”Jag borde fylla en låda med sånna här smörpaket och skicka hem” sa han, medan vi stod och bredde miniförpackningar med smör på varsin brödbit i matsalen. Jag var tjugoett år och hade börjat Nyckelviksskolan, en förberedande konstskola på Lidingo i Stockholm. I klassen gick också en nyinflyttad norrman som senare kom att bli en av mina bästa vänner. Då, där, i matsalen, var första gången jag hörde talas om ”den norska smörkrisen”. Visst låter det rafflande?! Stor dramatik i klass med den svenska utvandringen eller Preussens fall! Till skillnad Otto von Bismarcks bidrag till historieskrivningen kommer dock ”den norska smörkrisen” aldrig att bli ämne för en SO-lektion, så det är inte mer än rätt att vi tar upp det här. Fram med kollegieblocket och vässa blyertspennan, nu kör vi.

I slutet av 2011 arresterade norska polisen två svenskar utanför ett snabbköp i Beitstad, en stad längst upp i Trondheimsfjorden, för att ha illegalt fört in tvåhundrafemtio kilo smör i landet. Som högst får en enskild person resa över gränsen med tio kilo kött- eller mejeriprodukter. Norges höga livsmedelsskatter gör att insmuggling av matvaror inte tillhör ovanligheterna, men sällan tidigare hade just smör varit föremål för tullens tillslag. De båda svenskarna hade hoppats tjäna sig en rejäl hacka genom att sälja smöret för ett kilopris på femhundra norska kronor, men istället beslagstog det åtråvärda smöret och förstördes.

Smörbristen var ett faktum. Den lilla mängd som dök upp i handeln hamstrades och försvann snabbt, och den eskalerande oron för att stå utan smör inför julafton hade gjort norrmännen desperata. Plötsligt var smör en handelsvara på svarta börsen, och i onlineauktioner såldes paket för upp till trettio gånger det normala priset.

”Alla är så besatta av LCHF i Norge”, berättade min norske vän. Från att tidigare ha varit ekivalent med djävulen rådde det plötsligt fetthets i hela västvärlden. ”Det är kålhydraterna som är dåliga, inte fettet” hävdade man med bestämdhet samtidigt som man krämade på med olivolja på ruccolasalladen och hällde ut lättmjölken i vasken. Kunde det verkligen vara så att marknaden undgått den ökade efterfrågan så till den grad att det man i dansk morgon-TV delade ut tusen kilo smör till förmån för grannarna i nöd (och för att marknadsföra smörproducenten i fråga).

LCHF-dieten var en bov i dramat. Intresset för tillsatsfri hemlagad mat hade ökat, och dieten som redan låg som ett fettigt täcke över Sverige hade tagits emot med värme även i Norge. Efterfrågan på smör ökade med tjugo procent i oktober, och ytterligare trettio procent i november, enligt marknadsansvarig på Norges största mejerikooperativ Tine. Hur roande tanken än är på att norrmännen dietätit sig till en smörbrist vars tajming inte kunde varit mer misslyckad var det dock inte hela sanningen.

En regnig sommar hade negativ effekt på kornas bete och ledde till att mjölkproduktionen under sommarmånaden minskade med tjugo miljoner liter jämfört med året innan. De höga tullskatterna på importerat smör finns till för att skydda den inhemska mejeriproduktionen, men bidrog plötsligt till att priserna fortsatte stiga och hyllorna förblev tomma. Bristen uppskattades till mellan femhundra och tusen tonn, och arga bönder anklagade mejerijätten Tine, som dominerade marknaden med nittio procent, för att inte ha informerat medlemmarna om den höga efterfrågan i tid och för att ha exporterat för mycket smör trots den annalkande krisen. Norska regeringen försökte rädda situationen genom att sänka taxan för import av mejerivaror från drygt 25 nok till 4 nok under december månad, men danskarna, som hade gott om smör på lager, ville inte exportera endast under en så kort tidsperiod.

Vid nyår var bristen fortfarande ihållande, och Tine meddelade att efterfrågan inte skulle kunna mötas på ännu en månad, utan ”även en tid efter januari”. Totalt ledde smörbristen till en förlust på nära fyrtiotre miljoner norska kronor för den den inhemska handeln. Och, förstås, till otaliga besviket knorrande magar.

/Slaktarn

Det är som ett evigt mantra: middagen är helig för kärnfamiljen. Det är då vi samlas och knyter an, pratar om hur dagen varit och hur morgondagen ska bli. Samtliga familjemedlemmar förväntas vara helt analoga och fokuserade på varandra i stället för på minecraft, excell-ark, snapchat, Hela sverige bakar och allt annat som tydligen alienerar oss från varandra. Men delar vi alla verkligen den uppfattningen? Hur är det, på riktigt?

Jag minns inte de där vardagsmåltiderna. Jag vet att vi åt tillsammans, att min mamma lagade middag varje kväll, och att den där kampen att få alla till bords samtidigt var ett ständigt inslag. Men jag minns inte hur det var eller vad vi pratade om, och jag vet inte i efterhand hur stor betydelse det hade. Stor, hoppas jag, men det är möjligt att det är en efterkonstruktion. Något jag har jag tydligare minnen av är att jag tyckte mycket om att vara med och laga maten. Hur jag och min mamma stod och knåpade vid respektive köksbänksyta, och att jag gjorde små upptäckter, som hur man finhackar lök snabbt eller att saltat vatten tar längre tid att nå kokpunkten än osaltat. Det var inga utstuderade lektioner eller revolutionerande upptäckter, bara en långsamt framväxande bekantskap med mat. Jag minns jularna, födelsedagarna, de speciella middagarna… men vardagsmåltiderna. Var det vår kvalitetstid, eller var de transportsträckor till andra saker som hade större betydelse för nära vi stod varandra?

Minnen av mindre gemytliga inslag i vardagens kvällsmåltider är tydligare så här i backspegeln. Irritationen: matenärklar matenärklar matenärklaaaaaar! Ungar som inte kommer, maten som blir kall. Gnabben om vem som skulle duka fram, vem som skulle duka av, vem som fick ta det sista. Jag minns bråken om att mitt sjuåriga jag inte kunde hålla gaffeln i ”rätt” hand, och timmen efter att alla andra lämnat bordet då jag satt kvar, balanserades en broccolibit på gaffeln som nu placerats i den rätta handen. Det jag minns tydligast av allt, kanske för att det ligger närmare i tid, är de där åren då vi alltid dukade för fyra men bara tre satte sig vid bordet. En familjehemlighet som ingen visste hur man pratade om, tallriken som plockades fram och bort, oanvänd. Nej, vi hade nog andra forum för vår kvalitetstid.

Familjemiddagen vaktas dock nitiskt. Ingen sittande middag – ingen lycklig familj: en uppfattning som är djupt förankrad i det kollektiva medvetandet, och som också har stöd vetenskapligt. Forskning har visat att middagsumgänget har enorm betydelse för små barns språkutveckling, att det finns en korrelation mellan hur ofta ungdomar äter middag med sin familj och hur höga betyg de har i skolan, och att unga vuxna som vuxit upp med familjemiddagen som daglig rutin löper mindre risk att bli överviktiga. Utöver dessa fördelar för unga personer finns mängder av andra att räkna upp: daglig familjemiddag minskar risken för depression och suicidtankar bland tonåringar, ökar barns förmåga att repa sig efter mobbing i skolan, och bidrar till en mer positiv syn på framtiden, och så vidare i all oändlighet.

Här äts det lite familjemiddag i Netflix-serien Stranger Things

Det största hotet mot denna folkhälsans heliga graal är naturligtvis att vi älskar varandra som mest när vi ser varandras ansikten på en skärm. Inte bara gör skärmarna det svårare att samla familjen runt matbordet, de har också visat sig inte bara nollställa utan till och med omvända de positiva effekter som dokumenterats så flitigt. I en amerikansk studie visade det sig tillexempel att dagisbarn som fick titta på TV under middagen i större utsträckning än andra barn var överviktiga när de nådde tredje klass – något som också bekräftats i svenska, finska och portugisiska studier. Det är knappast så enkelt som att Fångarna på fortet medan jag tuggar gör mig fet – vissa socioekonomiska grupper äter middag framför TV:n oftare än andra, och dessutom annan mat. Men oavsett – det är svårt att slita sig från den så kallade Paddan för en skål brysselkåls skull.

Under tidigare brittiske premiärminister David Camerons styre i användes bland annat familjemåltiden som en slags mätsticka i ett större undersökningsprojekt för att ta reda på hur välmående befolkningen var. Trendanalysbyrån Mintel har nyligen grävt i britternas middagsvanor, och föga förvånande beskriver två tredjedelar av de föräldrar som deltog i undersökningen den dagliga familjemiddagen som kvalitetstid, och hälften som en ”bonding experience”. Men, och här kommer det intressanta: det var inte ens en fjärdedel som tyckte att middagsupplevelsen var avslappnande. När jag tänker tillbaka på vad jag egentligen minns från mina egna uppväxtårs familjemiddagar är det kanske inte så konstigt. Till skillnad från matlagningen innan var just middagen inte speciellt avslappnande. Undersökningen visade också, ironiskt nog, att sextiotvå procent istället vände sig till TV:n för en avslappnande stunds stärkande av familjebanden, gärna i samband med måltid. Kanske håller den eftersträvansvärda ”kvalitetstiden” på att byta scen, från matbord till soffa.

Den skaver i mig när jag hör det eviga tjatet om hur skärmarna är roten till all ondska, och att familjemiddagarna under uppväxten var ”allt” för valfri tv-kock. Skavet är nog egentligen en slags avundsjuka. Jag skulle också, matintresserad som jag nu är, vilja basunera ut hur fantastiska och inspirerande de var, alla de där måltiderna då vi satt och stirrande omväxlande ner i ugnspannkakan och varandras ögon medan vi berättade om våra drömmar och förhoppningar. Låta makten i familjemåltiden spela ut hela sitt undergörande register. Det var inte så. Det var helt okej, bra, gott. Det var säkert ganska likt hur de flesta andra hade det. Men det var inte ”allt”.

/Slaktarn

Förr i tiden var de flesta eniga om följande påståenden:

– Tallriksmodellen är bra
– Mjölk gör dig stark
– Om man äter fett går man upp i vikt, om man motionerar går man ner i vikt.

Nu för tiden är saker och ting lite mer komplicerade.

Här kommer några frågor: vad är egentligen ”detox”, och finns det några vetenskapliga belägg för att det fungerar? Finns det livsmedel som är ”super foods”? Minskar verkligen en glutenfri diet inflammationsnivåerna i kroppen? Och kanske den mest omtvistade frågan: vad är egentligen det bästa sättet att gå ner i vikt?

Den del av matlitteraturen som fokuserar på hälsa är något av ett översvämmat träsk. Det ges varje år ut ofantliga mängder böcker på olika teman. Du kanske vill äta dig lycklig? Eller pigg, smal, smart? Ät dig till ett längre liv, ät fyra mandlar mellan varje måltid, drick bara juice på gröna grönsaker, ät inga kolhydrater men gärna ohyggliga mängder fett. Ät bara basisk mat, för det hämmar tillväxten av candidasvamp. Din kropp är tydligen full av candidasvamp. Ät dig ”ren”, börja idag, för du är smutsig på insidan, riktigt igengrodd, och vem vill vara det?

Igår publicerade DN en text av medicinreportern Amina Manzoor där hon går igenom olika påståenden från den här typen av ät-dig-frisk-böcker, för att se hur de faktiska vetenskapliga beläggen ser ut. ”Det mesta i böckerna är kraftigt överdrivet eller rena lögner”, får vi veta redan i ingressen. Forskning på ämnet mat och hälsa är komplicerad då människors hälsa påverkas av en mängd olika faktorer, för att inte nämna faktorn att våra dieter hela tiden förändras i samband med livsstilsförändringar och allehanda trender. Att fältet är så svårforskat kombinerat med att vi alla vare sig vi vill eller inte tvingas utveckla någon slags relation till vad vi äter lämnar helt enkelt öppet mål för de som tycker mest och har högst röst.

Ord som ”superbär” och ”detox” får mitt blod att koka. Predikningar av typen visste du att chiafrön innehåller sju gånger mer omega-3 än lax!? (mer utförlig rant här!) ger mig ungefär lika mycket tonnårsaktiga trotskänslor som när någon säger om horskop att de verkligen inte tror på sånt, men… det finns ändå nånting där. Nej, det finns inget där. Inget antyder att det ”finns nåt där”. Anledningen till min irritation är att jag kommit att bli en riktigt torr liten vetenskaps-lover på gamla dar, så ni kan säkert föreställa er hur jag satt och såg självgod ut när jag läste Amina Manzoors text.

Hur olika mattrender och inriktningar uppkommer är naturligtvis mycket spännande, men att i print basunera ut felaktig fakta om hur du bör äta för att förändra ditt liv tycks man komma undan med allt för lätt. Speciellt när det kombineras med lite gammalt hederligt påprackat kroppsförakt. Det är helt enkelt bara ett snitsigt sätt att profitera på samtidens osäkerhet för kroppen (är den fin? är den ful? är den invaderad av svamp?!) under täckmanteln ”goda råd”.

/Slaktarn

I sjuttiotalets mitt gjorde socialstyrelsen ett antal filmer med husmorstips som guidade svensken till välmående och produktivitet. Här är en som behandlar ämnet ”så kommer du upp på morgonen”, komplett med morgongympa och inte minst frukost. Skönt med tydliga riktlinjer!

/Slaktarn

En ny fransk lag gör att fransmän med förkärlek för att sitta på gräsmattator och bälga i sig rödvin ur plastmugg och skära brieostar med plastkniv snart får se sig om efter picknickplatser utanför landets gränser.

Lagen är en del av ett åtgärdspaket som tagits fram för att Frankrike ska kunna nå sitt mål att halvera mängden sopor till 2025. Med paketet följde även ett krav på mataffärer att donera överbliven mat till välgörenhet, som trädde i kraft i februari tidigare i år. Även Italien har infört en liknande lag.

Första kännbara effekten av Frankrikes kamp för att eliminera allt gjort av plast kom i juni detta år, då plastkassar i mataffärer förbjöds helt. Snart är det plastengångsartiklarnas tur att kasta in handduken. Varje år sängs 4,75 biljoner plastmuggar i Frankrike, av vilka ynka en procent återvinns. Nu har det klubbats att producenter av muggar, tallrikar och bestick av plast har till år 2020 på sig att ställa om produktionen till biologiskt nedbrytbara material som kan komposteras.

/Slaktarn