Om man är tonåring och vill reta gallfeber på sin omgivning finns det många kreativa lösningar. Hemlig navelpiercing, skäggig äldre pojkvän vars regestreringsskylt på bilen avslutas med ”666”, ett politiskt engagemang där det uppmuntras att dölja nedre delen av fejset? Bara att välja och vraka. Att som förälder försöka avstyra beteenden av det rebelliska slaget genom att vädja till det tonåringens logiska tänkande (”Snatteri är ett brott!”, ”Tidig sexualdebut korrelerar ofta med tidig debut och hög konsumtion av tobak, alkohol samt andra droger!” etcetera) är sällan en lyckad taktik.

Något som däremot verkar fungera är att utnyttja deras vilja att så att säga ”stick it to the man”. En nyligen publicerad amerikansk studie visar att tonåringar är mer benägna att äta hälsosamt om de är medvetna om snabbmatsindustrins manipulativa sidor.

I studien lät man 536 skolelever i åldrarna tretton till femton år ta del av material som ur olika vinklar talade för en hälsosam diet. Den ena gruppen fick material som fokuserade på långsiktiga hälsofördelarna, och den andra fick material som fokuserade på hur snabbmatskedjor medvetet manipulerar människor med felaktiga innehållsförtäckningar, hur det är vanligt att rikta in sig på fattiga och unga vilket leder till hälsoproblem för redan utsatta grupper, och så vidare.

Följande dag delade man, för ungdomarna till synes orelaterat till studien, ut ”snack-packs” med valbart innehåll som belöning för hårt arbete. Bland de som fått lära sig om de långsiktiga hälsofördelarna valde femtiotre procent det ohälsosammare alternativet, typ chips eller kakor, och bland de som tagit del av det andra materialet var procentsatsen nästan tio procent lägre. I en efterföljande enkät uppgav dessa elever att de motivationen var social rättvisa, autonomi och något så enkelt som ren och skär ilska. Upproriskhet i ett nötskal, alltså.

En riktig rebell!!!

“If the normal way of seeing healthy eating is that it is lame, then you don’t want to be the kind of person who is a healthy eater. But if we make healthy eating seem like the rebellious thing that you do, you make your own choices, you fight back against injustice, then it could be seen as high status.” säger David Yeager, som är en av hjärnorna bakom studien, i en intervju med The Guardian.

/Slaktarn

Italien! Mortadellans och Versace-familjens hemland! Men inte bara det: italienarna har på gamla dar visat sig vara oväntat progressiva i ansträngningar för att, med maten som verktyg, skapa en bättre värld.

I våras beslutade landets högsta domstol fria en hemlös man som stulit mat för trettiofem kronor, då han inte kunde anses ha begått ett brott för att han stulit maten på grund av ”ett omedelbart och grundläggande behov av näring”. Det är alltså inte längre ett brott i Italien att stjäla små mängder mat ifall omständigheterna är tillräckligt akuta.

Tidigare i somras inledde den nytillträdde borgmästaren i Turin sin mandatperiod med att lägga fram ett förslag om att göra staden till ”Italiens första vegetariska stad”. Förebilden för förslaget är Barcelona, som tidigare i år gjort ansatser att bredda vegetarianismen bland sina medborgare bland annat genom att stötta vegetariska affärsinitiativ och uppmana till minst en köttfri dag i veckan i hushållen.

Den senaste matpolitiska skrällen är en lag som klubbades igenom denna vecka, som syftar till att minska det enorma matsvinnet med en miljon ton. Det är en femtedel av all mat som slängs idag.

UN uppskattar att världens matsvinn är hela en tredjedel av all mat som produceras. I Europa är siffran ännu högre än så, då nära fyrtio procent av all mat hamnar i soporna: vansinniga mängder svinn, som enligt UN skulle räcka till att nära tvåhundra miljoner människor.

Det är inte ovanligt att livsmedelsbutiker och restauranger slänger varor som egentligen är fullt ätbara, men som exempelvis passerat bäst före-datumet (här har jag förresten skrivit en text som handlar bland annat om just den typen av märkningar). Anledningen till det är för det mesta inte att de är onda och älskar att se människor svälta, utan att de riskerar bryta mot livsmedelslagen. Att donera överskottet till välgörenhet är alltså ofta en knepig historia som kan resultera i att det slår tillbaka mot kedjorna själva. Man vill helt enkelt premiera gott beteende snarare än att straffa dåligt beteende.

Den nyklubbade italienska lagen syftar bland annat till att underlätta dessa processer. Affärsverksamheter som donerar mat kommer hädanefter inte att behöva oroa sig för att åka dit på kuppen, och ju mer de donerar desto lägre ”waste tax” behöver de betala. Det som kommer påverka kreti och pleti mest i och med den nya lagen är dock något annat, nämligen något som refereras till som ”family bags”. Kort beskrivet är det ett finare uttryck för doggy bags, något som inte är speciellt vanligt men som hädanefter ska bli standard på restaurangerna.

/Slaktarn

I förmiddags var jag ute och gick i en park. Tanken var att jag samtidigt som jag hade min dagliga naturupplevelse skulle slå mig ner någonstans i parken för att styra upp ansamlingen av administrativt tråkgöra. Medan jag strosade runt i jakt på en lämplig spot spelade jag Pokemon Go. Fångade in några Drowzees, brottades med en Jinx, ja ni vet. Promenaden i parken styrdes alltså av hur pokestopsen, alltså de basstationer där man som spelare kan plocka upp nödvändiga prylar, var placerade, och blev därför varken rak eller logisk. Jag upptäckte snart att ett av pokestopen, ett som dessutom någon hade lagt ut ett sånt där lockbete som gör att det är extra bra för att fånga in pokemons, låg på den soldränkta uteserveringen till ett kafé. Bingo!

Väl i kassan, efter att ha beställt en halvexalterande wrap samt en bryggkaffe med mjölk, fick jag chans att fråga tjejen bakom disken om det som upptagit min tankeverksamhet de senaste femton minuterna. Har det fördelaktigt placerade pokestopet påverkat businessen? Hon skrattar åt min fråga och tittar ut över uteserveringen. Nära hälften av gästerna där sitter djupt koncentrerade och tittar på sina mobilskärmar. Vad tror du själv? frågar hon mig. Samtidigt hör jag någon vid ett av borden närmast väsa till sin kompis: Kolla. Det är en Hypno i närheten!!!

För några veckor sedan läckte ett mail från McDonalds Japans PR-avdelning till allmänheten. Mailet handlade om ett samarbete med Pokemon Go, som syftade till att köpa upp sponsrade platser i spelet. Mer specifikt: att tretusen så kallade gym, som är en essentiell del av spelet, skulle förläggas i japanska McDonalds-restauranger. En vecka senare bekräftades samarbetet, samtidigt som spelet var tänkt att lanseras i Japan.

Hur försäljningssiffrorna förändrats efter att spelet dragit igång är än så länge inte känt, men en fingervisning om vilket håll det barkar åt kan man få om man tittar på hur det såg ut efter att McDonalds beslutade inkludera en Pokemonleksak i sina Happy Meals inför spellanseringen. Försäljningen ökade då med tjugotre procent.

/Slaktarn

Den italienska staden Turin har en ny borgmästare. Hon heter Chiara Appendino, och hon har inlett sin mandatperiod med något av en skräll: hon vill nämligen göra Turin till ”Italiens första vegetariska stad”. Hon och hennes administration har som en av sina viktigaste punkter på agendan att främja ett vegetariskt och veganskt levnadssätt hos medborgarna i denna gömda gastronomijuvel bland Italiens svulstiga skattkista av matstäder.

Exakt hur genomförandet av planen ska gå till har inte specificerats, men ett utbildningsprojekt i standens skolor om näringslära och djurens välfärd ligger tydligen i loopen.

Förslaget har redan mött visst motstånd. Somliga tycker att Appendino gör intrång i privatlivet med sina vegetariska pekpinnar. ”Om du inte lyder borgmästarens order får du gå till sängs utan middag!” löd en hånfull twitterpost. Det initiala motståndet är förstås inte helt oväntat, då regionens matkultur har djupa rötter i mathantverk där kött är huvudråvaran. Stefania Gianuzzi som är verksam inom samma parti som borgmästaren Appendino är vegetarian sedan tjugo år, och har bemött oron i ett uttalande. ”I would not want to create a contrast with the meat industry. We do not want to close the small shops or ruin the people who have worked for years to develope the Piedmontese food and wine heritage” sade hon till Corriere della Sera, som är en av italiens största dagstidningar.

En annan europeisk stad som tidigare detta år gjort ansatser att bredda vegetarianismen är Barcelona. Detta genom att uppmana sina medborgare att införa åtminstone en köttfri, dag i veckan och stötta vegetariska affärsinitiativ. Det har också tagits fram en officiell guide till stadens köttfria etablissemang.

Då och då recenserar jag krogar, och då kan det vara bra att ta anteckningar. Tyvärr är det inte speciellt diskret att sitta och krafsa ner saker i ett kollegieblock under medan man äter, och inte heller känns det vidare trevligt för ens middagssällskap (för att inte tala om servitören när denne ser att man skrivit saker som ”mesig!!! dallrigt inre”). En lösning är att istället ta bilder. Lokalen, den lokalt producerade äppelmusten, det uttråkade medelålders paret vid bordet till höger, forellrommen som balanserar högst upp på den minimala förrätten, såsfläcken på bordet som förblir oupptorkad under hela besöket. Allt som kan hjälpa till att återskapa kvällen när man senare sitter och kliar sig i huvudet i färd med att skriva själva texten. Tyvärr har även fotograferandet sina baksidor. Alla har vi nog någon gång suttit på en middag där någon i sällskapet sliter fram telefonen varje gång en ny rätt dyker upp, för att sedan rumstrera om bland glas och bestick tills kompositionen är tillfredställande. Alla har vi suttit på middagar där första tuggan av varje ny rätt föregås av ett ändlöst fotograferande. Det är irriterande. Och just på grund av det utför jag min egen fotoritual något skamsen. Jag vet inte hur många texter jag läst om krögare som fått nog och infört fotoförbud för att slippa att smartphoneförsedda gäster utan fotograferingstalang förevigar maten och bombar upp i närmsta flöde, komplett med hashtag och restaurangnamn.

Nu har restaurangernas smartphoneproblematik nått nya nivåer, i och med mobilspelet Pokémon Go’s framfart, och då syftar jag inte på upprörda gäster som hojtar ”Kyparn, det är en Dugtrio i min mat!”, utan på det faktum att det överhuvudtaget fångas Pokémons vid bordet. Bara några dagar efter lanseringen av spelet tweetade köpenhamnskrogen Nomas köksmästare Rene Redzepi om lunchgästernas fokusskifte.

Att få bord på Noma är för oss vanliga dödliga en flera månader lång process, och när den efterlängtade dagen väl är kommen innebär besöket också ett ganska stort hål i plånboken. Drömmen om att uppleva den högt prisade kokkonsten på Noma tycks för många nu också innefatta en förhoppning om en extra beställning Charizard. Plötsligt känns klagandet på det gamla hederliga matinstagramandet aningen överdrivet.

/Slaktarn