jag tänker inte vara oupplyst och blind på grund av det. Att mjölk anklagas för att vara smuts får helt enkelt inte vara en anledning till att en surpuppa som mig automatiskt sätter sig på tvären och demonstrativt häller i sig ett stort glas av ”naturens egen sportdryck”.

Kontenta: Jag är mer yr än någonsin. Laktos är dåligt. Drick mer plantbaserad mjölk. Och gör din reasearch innan du säger att det där templet ska eller inte ska ha komjölk i sig.

/Slaktarn

Ett ämne jag sällan vidrör, men som är i allra högsta grad relevant för vad den här bloggen handlar om, är vad kroppen vill ha kontra vad kroppen får. Eller snarare vad kroppen inte får. Men, låt oss öppna dörren för det nu.

Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som skribenten Isabelle Ståhl skrivit. Hon sätter fingret på något som jag länge funderat över, och som är svårt att formulera utan att strössla domar kring sig. Hälsomat och ätstörningar går hand i hand nu för tiden. Jag har levt ett förhållandevis ätstörningsfritt liv, men jag är rädd för hälsomaten och tuktandet av kroppen som den innebär. Rädd för rawfood, rädd för juicing, rädd för fitnessinstagramkonton med affrimationer om att jobba hårdare och äta råare. För mig är alltsammans en snara om halsen, och ett sätt att legitimera osund kroppskontroll. Det finns undantag, massor till och med. Sunda och lyckliga relationer med hälsomat och tillhörande livsstil. Men stora delar av det är ätande minus spontaniteten, lusten och njutningen. Och ett ganska effektivt sätt att ta död på matglädjen.

Att vara frisk är att vara hälsosam, och att vara hälsosam är att vara… kontrollerad?

Sitter här och jagar upp mig över hatet mot matbilder! Ja, det är tröttsamt när feeden på de sociala forum man nyttjar svämmar över av bilder på rostad bröd och eggs benedict. Men tänk om man blir glad av mat? Då kan det väl vara lägligt att både trycka gilla och posta själv. Eller ska man ställa sig till den hånande skaran trots att hela bildarkivet i telefonen är fullt av bilder på olika ramenskålar, ramslökspestoklickar och brunchtallrikar?

För några dagar sedan dök en bild upp på hemgjord hallonglass i en feed nära mig. Det såg precis ut som en mosad hjärna i en glasburk. Tycker att det är fullt relevant att posta en bild på en sådan praktfullt utförd aktivitet, men kanske är det passande att lägga till en bildtext av typen “Titta, jag gjorde glass. Det ser precis ut som en mänsklig hjärna. Men den blev jättegod”. Det värsta är när folk lägger upp matbilder som uppenbart är noggrant arrangerade och kanske till och med har ett sånt där filter på sig som är lite oskarpt i över- och underkant och därmed får allt på bilden att se ut som att det är fotat i en liten dockhusvärld. Och sedan, efter att omsorgsfullt detaljproducerat denna lifestylebild, skriver en bildtext som lyder “ursäkta matbild, men jag måste bara dela med mig av den här grymma lunchen!!!”. Bullshit.

Något som är roligt och som samtidigt spär på självhatet över att man postar matbilder är bloggen amateur food porn has got to stop. Den illustrerar precis vad som är fel med detta hetsiga dokumenterande av vad man proppar i sig. Fast är det verkligen de fula bilderna som är problemet, det är väl för sjutton snarare bilden av att alla äter mat som är så satans piffig hela tiden? Bilder där folk för att gardera sig lägger till “ursäkta matbilden” i tillhörande kommentar. Är det trevligare med vardagsrealism av typen stor slafslig skål med makaroner? Är det bättre med intressant än fint? Ja det har vi väl redan konstaterat. Men är det alltså fult att njuta av det som är fint då?

Det är taskigt att snobba sig mot de som tar matbilder. Förhoppningsvis kan ju de som tar matbilder också vara lite realistiska i sina framställningar av den där maten de tuggar i sig. Typ, skriva att det som ligger på min tallrik är jättegott men det ser ju verkligen ut som en uppkräkt sork på ett hav av sperma. Eller en mosad människohjärna med svarta klumpar i sig. Eller ibland, den finaste egenhändigt hopknåpade prinsesstårta någon skådat. Det måste väl också få vara okej.